Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Heden (Fornnord. Heðinn), son af konung Hjarrande - Hedenborg, Johan - Hedendom kallas med ett gemensamt namn de religioner, hvilka man betecknat såsom en dyrkan af det ändliga i stället för det oändliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Heden (Fornnord. Heðinn), son af konung Hjarrande,
bortröfvade konung Högnes dotter Hild. Högne
förföljde qvinnoröfvaren och träffade honom vid
Håö (Orkenöarna). Hild gick till sin fader och
erbjöd honom i H:s namn ett smycke i förlikning,
men förgäfves. Konungarna gingo upp på ön och ställde
sina härar i slagordning. H. erbjöd sin svärfader ännu
en gång förlikning, men Högne sade det vara för sent,
då han redan dragit svärdet Dåenslef, som alltid måste
blifva någon mans bane hvarje gång det blottades. Då
började slaget, som kallades Hjadningastriden; det
varade hela dagen, men om aftonen gingo konungarna
om bord på skeppen. Hild gick om natten till
valplatsen och uppväckte med trolldom alla de fallne
kämparna. Nästa dag förnyades striden, och så fortfor
det den ena dagen efter den andra. Alla de, som föllo,
och alla vapen, som lågo på valplatsen, förstenades,
men vid dagens inbrott reste de fallne sig med sina
vapen, som då voro i godt stånd igen. Hjadningarnas
strid skall på det sättet fortfara till Ragnarök. Så
framställes berättelsen i Eddan; i senare norröna
urkunder och hos Saxo Grammaticus förekommer samma
sägen, ehuru försedd med mångahanda förändringar
och tillägg. Enligt en version varade kampen i 283
år, till dess en kristen konung, Olof Tryggvesson,
landade vid Håön. Då gick en af hans män, Ivar Ljome,
i land om natten och drap H. och Högne samt hela
skaran och gjorde dermed en ände pä Hjadningastriden.
Th. W.
Hedenborg, Johan, läkare och resande, född i Heda
socken i Östergötlands län d. 21 Oktober 1787,
blef student i Upsala 1811, underläkare vid
garnisonssjukhuset 1817, och medicine doktor
1822. 1825 begaf han sig till Konstantinopel,
såsom läkare vid svenska ambassaden, och
delade der sin tid mellan medicinsk praktik och
studium af naturalhistoria, antiqviteter och
orientaliska språk. Redan 1827 öfversände han
till Vetenskapsakademien i Stockholm en samling
naturalier. Af sin klena helsa nödgades han emellertid
söka ett mildare klimat och begaf sig derför
1830 till Egypten, hvarest han gjorde vidsträckta
utflykter. Derefter besökte han äfven Cypern, Mindre
Asien, Syrien och Palestina, öfverallt samlande
naturalster. 1832 återkom han till hemlandet. Hans
mycket rikhaltiga samlingar af allahanda naturalier,
orientaliska manuskript och böcker, romerska,
grekiska och egyptiska antiqviteter m. m. inlöstes
1833 till svenska staten för 9,000 rdr. Efter några
månaders hemmavaro begaf sig H. åter till Orienten
och anlände i Febr. 1833 till Alexandria. Derifrån
gjorde han nya utflykter i vetenskapligt syfte
till stränderna af Röda hafvet, Petreiska Arabien
och Sinai samt hemsände 1834 1,400 olika djurarter,
hvilka inlöstes för 4,500 rdr. S. å. begaf sig H. till
det inre Afrika, till Nubien, Dongola, Kordofan,
Sennar och Sudan samt genomreste öcknen Bajuda och
framkom till Gerribergen vid Nilen samt, efter tre
månaders resa, till Kartum, vid Blå och Hvita Nilens
förening. Efter åtskilliga hinder kom han slutligen
till Fungi-bergen, hvilka satte en gräns
för hans resa. Utmattad af sjukdom och mödor, återkom
han till Egypten i början af 1836, förande med sig
rika naturhistoriska samlingar. För dessa bjöds honom
i Rom 44,000 frcs, men han föredrog att sända dem till
riksmuseum i Stockholm. Sina samlingar af etnografiska
föremål bestämde han för Upsala universitet. Kort
derefter (1837) nämndes H. till sekreterare vid
svenska o. norska generalkonsulatet i Alexandria
och bosatte sig några år senare på Rhodos, hvarest
han egnade all sin tid åt studier öfver grekiska
antiqviteter och Johannitriddarna. Dessutom samlade
han materialier till en historia öfver Rhodos,
utarbetade en afhandling öfver öns tertiära
bildningar, samlade växter och insekter för
riksmuseum o. s. v. 1851 besökte H. Stockholm med
anledning af naturforskaremötet, men återvände
s. å. till Rhodus. Hans ålderdom stördes af flere
olyckor. Vid den stora jordbäfningen på Rhodos d. 12
Okt. 1856 ödelades hans hem. 1857 öfverflyttade han
till Kairo, men beslöt sig på grund af dess osunda
klimat att återvända till Rhodos. På färden dit
tog fartyget läck och turkarna började plundra och
mörda. Med knapp nöd räddades H. med sin familj,
men allt hvad de egde gick förloradt. Rikets
ständer beviljade honom ett anslag af 4,000 rdr.,
och äfven en insamling föranstaltades till hans
förmån. 1861 nämndes H. till svensk och norsk
vice konsul på Rhodos, och 1863 flyttade han till
Florens, der han dog d. 21 Aug. 1865. Till ledamot af
Vetenskapsakademien hade han kallats 1833 och 1834
erhållit professors titel. Af hans literära arbeten
hafva i tryck utkommit, förutom smärre uppsatser i
tidskrifter, de tvänne stora verken Turkiska nationens
seder, bruk och klädedrägter (1839–42) samt Resa i
Egypten och det inre Afrika åren 1834 och 1835,
del. I. (1843). H:s historia öfver Rhodos är färdig i
manuskript. R. T-dt.
Hedendom kallas med ett gemensamt
namn de religioner, hvilka man betecknat såsom en
dyrkan af det ändliga i stället för det oändliga,
"det skapade i stället för skaparen". Assyrer,
syrer, fenicier, greker, romare och våra nordiske
förfäder t. ex. tillbådo under mångfaldiga gestalter
de alstrande och förstörande krafterna i natur- och
menniskolifvet. Dessa naturgudomligheter tänktes
hvar för sig såsom i något hänseende inskränkta
och begränsade. Öfver dem stod en dold makt,
för hvilken de alla måste böja sig, ödet. Deras
kulter stodo stundom (särskildt hos de folk, hvilka
omgåfvo det israelitiska) i samband med osedliga
eller grymma bruk och kallas derför af författarna i
Gamla testamentet "styggelser". Dessa kulters väsende
betecknades af profeterna såsom fåfänglighet (Es. 44:
9–20). I Nya testamentet säger Paulus likaledes
om hedningarna, att de blifvit "fåfängliga i sina
tankar", att "då de höllo sig för visa, äro de vordne
dårar", att de "förvandlat Guds sanning i lögn". Flere
af kyrkofäderna och i allmänhet den äldsta kristna
kyrkan betraktade deras gudsdyrkan såsom en dyrkan
af onda andar. Från samma synpunkt betraktades
de germanska tolkens gudsdyrkan af de kristne
missionärerna, som förklarade dessa folks
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
