Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hebréer l. Ebréer (af Hebr. eber, "från andra sidan", nämligen af Eufrat) kallades den från Abraham härstammande judiska nationen vanligtvis af utländska folk - Hebréerbrefvet, en af Nya testamentets omfångsrikaste och märkvärdigaste epistlar - Hebréerevangeliet kallades den på arameiskt språk skrifna berättelse om Jesu lefnad, hvilken begagnades af de judisk-kristne nazaréerna i stället för våra nuvarande evangelier - Hebreiska språket och literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(1 Moseb. 39: 14), filistéerna (1 Sam. b. 4:
6) och assyrerna (Judith b. 12: 11). Sjelfva
kallade judarna sig hebréer endast i samtal med
utländingar. Folkets inhemska namn var Israel
l. Israeliter, med särskildt afseende fäst vid dess
teokratiska uppkomst. Först efter den babyloniska
fångenskapen (605–536 f. Kr.) blef namnet judar
(se d. o.) den vanliga benämningen (1 Makkab. 8).
L. L.
Hebréerbrefvet, en af Nya testamentets omfångsrikaste
och märkvärdigaste epistlar. I olikhet med alla de
öfriga bär den intet författarenamn. Den är ställd
till de kristna af judisk härkomst – i Palestina
enligt några, i Alexandria enligt andra. Åsigten
om dess paulinska ursprung synes först sedan
Origenes’ tid (midten af 3:dje årh.) hafva
vunnit insteg i den österländska kyrkan. Inom den
vesterländska erkändes detta bref först mot slutet
af 4:de årh. mera allmänt såsom apostoliskt och
kanoniskt. Hela medeltiden igenom räknades det för
Paulus’ fjortonde epistel. Reformatorerna tillerkände
någon af apostlarnas följeslagare eller lärjungar,
enligt Luther Apollos (se d. o.), författareskapet
till detta bref. Men sedan den romersk-katolska
kyrkan å tridentinska mötet (1545–63) erkänt brefvet
såsom ett verk af Paulus, följde de protestantiske
teologerna efter. Den nyare bibelkritiken kan anses
hafva till fullo vederlagt åsigten om dess paulinska
ursprung. Dess språk och terminologi afvika betydligt
från de paulinska brefvens. Dess åskådningssätt är
ett annat än dessas. Förhållandet mellan judendom och
kristendom ter sig för Paulus såsom en motsats mellan
bokstaf och anda, träldom och barnaskap, lagens
gerningar och tron. H:s författare förmedlar motsatsen
mellan de båda religionerna genom prestadömets idé. I
Gamla test. ser han ett ofullkomligt prestadöme och
ett ofullkomligt, blott förebildande, försoningsoffer,
i Nya test. de fullkomliga. I Jesus ser han den
sanne öfverstepresten, som genom sin död på korset
inträdde i himmelens allraheligaste och bragte
till stånd en evig försoning. Såsom ändamålet
med densamma framställer författaren den troende
församlingens helgande. Jesus betecknar han såsom
sonen, hvilken Gud satt till arfvinge öfver allting,
genom hvilken han ock gjort verlden. Sonen är Guds
härlighets sken och hans väsendes rätta beläte,
högre än englarna (Kap. 1). Brefvets ståndpunkt är
en mildrad jude-kristendom, som redan har paulinismen
till sin förutsättning. Epistelns höga religiösa värde
har städse varit erkändt inom den kristna kyrkan.
Hebréerevangeliet kallades den på arameiskt språk
skrifna berättelse om Jesu lefnad, hvilken begagnades
af de judisk-kristne nazaréerna i stället för våra
nuvarande evangelier. Flere kyrkofäder citerade
detta evangelium, bl. a. Hieronymus, hvilken i
slutet af 4:de årh. afskref och öfversatte det både
till grekiska och latin. Han betraktar det såsom
grundskriften till "Evangelium enligt Matteus", men
anför derur ställen, som ej öfverensstämma med vårt
grekiska Matteusevangelium. Några forskare, Lessing,
F. C. Baur och Schwegler, hafva ansett det såsom
roten till alla, både kanoniska och
apostoliska evangelier. Af hebréerevangeliet
återstå 37 fragment (citat hos kyrkofäderna),
hvilka utgifvits med kommentarier af den
engelske forskaren E. B. Nicholson (1880). Denne
tilltror sig ej att fälla något afgörande omdöme
i fråga om hebréerevangeliets eller det kyrkliga
Matteusevangeliets större ursprunglighet. Afvikande
från det sistnämnda äro i hebréerevangeliet
berättelserna om Jesu dop, om den rike ynglingen,
om uppenbarelserna efter uppståndelsen m. fl. ställen.
Hebreiska språket och literaturen. Det
språk, hvarpå Gamla testamentets kanoniska böcker
med undantag af några få arameiska stycken (nämligen
Jer. 10: 11; Dan. 2: 4–7: 28; Esra 4: 8–6: 18;
7: 12–26) äro affattade, var under en tidrymd af
omkr. 1200 år hebréernas l. israeliternas tungomål och
har derför kallats "hebreiska språket". I G. T. finnes
dock icke detta namn, utan i dess ställe antingen
"judiska" (2 Kon. B. 18: 26, 28; Neh. 13: 24) eller
"Kanaans språk" (Es. 19: 18). Benämningen "hebreiska"
för detta språk finnes först i företalet till Jesu
Syraks bok (förf. 130 f. Kr.), och sedan, i Nya
testamentet (Upp. B. 9: 11; Joh. Ev. 5: 2; 19: 13)
betecknar detta ord hebréernas dåvarande modersmål,
arameiskan (se Arameiska språken), i motsats till
grekiskan. Utom G. T. finnas inga andra minnesmärken
qvar af det gamla hebreiska språket än några med korta
inskrifter (hufvudsakligast namn) försedda skurna
stenar och gemmer, till en del äldre än babyloniska
fångenskapen (605–536 f. Kr.), samt en mängd judiska
mynt, af hvilka de äldsta dock icke gå längre tillbaka
än till år 137 f. Kr. Hebreiskan tillhör eller rättare
bildar den semitiska språkstammens mellersta eller
kanaanitiska gren: ty med den andra länken af denna
gren, feniciskan, är hebreiskan så nära slägt, att
de kunna betraktas såsom ursprungligen ett språk
(jfr Feniciska språket). Om de vigtigaste
kännetecken, genom hvilka den hebreiska eller
kanaanitiska formbildningen skiljer sig från de
öfriga semitiska språkens, se Semitiska språk. I
lexikaliskt hänseende kännetecknas hebreiskan –
helt naturligt till följd af det obetydliga omfång
af den literatur, som kommit oss tillhanda –
jämförelsevis af ordfattigdom, då vi af dess 500
rötter ega blott omkr. 5,500 ord. Otvifvelaktigt
utgjorde dock det G. T:s kanoniska böcker blott
en ringa del af de gamle hebréernas en gång
förhandenvarande nationalliteratur. Af dialekter
inom den egentliga hebreiskan finnes endast ett litet
spår i det Dom. B. 12: 6 anförda faktum att Efraims
stam uttalade s i st. f. s (sch). Deremot har det
genom nyare forskningar och fynd – framförallt
genom moabit-konungen Mesas inskrift (se Mesa)
– ådagalagts, att israeliternas små grannfolk,
moabiter, ammoniter, edomiter och möjligen äfven
filistéer (jfr Neh. 13: 24 om dialekten i Asdod),
talat munarter, hvilka måste betraktas som dialekter
af den hebreisk-feniciska språkgrenen. I allmänhet
visar sig det i G. T. föreliggande språket såsom
i formelt hänseende likartadt och enhetligt, men
derinom kunna dock skiljas tvänne perioder, beroende
derpå att efter den babyloniska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
