Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hegel, Georg Wilhelm Friedrich
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
beståndande sedligt eller religiöst innehåll skall
finna sitt uttryck. Men detta innehåll skall så
beherska den bild, som är dess bärare, att de tu
varda ett. Af historiskt gifna konstformer finner
H. den klassiska vara det trognaste uttrycket för det
skönas väsende. Äfven på estetikens område trädde han
i skarp opposition mot nyromantiken. Dennas benägenhet
att söka sina ideal företrädesvis från medeltiden
ogillar han. Dess konst – den romantiska – står,
lärde han, obestridligen lägre än antiken såsom konst
betraktad. Antikens bildning hvilade på den naiva
enheten mellan ande och natur. För kristendomen är
denna enhet bruten. Men den kristna konstens uppgift
är att i bild gifva uttryck just åt den subjektiva och
personliga innerlighet, som ej i bild kan framställas,
blott antydas. I sin religiösa såväl som i sin
verdsliga riktning sökte medeltidens konst fylla
denna uppgift. Den nyare tidens konst visar i sina
sjelfständiga skapelser konstens förfall. Hon förlorar
sig dels i blott beskrifningar på den prosaiska
verkligheten, dels i ett öfverdådigt fråssande
inom subjektets verld, dess tillfälliga stämningar,
tycken och hugskott (ny-romantiken). I sin speciella
konstlära inlade H. i många afseenden stor förtjenst,
men det hela lider af betänkliga ensidigheter. – I en
ännu högre och friare form framträder, enligt H.,
anden på religionens ståndpunkt. Andens immanenta
lif i naturen såsom hennes bestämmande lifsprincip
framträder icke der såsom åskådad och till följd
deraf beroende af en viss enskild företeelse eller
bild. Der föreställes hela naturen såsom skapad och
styrd af en ande. H. fattar nämligen religionen såsom
i det hela likbetydande med religiös föreställning,
och han förbiser följaktligen i väsentlig mån den
sidan i religionen att hon är viljans sak. Det hör
till religionens väsende att förverkliga sig i flere
historiskt gifna religionsformer. Af dessa är dock
kristendomen den enda, som är ett adeqvat uttryck
för religionens väsende. I sin treenighetslära
innesluter den kristna kyrkan kärnpunkten af all
filosofisk spekulation. Ty denna kan ej vara något
annat an att den evige, i sitt majestät öfver
ändlighetens sfer tronande Guden, sänker sig i
ändligheten, försonande denna med sig, blifver
menniska, lider, dör och som helig ande återvänder
till sig sjelf. Men ännu alltjämt stå ändligheten
och oändligheten i ett tillfälligt förhållande till
hvarandra, och först på filosofiens ståndpunkt är
frigörelse derifrån möjlig, der anden tänkes som
principen för allt och systemets slutpunkt ligger,
"den sig sjelf tänkande tanken". – H:s lif var ett
troget uttryck för hans lära. Omsorgsfullt flydde
han allt, som hade minsta utseende af effektsökeri
eller innebar något torgförande af intelligensens
företräden. Först en närmare bekantskap visade,
att den allt annat än ovanliga ytan dolde den
sjelfständige tänkaren, den starkt utpräglade
personligheten. Hans framställningssätt har
samma egenskaper. Det är genom sin torrhet och
svårlästhet i sig sjelf föga tilltalande, men gör
ett mäktigt intryck såsom omedelbart framsprunget ur
en genom ett kolossalt tankearbete vunnen, lefvande
öfvertygelse. Det är saken sjelf
som talar, och just denna omständighet har åt hans
föredrag och skrifter förlänat ett egendomligt behag
och en sällsynt öfvertygande kraft. H. visar sig
dock i flere sina skrifter (t. ex. sin Aesthetik)
som en stilist af framstående rang.
Den hegelska skolan var mycket talrik. Den delade sig
tidigt i flere riktningar, hvilka trädde i bestämd
opposition emot hvarandra. Anledningen dertill
var den tvetydighet, som vidlåder H. i fråga om
tankeutvecklingens eller den s. k. tankeprocessens
betydelse. Det är en ingalunda afgjord sak huruvida
denna process just såsom sådan skall identifieras med
det absoluta sjelf eller hänföras till ett absolut
subjekt. Under det att den s. k. "centern" ingenting
gjorde för aflägsnandet af denna tvetydighet, upptog
"högern" det senare alternativet. Det absoluta får
ej rent af identifieras med verldsutvecklingen. Det
finnes ett "jenseits", en "transcendent" Gud och
en individuel odödlighet. Verldsutvecklingen är
Guds tankar, åt hvilka han i denna utveckling
gifver verklighet. Filosofiens uppgift blifver
då ett "nachdenken", ett tänkande af verlden i
den ordning och på det sätt, som hon framgått
ur Guds tänkande. Längst åt detta håll gick
"ny-schellingianismen", som öppet bröt med
hegelianismen (jfr Schelling). "Venstern"
åter nekade tillvaron af ett "jenseits" och lärde,
att det absoluta till sitt väsende är verldsprocessen
sjelf. Gud är ej en sjelfständig person, utan det
personliga i menskligheten. Utom vårt tänkande
af Gud gifves ingen Gud. Derifrån leddes "yttersta
venstern" l. "jung-hegelianismen", som äfven bröt med
hegelianismen, till ren subjektivism och slutligen
materialism. Något allmänt finnes blott som en sida
hos det enskilda. Individerna äro det enda verkliga. I
sina föreställningar om Gud och det ideella hafva
menniskorna objektiverat sina egna behof. All teologi
blir således antropologi.
Hegelianismens inflytande på kulturens olika grenar
har varit omätligt och får sin förklaring dels i det
storslagna i H:s lära, dels äfven deri att han anslog
en sträng, som mäktigt återklingade hos den vid
subjektivismen trötta tiden. Af Preussens regering
omhuldades den och fick i viss mån en halfofficiel
betydelse såsom ett slags "statsfilosofi", efter hvars
principer statsstyrelsen skulle inrättas. Sjelf trodde
H. på en fullkomlig öfverensstämmelse mellan hans lära
och den kristna teologien, och mången teolog delade
denna åsigt. Ehuru han tydligen med sin treenighet
förstår något helt annat än den kristna dogmatiken
dermed menar, antogs dock hans lära i denna punkt
af många med begärlighet. Men äfven flere bland de
teologiska riktningar, som ej fullständigt ville
ansluta sig till H., rönte dock stor inverkan af
hans läror, t. ex. den s. k. nylutheranismen,
i synnerhet med afseende på kyrkobegreppet. De
s. k. historiska skolorna, som på skilda områden
utöfvat ett så stort inflytande, stå äfven i närmare
eller fjärmare frändskap med hegelianismen och dess
lära om historien såsom ett troget uttryck för Guds
tankar. Äfven estetiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
