Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hedendom kallas med ett gemensamt namn de religioner, hvilka man betecknat såsom en dyrkan af det ändliga i stället för det oändliga - Hedengren, Olof Gabriel - Hedenius, Per
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gudomligheter för djeflar. Vid tiden för kristendomens
första utbredning benämndes de polyteistiska
folkreligionernas bekännare ethnikoi (Grek.,
af ethnos, folk), Hebr. gojim (se d. o.). Då
dessa religioner efter kristendomens seger drogo
sig tillbaka från städerna till landsbygderna
(pagi), fingo deras anhängare namnet pagani
(landtbor), hvaraf det tyska heiden och det svenska
"hedningar" egentligen är en öfversättning. Under
korstågen räknades äfven sarasener och turkar
till hedningarna. I en senare tid räknade man till
hedendomen endast de polyteistiska religionerna, och
dit hänförde man alla utom judendomen, kristendomen
och islam. I de båda förstnämnda erkände man
uppenbarade religioner. Om man ej lät detsamma gälla
om den muhammedanska religionen, fann man i henne
åtminstone element, lånade från uppenbarelsen. I
alla de öfriga såg man ett vildt växande ogräs på
religionens mark. Den nyare forskningen har ledt
många till en väsentligen förändrad uppfattning
i detta afseende. Denna nya uppfattning saknar
ej anknytningspunkter i bibeln och i den äldsta
kristna kyrkans historia. Jämte skildringarna af
afguderiets dårskap förekomma i Gamla och Nya
testamentet äfven uttalanden, som innebära ett
erkännande af att i hedendomen också fanns någonting
bättre än afguderi, och att "i allahanda folk den,
som fruktar Gud och gör rättfärdigheten, är honom
täck". De alexandrinska kyrkofäderna betraktade ej
blott Moses och profeterna utan äfven den grekiska
filosonen såsom en förberedelse för evangelium
(praeparatio evangelica). Justinus Martyr och Klemens
från Alexandria lärde, att det gudomliga "logos"
upplyst de grekiske tänkarna och skalderna, och
att de sistnämndas myter delvis voro symboliska
framställningar af religiös sanning. Detta
var att erkänna ett uppenbarelseelement i
hedendomen, och samma åskådningssätt delades
af flere tänkare i medeltiden, bland andra af
Abailard samt har bekräftats af vår tids jämförande
religionsvetenskap. Dennas mest framstående målsmän
betona, att alla religioner, äfven de lägsta, utgått
från förnimmelsen af det oändliga, att fetischism
och bilddyrkan äro blott ett urartande. Endast
om man inskränker begreppet hedendom till dessa
urartade former af religion, kan betecknandet af
densamma såsom en "dyrkan af det skapade i stället
för skaparen" försvaras. Det är ej hållbart såsom en
definition på de polyteistiska religionerna. Dessa
hafva alla utgått från medvetandet af någonting
oändligt, gudomligt, ehuru de ej kunnat höja sig till
begreppet om dess enhet. De hafva sin upprinnelse
från en äldre åskådning, der det oändliga ännu
icke bestämdt uppfattades vare sig såsom ett eller
många (henoteism). Äfven definitionen på hedendom
såsom liktydig med polyteism (månggudadyrkan) i
motsats till monoteism (dyrkan af en Gud) kan icke
tillämpas på alla religioner utanför judendomen,
kristendomen och islam. Nyare forskningar hafva
ådagalagt, att enligt Zarathustras (Zoroasters) lära,
i hennes ursprungliga gestalt, Angramajnus (Ahriman),
mörkrets furste, icke var en särskild person gentemot
Ahuramasda (Ormuzd), ljusets gud,
utan blott en sida af dennes väsende, och att
således de iranska folkens religion var rent af
monoteistisk. Från den indiska brahmanreligionen
har en mängd monoteistiska sekter utvecklat sig,
t. ex. sikherna, brahmo somaj m. fl. Äfven i flere på
en lägre odlingsgrad stående folks religioner träder
tillbedjandet af en högsta gudomlighet så afgjordt
i förgrunden, att de snarare kunna betecknas såsom
monoteistiska än såsom polyteistiska (t. ex. de
nord-amerikanske indianernas dyrkan af "den store
anden"). Enligt många forskares mening lemnar
derför religionsvetenskapens närvarande ståndpunkt
icke mera något rum för begreppet hedendom i den
vanliga meningen såsom en sammanfattning af alla
utanför den "särskilda uppenbarelsens" område
stående religionsformer. Enligt dessa forskare
måste hedendomen fastmera definieras såsom liktydig
med afguderi, fetischism, i allmänhet såsom ett
neddragande af det religiösa medvetandet inom
den sinliga föreställningens område. Sålunda
fattad, är hedendomen icke inskränkt till vissa
religionsformer utan kan förekomma i alla, äfven de
högst stående, såsom antingen en qvarlefva af ett
lägre åskådningssätt eller ett urartande.
Hedengren, Olof Gabriel, agronom, född på Riseberga i
Edsbergs socken, Örebro län, d. 14 Jan. 1812, ingick
1831 vid Svea artilleriregemente och blef efter
genomgången kurs vid det högre militärläroverket å
Marieberg 1836 löjtnant vid samma regemente. Han
företog derefter under flere år utrikes resor,
i början endast med ändamålet att utveckla sitt
musikaliska sinne, men senare i och för studiet af
främmande lands jordbruk. Efter inhemtad noggrann
kännedom om Englands och Skotlands åkerbruk återvände
han hem, tog afsked ur krigstjensten och gjorde till
sin lifsuppgift att reformera det svenska jordbruket,
hvars afkastning han ville se förädlad i form af
gödkreatur och mejeriprodukter i stället för i
bränvin, hvilket på 1840-talet var det vanliga. Inom
få år lyckades han också förvandla sin fäderneärfda
egendom Riseberga till en mönsterfarm. 1867–70 var
H. medlem af andra kammaren och slöt sig der till
landtmannapartiet. Under de senare åren af sitt lif
gjorde sig H. känd såsom nitisk lekmannapredikant,
och på sitt gods byggde han en kyrka, i hvilken han
sjelf hvarje söndag predikade. Död på Riseberga d. 6
Dec. 1870.
Hedenius, Per, universitetslärare, född i Skara
d. 6 November 1828, blef 1847 student i Upsala,
1855 medicine licentiat och doktor, 1856 docent i
teoretisk medicin och medicinens historia samt 1859
professor i patologi, patologisk anatomi och allmän
helsovård vid ofvannämnda universitet. 1871–72 var
han universitetets rektor och är sedan 1877 dess
prorektor. Vid Upsala universitets jubelfest 1877
blef H. hedersdoktor i den filos. fakulteten. För
vetenskapliga ändamål har han flere gånger besökt de
stora kulturlanden. Bland H:s skrifter märkas, förutom
en mängd förnämligast i Upsala läkareförenings
förhandlingar och Nordisk medicinskt arkiv intagna
smärre afhandlingar, hans akademiska specimina John
Hunter, medicinskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
