Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hebreiska språket och literaturen - Hebreisk skrift - Hebriderna, omkr. 300 i Atlantiska hafvet v. om Skotland belägna öar och holmar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af arabernas föredöme, hebreiskans grammatiska
bearbetning. De första judiska grammatici voro
R. Saadja, R. Jehuda ibn Chajjug (omkr. år 1000)
och R. Jona (omkr. 1030); de förnämsta äro Abraham
ben Esra, vanligen kallad Aben-Esra (d. 1167) och
David Kimchi (död efter 1232). Bland de kristna
grundlades den hebreiska språkkunskapen af den berömde
Joh. Reuchlin (d. 1522) och Joh. Buxtorf (d. 1629),
hvilka dock helt och hållet följde den judiska
traditionen. Först i 19:de årh. har hebreiskan
erhållit en fullt vetenskaplig behandling genom
W. Gesenius (d. 1842), H. v. Ewald (d. 1875),
J. Olshausen, J. Fürst (d. 1873) m. fl. Det
bästa hebreiska lexikon är ännu Gesenius’ "Novus
thesaurus etc. der hebräischen und chaldäischen
sprache" (1858) och "Hebräisches und chaldäisches
handwörterbuch über das alte testament" (9:de
uppl. 1882). De förnämsta nyare hebreiska grammatiker
äro författade af Stade ("Lehrbuch", 1879), König
("Lehrgebäude", 1881) och Gesenius-Kautzsch
("Hebräische grammatik"; 23:dje uppl. 1881).
H. A.
Hebreisk Skrift. De bokstafsformer, med hvilka såväl
alla nu befintliga handskrifter af Gamla testamentet
äro skrifna som bibelupplagorna tryckta, äro icke
de, som allraförst begagnades af hebréerna. Den oss
bekanta äldsta formen af hebreisk skrift finnes på
sigillstenar från 8:de årh. f. Kr., och med denna
öfverensstämmer i det allra närmaste icke blott de
judiska myntens typer (från 2:dra årh. f. Kr.), utan
äfven den urgamla Mesa-inskriftens bokstafsformer
(fr. 9:de årh. f. Kr.). Denna fornhebreiska skrift
är åter nästan identisk med den feniciska skriften,
den bekanta prototypen till alla Europas alfabet. Ur
denna stenskrift uppstod tidigt, genom skrifning
på mjukare material (trädbark, skinn o. dyl.),
en något smidigare typ, hvilken samaritanerna
efter sin skilsmässa från judarna bibehöllo i
sina handskrifter af Pentateuken, under det att
judarna småningom (från 6:te till 4:de årh.) utbytte
stenskriften mot en arameisk skrifform. Ur denna
senare uppstod (i 3:dje årh. f. Kr.) den nu allmänt
brukade s. k. qvadratskriften, som äfven kallas
"assyrisk skrift" och mera liknar arameiskt alfabet,
i synnerhet det palmyreniska, än den ursprungliga
hebreiska stenskriften. De judiska manuskripten delas
i två grupper: 1) de officiella synagogsrullarna,
hvilka blott innehålla Pentateuken i konsonantisk
text utan den masoretiska vokalsättningen och
alltid äro skrifna på särskildt beredt pergament;
2) enskilda handskrifter i alla format och på allt
slags material, omfattande hela bibeln eller delar
deraf och ofta försedda med vokaltecken. I alla dessa
handskrifter är qvadratskriften fullkomligt fast. Man
åtskiljer blott tvänne slag: den hos tyska och polska
judar brukliga spetsiga och lodräta "tamskriften"
(med orätt tillskrifven E. Tam, Raschis son) samt
den af spanska och österländska judar nyttjade, mera
afrundade "välska skriften". Men ur qvadratskriften
utbildades sedermera dels, för vetenskapens behof, den
s. k. "rabbinska skriften", med hvilken en stor del af
den nyare hebreiska literaturen tryckes, dels den
moderna "judiska kurrentskriften", som nyttjas
allmänt vid judarnas korrespondens på hebreiska
språket. – Hebreiska alfabetet har 22 bokstäfver,
hvilkas namn, form (i qvadratskrift) och
ljudbeteckning äro följande:
Namn. Form. Ljudbeteckning.
Alef [alef] ’ (svag aspiration)
Bet [bet] b, v
Gimmel [gimmel] g
Dalet [dalet] d
He [he] h
Waw [waw] w (engelskt w)
Sajin [sajin] s (franskt lent s)
Chet [chet] ch (tyskt ch)
Tet [tet] t (bildadt mot gommen)
Jod [jod] j
Kaf [kaf],[kaf] k
Lamed [Lamed] l
Mem [mem],[mem] m
Nun [nun],[nun] n
Samek [samek] s (hårdt s)
’Ajin [’ajin] (ett genom struphufvudets
förträngning bildadt ljud,
något liknande ett djupt
gutturalt svagt g)
Pe [pe],[pe] p, f
Sade [sade],[sade] s (bildadt mot gommen)
Kåf [kaf] k (bildadt mot bakre gommen)
Res [res] r
Sin [sin],[sin] s (vanligt), s (sch)
Taw [taw] t
Vokalerna betecknades med punkter och streck,
öfver eller under raden, af följande namn, form
och ljudbeteckning:
Namn. Form. Ljudbeteckning.
Patach [patach] a (kort)
Kames [kames] a (långt), o (kort)
Cholem [cholem] o (långt)
Surek [surek] u (långt)
Kibbus [kibbus] u (kort)
Segol [segol] e (kort)
Sere [sere] e (långt)
Chirek [chirek] i(långt)
[chirek] i (kort)
Den hebreiska skriften, liksom all annan semitisk
utom den etiopiska, löper från höger till venster.
H. A.
Hebriderna (Eng. The Hebrides l. Western isles of
Scotland), omkr. 300 i Atlantiska hafvet v. om
Skotland, mellan 55° 35’ och 58° 30’ n. br. belägna
öar och holmar, till hvilka likväl sällan räknas
de i Clyde-viken liggande Bute, Arran m. fl. Areal
omkr. 7,000 qvkm. Öfver 100 af öarna äro bebodda. Nära
100,000 innev. Öarna bilda tvänne tydligt skilda
grupper; den yttre l. vestra gruppen, som utgör en
sammanhängande, från n. ö. till s. v. riktad kedja af
öar (de största äro Lewis, North Uist, Benbecula,
South Uist och Barra), genom North Minch skilda
från fastlandet och genom Little Minch från ön Skye,
samt den inre, till hvilken höra Skye, den största
bland Hebriderna, Mull, Jura, Islay, Jona, Staffa
m. fl. Öarna äro i allmänhet klippiga, med djupt
inskurna kuster.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
