Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hawick ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
går steget direkt från H. till Beethoven, nära nog med
öfverhoppande af Mozart, hvilken deremot å sin sida
utbildat kontrastverkan inom sonatformen, medelst
kraftigt betonande af det s. k. sångtemat. Ännu
mera ursprunglig än i symfonierna är H. i sina
qvartetter. Man får nämligen ej förgäta, att de
symfonier, ur hvilka vi numera företrädesvis känna
H., de 12 s. k. engelska, alla äro skrifna efter
Mozarts och insupit ej så litet af dennes fördjupade
instrumenteringskonst. I qvartetten deremot erkände
Mozart sjelf H. för sin lärare, och O. Jahn säger, att
"qvartetten var H:s naturenliga sätt att uttrycka sina
känslor". Beträffande innehållet i H:s musik, voro
starkt upprörda eller dystra själstillstånd, stora
lidelser och vidtfamnande idéer honom främmande. Hans
konstnärliga och menskliga organisation befryndade
sig bäst med ett angenämt och lätt, ehuru städse
sinnrikt spel öfver antingen lugna och ljufva
eller muntra och lifliga känslor, men icke med ett
försänkande i menniskohjertats innersta hemligheter
eller i lösningen af tillvarons problem. Oaktadt
H:s instrumentalstycken flyta så lätt, naturligt och
plastiskt fram, som vore de uppkomna af sig sjelfva
(i denna egenskap hafva de i hela musikhistorien icke
någon öfverman, knappast något motstycke), så var
han likväl ingenting mindre än en snabbskrifvare,
utan komponerade alltid med stor omsorg och flit;
till hvar och en af de engelska symfonierna behöfde
han en månad, hvilket med hans betydande herravälde
öfver tekniken vill säga ganska mycket. Sina idéer
fick han under fantiserande på klavér; efteråt
gick hans sträfvan ut på "att utföra och soutenera
dem enligt konstens regler". Dervid betedde han
sig dock ingalunda filiströst; "förutsatt" – sade
han till Dies – "att en idé slog mig såsom god och
fullt tillfredsställande för både öra och hjerta,
så ville jag hällre låta ett litet grammatikaliskt
fel passera, än för något småaktigt pedanteri
uppoffra hvad mig syntes skönt". – Antalet af H:s
verk är mycket stort: en samlingsupplaga existerar
ännu icke. Af symfonier och uvertyrer skref han
ej mindre än 125 (de tidigare blott för 2 oboer
och 2 horn utom stråkqvartetten); genom särskilda
namn äro bekanta: den "med pukslaget" (1791),
den "med pukhvirfveln" (1795), "militärsymfonien"
(1794), "Oxfordsymfonien" (1788, uppf. vid H:s
doktorspromotion), "afskedssymfonien" (1772, som
lyckades utverka furst Nikolaus’ inflyttning till
Eisenstadt efter en sommarsejour, alltför lång för
de stackars kapellisternas hemlängtan), "la chasse",
"barnsymfonien" m. fl. Äfven instrumentalpassionen
Die sieben worte am kreuz (skrifven för Cadiz, 1785)
hör ursprungligen till symfonierna och fick först
senare körer och soli; vidare räknade H. dit talrika
divertissement, kassationer etc. Dertill komma 31
konserter för diverse instrument, 77 stråkqvartetter,
30 trior, 175 stycken för instrumentet bariton,
samt för eller med klavér: 20 konserter, 38 trior, 53
sonater m. m. Bland vokalmusik må nämnas: 14 mässor,
13 offertorier, 1 Stabat, 2 Te deum, 4 Salve m. m.,
vidare oratorier och kantater (Il ritorno di Tobia),
operor (La vera costanza, L’isola disabitata, Ritter
Roland), arior, sånger, kanon och harmoniseringar
till skotska melodier. – Jfr A. v. Dommer,
"Handbuch der musikgeschichte", (1878); G. Grove,
"A dictionary of music and musicians", (1879);
C. F. Pohl, "Joseph Haydn" (1875–82, ofullbordad).
A. L.
2. Johann Michael H., den förres broder, f. 1737,
d. 1806, blef 1745 sopransångare i Stefanskyrkan i
Wien, 1757 biskoplig kapellmästare i Grosswardein,
1762 ärkebiskoplig orkesterdirektor i Salzburg
och senare konsertmästare samt domkyrkoorganist
derstädes. H. var en dugtig musiker, men
saknade broderns geni; den sistnämnde satte
emellertid hans kyrkliga kompositioner högre än
sina egna. H. skref en mängd mässor, gradualier,
offertorier, responsorier, litanior, kantater,
oratorier, operor och smärre sångsaker; dessutom en
massa instrumentalkompositioner (som stå betydligt
efter broderns), såsom symfonier, serenader,
marscher, menuetter, qvartetter, partitor och
orgelpreludier. Minsta delen af allt detta är utgifvet
(åtskilligt under broderns namn); det mesta har
stannat i manuskript till följd af H:s motvilja för
dess publicerande. A. L.
Haydon [hedön], Benjamin Robert, engelsk
historiemålare, f. 1786, började 1804 sina
studier i Royal academy och fick 1810 ett första
pris. Men sedan hade han omvexlande framgång
och otur med sina bilder. Så blef t. ex. hans
Macbeth nedgjord af kritiken, och beställaren
ville ej betala honoraret. Men med Salomos dom
skaffade H. sig åter publikens gunst och hjelp ur
nöden. Under utförandet af mer eller mindre lyckade
historiska taflor råkade han i allt större ekonomisk
förlägenhet; men medan han 1827 för skuld satt i
bysättningshäktet, fick han uppslag till ett par
satiriska genretaflor i Hogarths stil, The mock
election och The chairing of the members, hvilka
förvärfvade honom både ära och inkomster. Derefter
gick det dock allt mera utför såväl med hans konst
som med hans ekonomiska bestånd, och i förtviflan
deröfver beröfvade han sig sjelf lifvet 1846.
C. R. N.
Hayes [häs], Rutherford Birchard, president i
Nord-Amerikas förenta stater, född d. 4 Okt. 1822 i
Delaware (Ohio), studerade juridik vid universiteten
i Cambridge och Harvard samt bosatte sig 1849
såsom advokat i Cincinnati. Ifrig motståndare till
slafveriet, ingick han vid inbördeskrigets utbrott
såsom frivillig vid ett Ohio-regemente, vid hvilket
han befordrades till major, öfverstelöjtnant och
öfverste. 1864 utnämndes han till brigadgeneral
och året derefter till generalmajor. Efter krigets
slut valdes han till medlem af kongressen, och 1868
blef han guvernör i staten Ohio. 1876 uppställdes
han af det republikanska partiet såsom kandidat
till presidentskapet och blef kort derefter med en
rösts majoritet vald till president (1877–81). I
den proklamation, som han vid sitt tillträde till
ämbetet, d. 5 Mars 1877, utfärdade, förklarade han
sig skola arbeta för en försoning mellan såväl nord-
och sydstaterna som de olika raserna i södern och
för reformer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
