Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hartmann ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(denna hade såväl 1838 i Juni som ännu mer 1848 i
Mars gifvit oviljan luft i skrän utanför hans bostad
samt stenkastning och öfvervåld mot densamma), kändes
efter hans död som en bitter orättvisa mot en ärlig
kämpe på samhällsutvecklingens stridsfält. H. blef
1830 ledamot af Vetenskapsakademien och var
1849–50 dess preses. Vid presidiets nedläggande
höll han ett tal om Sambandet och växelverkan mellan
näringarne, kyrkan och samhället (1851), i hvilket
han framlägger och motiverar sitt politiska program. I
näringsfriheten såg han rent af en återgång "till
naturtillståndet, der allt är fritt, men ingenting
säkert". Bland H:s många tidningsuppsatser bemärktes
i synnerhet de, som i "Post- och Inrikes Tidningar"
och "Tiden" riktades emot Oskar I:s då befarade
författningar om utvidgad näringsfrihet. Af H:s öfriga
tryckta skrifter må anföras: Om svenska statsverkets
tillgångar och behof under åren 1840–45 (1840);
Hvad vilja de konservative? etc. (1846); Förslag
till svenska folkrepresentationens ombildning, och
dermed sammanhängande ändringar i föreningsacten med
Norrige samt grundlagarne och valstadgarne för
Sverige (1851); Förslag till ett ecclesiastikcollegii
inrättande och till kyrkomötens hållande (1854) samt
Anmärkningar vid det hvilande grundlagsförslaget,
åsyftande ändring i riksactens föreskrifter om
den s. k. interimsregeringen (1856).
H. W.
Hartselektricitet l. negativ elektricitet,
fys., det slags elektricitet, som uppstår på
harts, då det gnides med ylle. Se Elektricitet.
L. A. F.
Hartser, det gemensamma namnet på en stor mängd
till sin kemiska natur ganska ofullständigt kända
ämnen, hvilka i allmänhet bildas genom syrsättning
af flyktiga oljor. Hartserna tillhöra således,
liksom dessa oljor, företrädesvis växtriket,
och den oxidationsprocess, hvarigenom de uppstå,
försiggår i vissa fall inom växten sjelf, i
andra fall utom densamma, genom direkt inverkan
af luften. Naturligtvis kan man äfven med konst,
på kemisk väg, af de flyktiga oljorna framställa
hartsartade produkter. – De uti naturen förekommande
hartserna indelas vanligen i balsamer, gummihartser
och egentliga hartser l. hårdhartser. Denna
indelning är dock föga lämplig, enär de båda första
afdelningarna egentligen alls icke äro hartser,
utan en blandning af hartser och andra ämnen. Sålunda
utgöras de oftast flytande balsamerna (till hvilka man
räknar terpentin, perubalsam m. fl.) af lösningar af
hartser i flyktiga oljor eller aromatiska syror; ur
dessa föreningar kan man genom destillation aflägsna
den flyktiga beståndsdelen och får då hartset qvar. De
mjuka gummihartserna åter (t. ex. dyfvelsträck,
gummigutta m. fl.) bestå af blandningar af hartser
och gummiarter, till följd hvaraf de ofta äro delvis
lösliga i vatten. Genom att behandla dem med alkohol
kan man extrahera hartserna och särskilja dem från de
i alkohol olösliga gummiarterna eller växtslemmet. –
De egentliga hartserna (hårdhartserna), till hvilka
man räknar bernsten, kolofonium, kopal, mastix,
schellack, dammarharz, benzoë och många andra, äro
hårda, spröda, glasglänsande, mer eller mindre
färgade och genomskinliga ämnen, hvilka smälta lätt,
men icke kunna förflyktigas utan att sönderdelas. De
äro olösliga i vatten, men lösas med större eller
mindre lätthet i alkohol, eter, feta och flyktiga
oljor, alkalier o. s. v. – Hartserna ega ganska stor
teknisk användning, vid beredning af fernissor,
kitt, lack o. s. v. Ett betydligt antal af dem
begagnas äfven inom medicinen. – Fossila hartser
äro sådana, hvilka härröra från växter, som lefvat
under förflutna geologiska tidsåldrar. Det mest
bekanta exemplet på ett fossilt harts är
bernsten (se d. o.), men man hänför ofta under
denna rubrik äfven sådana ämnen som ozokerit,
asfalt m. fl., hvilka till sin sammansättning
betydligt afvika från de verkliga hartserna och
snarare äro att anse såsom de svårflyktigaste
produkterna af en sannoligt genom årtusenden
fortsatt torrdestillation af forntida växtämnen. –
För vanliga ändamål beredes harts genom kokning af
barrträdskåda med någon tillsats af vatten. Sedan
vattnet och de flyktigaste oljorna afdunstat, silas
den upphettade vätskan en eller flere gånger genom
fin mässingsduk, så att den blifver fullständigt
renad från fasta, främmande beståndsdelar, och hälles
derefter i formar, der den får stelna. Allt efter
den mindre eller större noggranhet, som användts vid
beredningen, erhålles gröfre eller finare sorter,
såsom vanligt groft, hvitt eller gult harts. En
särdeles ren sort, som är väl befriad från olja
och vatten, är s. k. kolofonium. Hartskokning
idkas såsom binäring flerestädes af allmogen i de
österrikiska, tyska, franska och nord-amerikanska
skogstrakterna samt äfven på några ställen i Sverige.
S. J-n. C. G. Hz.
Harts-kaka, fys., en beståndsdel af elektroforen.
L. A. F.
Harts-kitt. Se Kitt.
Hartstvål. Hartser lösas visserligen i alkalier,
men den dervid bildade föreningen är ingalunda att
anse såsom tvål, jämförlig med sådan som bildas
vid feta ämnens behandling med alkalier. Om man
deremot blandar en dylik lösning af harts i alkali
till vanlig talgtvål, så erhålles s. k. hartstvål,
som är särdeles billig, lättlöslig och rikligt
löddrande, samt med hvilken man enl. uppgift kan
tvätta äfven i salt vatten. Dessa fördelar motvägas
dock af åtskilliga olägenheter; så t. ex. kan dylik
tvål icke användas vid tvättning af tyger, som sedan
skola färgas. Hartstvålen eller hartstalgtvålen,
som den rätteligen borde kallas, förbättras ofta
genom tillsats af palmolja vid fabrikationen. Den
tillverkas förnämligast i England. S. J-n.
Hartzenbusch, Juan Eugenio, spansk skald, f. 1806,
son af en till Spanien invandrad tysk, diktade till
en början romanser och sonetter, men egnade sig snart
nästan uteslutande åt dramatiskt författareskap. På
hans första dramatiska alster, Los amantes de Teruel
(1836; 2:dra uppl. 1838), följde dramen Doña Mencia
(1838), komedierna La redoma encantada (1839) och La
visionaria (1840), dramerna Alfonso el casto, Primero
yo, Honoria och El bachiller Mendarias (1842) samt
komedierna La coja y el encogido (1843), La madre de
Pelayo (1846)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
