Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hazebrouck ... - Hebbel, Friedrich - Hebe, Grek. mytol., ungdomsgudinnan (motsvarar romarnas Juventas), dotter af Zevs och Hera - Hebel, Johann Peter - Heberleins broms. Se Broms - Hébert, Jacques-René
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig till Paris, der hon studerade sång för Masset och
plastik för Levasseur samt erhöll vid en "concours"
pris för scenisk talang och sång. Derefter uppträdde
hon, från 1862, med stor lycka i flere utländska
städer, såsom Mannheim, Paris, Wien, Berlin,
Frankfurt a. M., Palermo, Varsjav, Köpenhamn,
Helsingfors, Kristiania (särskildt vid den der
åren 1874–77 blomstrande operan) m. fl. I Stockholm
har hon upprepade gånger uppträdt, 1864–66, 1868,
1870–73, 1876, 1878–79, dock vanligen utan fast
engagement. Öfver allt fick hon många beundrare, men
äfven vedersakare. De roller hon under sina många
gästspel utfört äro af de mest olika slag, såsom
Norma, Judinnan, Lalla Rookh, Regementets dotter,
Violetta, Lucrezia, Mignon, Julia, Cherubin, Alice,
Afrikanskan, Elsa, Pamina, Klytemnestra, men framför
allt Margareta i "Faust", Valentine i "Hugenotterna"
och Leonora i "Fidelio". H. är en högst betydande
talang inom den moderna franska operaskolan, som
hon representerar. I stark dramatisk färgläggning
har, under de tjugo år hon spelat, ingen svensk
sångerska kunnat göra henne rangen stridig, med
undantag af Kristina Nilsson; särskildt är hennes
"Leonora" en skapelse af hög idealitet och brinnande
hänförelse. Hennes brister tillhöra dels det franska
manéret, med dess förkärlek för våldsamma affekter
och kontraster, dels henne sjelf, bestående uti ett
stundom öfverdrifvet betonande af det plastiska
elementet, vid hvilket hon dock i allmänhet med
rätta fäster en stor vigt, så att hon äfven genom
undervisning sökt verka för dess utbildande (1877
öppnade hon i Stockholm en skola för plastik). Hennes
röst är väl ej egentligen stor eller ovanlig, men af
en sympatisk klangfärg samt på det omsorgsfullaste
utbildad, beträffande såväl koloratur som i
synnerhet frasering och klangskiftning. H. har
äfven fram träd t såsom författarinna i
korrespondenser till åtskilliga tidningar.
A. L.
Hebbel, Friedrich, tysk skald, född i Wesselburen
i Ditmarsken 1813, blef vid 14 års ålder skrifvare
på ett fogdekontor, men kom några år derefter,
sedan han genom offentliggörandet af några smärre
dikter fäst uppmärksamheten på sin poetiska förmåga,
i tillfälle att först i Hamburg, sedan i Heidelberg
och München idka filosofiska, historiska och literära
studier. 1840 utgaf han sin första tragedi, Judith
(2:dra uppl. 1873), hvilken snart följdes af Genoveva
(1843). Författaren visar sig i dessa sorgespel mäktig
af ovanlig dramatisk kraft och af lidelsens glöd, men
lägger på samma gång i dagen en opoetisk böjelse för
det krassa och bisarra samt för kall reflexion. Samma
fel framträder äfven i hans Gedichte (1841; Neue
Gedichte 1848; fullständigad uppl. 1857), hvilka
dock i öfrigt äro uttryck af den innerligaste lyriska
känsla. Sedan han 1843 af danske konungen erhållit
ett resestipendium, begaf han sig till Paris, hvarest
han diktade det borgerliga dramat Maria Magdalena
(1844), och derifrån till Italien. Död i Wien d. 13
Dec. 1863. Under sin vistelse i Wien utvecklade han
en storartad
författareverksamhet, Till denna tid höra de dramatiska arbetena
Herodes und Mariamne (1850), Julia (1851), Der
rubin (s. å.), Ein trauerspiel in Sicilien (s. å,),
Michelangelo (1855), Agnes Bernauer (s. å.), Gyges
und sein ring (1856) och trilogien Die Nibelungen
(1862; 3:dje uppl. 1874), hans förnämsta verk, samt
den episka dikten Mutter und kind (1859). Efter
författarens död utgafs sorgespelet Demetrius
(1864). I sina arbeten, framför allt i sina
sorgespel, gör H. storartade ansatser, hvilka han
dock ej kan utföra, och hela hans författareskap
lider af misslyckad sträfvan efter originalitet. –
H:s Sämmtliche werke utkommo i 12 bd. 1866–68.
Hebe, Grek. mytol., ungdomsgudinnan (motsvarar
romarnas Juventas), dotter af Zevs och Hera,
förmäld med Herakles efter dennes upptagande
bland gudarna. Hos Homeros framställes hon såsom
en gudarnas gemensamma tjenarinna, hvilken skänker
nektar i bägarna, hjelper till med förspännandet af
Heras vagn o. s. v. Munskänksbefattningen öfvertogs
sedermera af Ganymedes (se d. o.). I Flius och
Sikyon dyrkades H. under namn af Dia och Ganymeda.
A. M. A.
Hebel, Johann Peter, tysk skriftställare, född 1760,
började sin bana som arbetare vid ett jernbruk samt
blef 1783 lärare vid gymnasiet i Lörrach och 1791
vid gymnasiet i Karlsruhe. 1819 utnämndes han till
prelat och 1821 till teologie doktor. Död 1826. H. var
en skald af omotståndligt älskvärd naivetet, kraftig
humor och djup innerlighet. Bland hans i en schwabisk
munart affattade dikter märkas Allemannische gedichte
(1803), hvilka innehålla ypperliga naturskildringar
och idylliska sedemålningar ur allmogelifvet samt
icke sällan utmärka sig genom en hög poetisk
lyftning. Bland hans öfriga arbeten må nämnas
folkskrifterna Der rheinländische hausfreund oder
neue kalender etc. (1808–11; 3:dje uppl. 1827) och
Das schatzkästlein des rheinländischen hausfreundes
(1811). Hans Sämmtliche werke utkommo 1832–34 (ny
uppl. 1873). I Karlsruhe restes 1835 en minnesvård
öfver H.
Heberleins broms. Se Broms.
Hébert [ebär], Jacques René, fransk revolutionsman,
f. 1755, kom tidigt till Paris, der han förskaftade
sig sitt uppehälle genom att göra tjenst dels
såsom betjent, dels såsom biljettmottagare vid
en teater. Vid revolutionens utbrott (1789)
började han utgifva den radikala smutstidningen
"Le père Duchesne", hvilken vann spridning öfver
hela Frankrike och blef pöbelns organ. Sedan han
vid de efter "septembermorden" 1792 företagna valen
till kommunalrådet i Paris till följd af sin vänskap
med Marat utsetts till generalprokuratorn Chaumettes
biträde, uppträdde han såsom kommunalrådets värste
orostiftare och såsom ledare för Parisdemagogerna
samt kämpade vid Robespierres och Dantons sida
mot girondisterna. De gräsligheter, som följde på
girondisternas fall (Juni 1793) äro hufvudsakligen
att tillskrifva H. och hans rofgirige vänner,
Chaumette, Collot d’Herbois. Fouché, Ronsin m. fl.,
hvilka efter sin ledare kallades hébertister. I
rättegången mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
