Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Háttatal ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medverkade till hans första framträdande som författare,
nämligen i den baggesenska fejden, på Öhlenshlägers
sida (en recension öfver "Frejas altar" och en
satir, Castor och Pollux, 1816). Satirisk var också
H:s första större dikt, Contrasterne (1816),
riktad mot romantikens öfverdrifter, hvaremot hans
nästa arbete, Rosaura (1817), var ett romantiskt
drama. Men osäker om sin poetiska kallelse, kastade
H. sig öfver på naturvetenskapernas studium, tog
(1820) magisterkonferensen i fysik och blef doktor
(på en zoologisk afhandling) samt reste 1821 med
statsunderstöd utrikes. Han stannade ute i sex år. Ett
långvarigt plågoläger (på Ischia och i Neapel), som
slutade med en smärtsam amputation, förde honom till
"en fast tro på en lefvande Gud" (H:s egna ord i
"Minder fra min förste udenlandsrejse"). H. hade
kommit ut ur den panteistiska strömningen och funnit
lifvets etiska medelpunkt: ansvarighetsbegreppet. Mot
detta, särskildt i dess form af hedersbegrepp, visar,
så att säga. hela hans diktning. På sjuklägret ooh
sedermera i Rom diktade han den romantiska sagan
Hamadryaden, hvars problem är motsatsen mellan
naturande och personlighet, samt de historiska
sorgespelen Bajazet, Tiberius och Gregorius den
syvende, hvilka alla tre. i synnerhet "Tiberius", på
ett förträffligt sätt belysa maktlystnadens demoniska
lek med samvetet. 1824 återkom H. till Danmark och
erhöll genast anställning i Sorö. 1828–30 utgaf han
ofvannämnda dikter jämte det mindre lyckade dramat Don
Juan. Oblidt mottagen af den heibergska kritiken och
föga förstådd af allmänheten samt derjämte upphetsad
genom Heibergs skarpa kritik af Öhlenschlägers
"Väringerne", råkade H. tillsammans med sina
bägge Sorö-kolleger P. Hjort och K. Wilster ("de
tre professorer ved Lidenskabernes akademi i Sorö"
kallade Heiberg dem – officielt hette Sorö-högskolan
"Videnskabernes akademi") in i en häftig literär
fejd med Heiberg, hvilken sekunderades af Hertz. I den
satiriska dikten Den babyloniske tårnbygning (1830)
sökte H. att begagna samma vapen som motståndarna,
men han kunde icke mäta sig med dem i lekande
qvickhet. Icke häller H:s närmast följande dramer,
Carl V:s död (1831) och Maastrichts beleiring
(1832), tilltalade allmänheten, ehuru de mindre
än de föregående ledo af formella brister. Då grep
han till ett framställningssätt, som han förut icke
begagnat, och hvarigenom han omsider fängslade sina
landsmäns uppmärksamhet, nämligen berättelsen. Hans
första, anonymt utgifna roman, Vilhelm Zabern (1834;
"Vilhelm Zabern", 1839), som innehåller en i tidens
egen stil förträffligt tecknad bild af Kristian
II, följdes af ett stort antal större och mindre,
oftast på historisk eller åtminstone kulturhistorisk
grund hvilande berättelser, somliga af högt värde:
Guldmageren (1836), En polsk familie (1830), Slottet
ved Rhinen (1845), Thorvald Vidförle (1849), i en
ypperligt hållen sagostil, Robert Fulton (1853),
Charles de la Bussiére (1859), Fortälling om Haldor
(1864), likaledes i sagostil, och slutligen den i
samlingen "Nye digtninger" (1869) intagna lilla
berättelsen Bellman,
som skildrar den bellmanska poesiens inverkan på en
musikaliskt begåfvad ynglings själ. Emellertid hade
H. å nyo vändt sig till scenen, denna gång med större
framgång. Hans dram Svend Grathe eller kongemödet
i Roeskilde (1841) uppfördes med bifall och vann
Heibergs varma beundran. 1846 utnämndes H. till
professor i nordiska språk i Kiel och kom derigenom
att fördjupa sig i den isländska literaturens studium,
hvilket blef af stor betydelse för hans poesi och
hela bildning. Som frukt deraf utgaf han 1847 ett
tyskt arbete, Die nordische mythenlehre. 1848 blef
han fördrifven från Kiel samt vände tillbaka till
Köpenhamn och skapade der en serie dramer, hvilka
alla uppfördes: Söstrene på Kinnekullen (1849;
"Den bergtagna eller Systrarne på Kirmekulle",
1856), med ämnet hemtadt från en folksaga, Ären
tabt og vunden (1850; "Gustaf Adolf och Seaton,
eller Skymf och upprättelse", 1852), måhända H:s
bästa, för hans begåfning mest karakteristiska drama,
Tycho Brahes ungdom (1852; "Tycho Brahes ungdom",
1857), Gjengjäldelsen (1853), Kongens yndling
(1858), som lemnar en god bild af Kristian IV, och
Henrik af Navarra (1863). I en liten samling Lyriske
digte (1842) och i flere i berättelserna inflätade
skaldestycken hade H. visat, att hos honom äfven
funnos starka och egendomliga lyriska toner. Med
tiden syntes dessa, tvärt emot hvad annars plägar
vara händelsen, tilltaga i styrka och fyllighet, och i
hans Lyriske digte og romancer (1861) öfverraskades
man af en större romans-cykel, Valdemar Atterdag,
utmärkt genom friskhet och färgrikedom, egenskaper,
som äfven återfunnos i den romantiska dikten Valdemar
Sejr (1862) och i flere skaldestycken i samlingen Nye
digtninger (1869). Efter Öhlenschläger blef H. 1851
professor i estetik vid Köpenhamns universitet och
utgaf i denna egenskap en serie delvis förträffliga
uppsatser, samlade i Ästhetiske afhandlinger och
recensioner (1861; 3 bd). I sitt 77:de år besökte
han sitt barndomshem i Bergen och på Malmanger, en
resa, som framkallade en vacker biografisk skildring,
Minder fra min barndom og min ungdom (1867). Från Rom,
hvarest han tillbragte de sista åren af sin lefnad,
hemsände han Minder fra min förste udenlandsrejse
(1871). H. dog i Rom d. 4 Mars 1872. Hans Romaner og
fortällinger utkommo samlade (i sju band) 1873–74.
C. R.
Hauck, Minnie, amerikansk sångerska, född i New York
1852, debuterade derstädes och i London 1868 och blef
1869 engagerad för hofoperan i Wien. Sedan har hon
på de förnämsta scener i Berlin, Paris, Bruxelles,
Moskva, Petersburg o. s. v. förvärfvat sig ett stort
rykte. Hennes repertoar är blandad, men omfattar dock
öfvervägande subrett- och koloraturpartier. A. L.
Hau-daman (plur. af Hau-damap), "de rätta dama",
hottentotternas namn på de af européer s.
k. "berg-damara". Jfr Herero. H. A.
Haud illaudabilis. Lat, "ej oförtjent af beröm",
betygsgrad vid de norska och danska ämbetsexamina. En
högre betygsgrad är laudabilis, en lägre non
contemnendus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
