- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 6. Grimsby - Hufvudskatt /
917-918

(1883) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Heiberg, Johan Ludvig

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

spådom uppfördt, tvekade han mellan poesien,
medicinen, naturvetenskaperna och diplomatien. Mest
lutade han måhända åt diplomatien, en bana,
för hvilken hans kunskap i lefvande språk, hans
eleganta personlighet och förnäma förbindelser
syntes göra honom särdeles lämplig. 1819–22
uppehöll han sig – utom en kort tid, då han var i
London – hos sin fader i Paris, en vistelse, som
i synnerhet var af betydelse för hans uppfattning
af den dramatiska tekniken och för hans musikaliska
bildning. Derunder skref han också det versifierade
skådespelet Nina eller den vanvittige af kjärlighed
(1822). Efter hemkomsten (1821) anställdes han som
lektor i nordiska språk vid universitetet i Kiel. Som
frukter af sina alltid talrikt besökta föreläsningar
utgaf H. tvänne tyska arbeten, Die formenlehre der
dänischen sprache
(1825) och Nordische mythologie
(1827). Under vistelsen i Kiel gjorde han bekantskap
med den hegelska filosofien, och för att rätt lära
känna denna uppehöll han sig 1824–25 i Berlin. Med
anledning af en i Köpenhamn pågående literär strid
om determinism och indifferentism införde H. för
första gången hegelska idéer i Danmarks andliga
lif, genom afhandlingen Om den menneskelige frihed
(1825). Hvad han sedermera producerade hvilade, ehuru
icke alltid uppenbart, på den grunduppfattning af
tillvarons sammanhang, som han fått af Hegel. Detta
gäller t. o. m. om hans, såsom det tyckes, minst
djupgående literära produkter, vådevillerna, med
hvilka han bröt en ny bana i Danmarks dramatik. Ehuru
hans stycken i djup komik och lifskraft icke på
långt när kunde mäta sig med Holbergs (i de flesta
äro redan nu färgerna bleknade och de komiska
typerna föråldrade), gjorde de likväl vid sitt
framträdande epok genom att befria den danska scenen
från en mängd utländska produkter och återkalla den
nationella komedien till lif. Den första vådevillen,
Kong Salomon og Jörgen Hattemager ("Kung Salomon och
Göran hattmakare", 1828) uppfördes d. 28 Nov. 1825,
som derför är en bemärkelsedag i den danska teaterns
historia. Derpå följde Aprilsnarrene (1826; jämte "Et
eventyr i Rosenborghave" uppslaget till A. Blanches
"Magister Bläckstadius", 1844), Recensenten og dyret
(s. å.; "Recensenten och djuret", 1831), Den otte og
tyvende Januar
(s. å.), Et eventyr i Rosenborg-have
(s. å., med musik af Weyse), De uadskillelige (1827;
"De oskiljaktige", 1855), Kjöge huskors (1831),
De danske i Paris (1833), Nej (1836; "Nej", 1839,
2:dra uppl. 1852), "vådevill-monologerna" Ja (1839;
"Ja", 1844) och Emilies hjertebanken (1840; "Emilies
hjertklappning", 1843) samt den lilla "bellmanska
situationen" Ulla skal på bal (1844; "Ulla skall på
bal", 1860) i hvilken H. så att säga pekat på Bellman
som sin lärare. Vådevillerna inottogos af allmänheten
med stort jubel, men af kritiken med en mängd delvis
högst obefogade anmärkningar. Detta föranledde H. att
utgifva sin första estetiska afhandling, Om vådevillen
(1826), som gjorde denna diktarts väsende klart för
allmänheten och på samma gång lät H. erfara fördelarna
af att kunna kommunicera sig med

publiken. Till följd deraf företog han sig att utgifva
en estetisk tidskrift "Kiöbenhavns flyvende post"
(1827 och 1829–30). Genom detta organ liksom genom
de derefter följande "Interimsblade" (1835–37),
"Perseus" (1837–38) och "Intelligensblade" (1842–43)
samt genom i sammanhang dermed stående polemiker,
förnämligast striden med Hauch och hans vänner
angående Öhlenschlägers skaldskap, utöfvade H. ett
genomgripande inflytande på den danska smakbildningen,
hvilken man kan säga att han först skapade. Det
var i "Flyvende post" han 1827 offentliggjorde sin
skarpa, men ensidiga kritik af Tegnérs "Frithiofs
saga". (Kritiken återfinnes i 5:te bandet af
H:s "Prosaiske skrifter" I–XI; 1861–62.) I dessa
tidskrifter fick han äfven tillfälle att göra sina
filosofiska åsigter gällande, i det att han alltid
sökte föra sina estetiska betraktelser tillbaka
till allmännare grunder. Jämväl i sjelfständiga
skrifter behandlade han den hegelska filosofien,
särskildt under den tid (1830–36), då han var
lärare i filosofi vid den militära högskolan. Dit
höra Filosofiens filosofi eller den speculative
logik
(1832) och Om filosofiens betydning for den
nuvärende tid
(1833). Det var icke endast vådeviller,
som H. författade för scenen; samma strängar, som han
rört i sin ungdom, grep han nu, men aflockade dem en
djupare klang. Hans filosofiska lifsåskådning gaf
tankeunderlaget, men verkade på samma gång hämmande
på fantasien. Detta märker man dock endast föga i
det romantisk-nationella skådespelet Elverhöi (1829;
"Elfjungfrun", 1857), som är märkligt derigenom
att nordiska folkvisemelodier äro använda i detsamma
(musiken är arrangerad af Kuhlau). Prindsesse Isabella
(1829) är en dram i Calderons anda, men icke i hans
form. Alferne (1835) är en med stor konst utförd
dramatisering af Tiecks berättelse "Die elfen". Fata
Morgana
(1838) och Nöddeknäkkerne (1839) äro två
estetisk-filosofiska sagoskådespel, och ungefär af
samma art är Syvsoverdag (1840: "Sommarnatten", 1861,
bearb. af N. H. Pinello), en behandling af sagan om
Valdemar Atterdag och Tovelilles amulett, hvaremot
hans sista teaterstycke, Valgerda (1847; "En anonym
författarinna", 1851, bearb, af F. Berndtson), med
en politiserande dam till hufvudperson, är ett rent
lustspel. Sin höjdpunkt nådde dock H. otvifvelaktigt
i den i Nye digte (1841) intagna "apokalyptiska
komedien" En själ efter döden ("En själ efter döden",
s. å.), som med rik fantasi och lekande qvickhet
skildrar idélöshetens helvete samt derigenom bildar
ett märkligt motstycke till forntidens dröm om Hels
rike, de feges, d. v. s. den tidens filistrars,
verld. Redan tidigt fäste regeringen H. vid
teatern. 1829 blef han teaterns öfversättare. Från
1839 ledde han styckenas instudering och var censor;
1849–56 var han teaterns chef samt derefter å nyo
censor. H:s hem bildade under en lång följd af år
medelpunkten för en större eller mindre krets af
skalder, konstnärer och vetenskapsmän. Från midten
af 1840-talet började dock H:s inflytande att brytas
af nya strömningar, och de sista tio åren af sitt lif
blef han allt mer och mer isolerad, endast någon gång
utsändande en dikt,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:25:15 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfaf/0463.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free