Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Heilbut, Ferdinand - Heiligenstadt, kretsstad i preussiska regerinsområdet Erfurt (prov. Sachsen) - Heiling, Hans. Se Hans Heiling - Heilsberg, stad i preussiska regeringsområdet Königsberg (Öst-Preussen) - Heim, François Joseph - Heimann, Vasil Alexandrovitj - Heimdall, veckotidning, som utgafs i Stockholm och redigerades af J. E. Rydqvist - Heimdallr. Se Hemdall - Heimir. Se Heme - Heimskringla är den åt Snorre Sturlassons norska konungasagor vanligen tilldelade benämningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Heilbuth, Ferdinand, tysk-fransk genremålare,
född i Hamburg, sökte sin utbildning först
i Paris, sedan i Rom och har derefter alldeles
uppgått i den franska konsten. Han har
särskildt lyckats i att skildra de högre klassernas
kulturtillstånd och sociala lif, hälst med något
historiskt genreämne, såsom Palestrinas musikprof
(1857) och Kardinaler, som lustvandra på
Monte Pincio (1862). Hans Pantlåneinrättningen
(1861) befinner sig i Luxembourg. Dessutom
har han målat vackra landskap och mycket
värderade porträtt (i Tizians och Rembrandts
manér). H. är jämväl en framstående aqvarellist.
C. R. N.
Heiligenstadt, kretsstad i preussiska
regeringsområdet Erfurt (prov. Sachsen), vid Leine. 5,411
innev. (1880). Katolskt seminarium och
gymnasium (förut jesuitkollegium). Tillverkning af
cigarrer, papper, nålar och väfnader. H. var fordom
hufvudstad i furstendömet Eichsfeld.
S. A. L.
Heiling, Hans. Se Hans Heiling.
Heilsberg, stad i preussiska regeringsområdet
Königsberg (Öst-Preussen), vid Pregels biflod
Alle. 5,874 innev. (1880). Slott, anlagdt 1240
af Tyska orden och sedermera tillhörigt biskoparna
af Ermeland, hvilka i 500 år hade sitt
residens der; det är nu sjukhus. Den 10 Juni
1807 stod en oafgjord strid vid H. mellan
fransmännen under Napoleon samt preussare och
ryssar under Bennigsen. De sistnämnda drogo sig
följande dag tillbaka till Friedland.
Heim [äm], François Joseph, fransk
historiemålare, f. 1787, d. 1865, kom 1803 till
Paris för att studera måleri under Vincent,
Davids medkämpe för den klassiska stilriktningen.
1807 erhöll han romerska priset och studerade
derefter i Rom. 1812 och 1817 utställde han
arbeten med framgång samt blef 1829 medlem
af institutet och 1831 professor vid École des
beaux arts. I sin konst sökte han, liksom flere af
sina samtida, förena den från David och dennes
skola ärfda stiliserande uppfattningen med lifligare
färg, större frihet i rörelserna och käckare
behandling. I sina äldre arbeten är han också
icke utan förtjenster både i teckning och färg,
såsom i väggmålningarna i S:t Gervais. S. Cyrs
och S. Juliettes martyrium (1819) och i Scen
från Jerusalems förstöring, efter Josephus (1824,
nu i Luxembourg). Men i sina senare arbeten
visar han en flyktighet i formen och en tomhet
i uttrycket jämte en brokighet i färgen, som
under trettiotalet gjorde honom, ej utan rättvisa,
till föremål för romantikernas skämt (t. ex. hans
takbilder i Louvre och flerestädes).
C. R. N.
Heimann, Vasil Alexandrovitj, rysk
general, f. 1823, inträdde 1839 i hären och
kämpade sedan 1842 i Kaukasus samt blef 1872
generallöjtnant. I kriget mot turkarna 1877–78
förde han en del af Loris Melikovs armé
(20:de divisionen) vid infallet i Armenien och
utmärkte sig synnerligen vid stormningen af
Ardahan. Död 1878.
Heimdall, veckotidning, som utgafs i Stockholm
och redigerades af J. E. Rydqvist. Första
numret utkom d. 3 Maj 1828, det sista d.
31 Dec. 1832. Tidningen egnade sig hufvudsakligen
åt företeelserna inom vitterhetens och
de sköna konsternas områden, och detta med
sådan framgång, att den, enligt utgifvarens ord
i slutnumret, "lyckades ega flere läsare än
någon litterär journal dittills funnit i vårt land",
och ännu i dag anses den tillhöra det bästa,
som Sverige frambragt i tidskriftsväg. Största
delen af innehållet lemnades af Rydqvist sjelf
(hufvudsakligen kritik och literära öfversigter)
och B. von Beskow. Bland öfriga medarbetare
må nämnas Atterbom, Böttiger, Dahlgren, Franzén,
Grafström, Nicander, Tegnér, Thomander,
Valerius. Heimdall upphörde, då ett nytt
organ af vidsträcktare anläggning, "Svenska
litteraturföreningens tidning", 1833 började utgifvas
i Upsala. I denna tidskrift ingick äfven Rydqvist
såsom medarbetare.
R. G.
Heimdallr. Se Hemdall.
Heimir. Se Heme.
Heimskringla är den åt Snorre Sturlassons
norska konungasagor vanligen tilldelade
benämningen, föranledd af de i arbetets början
förekommande orden Kringla heimsins, d. v. s.
jordens krets. Snorres arbete, som i allo bär en
klassisk prägel, är både till stil, komposition
och sund kritik den förnämsta bland alla
norröna literaturens framställningar af Norges
konungasagor (se Fornnordiska literaturen,
sp. 54). Skaldernas historiska qväden, den muntliga
traditionen och i skrift upptecknade sagor
äro de källor, ur hvilka han hemtat materialet
till sitt omfattande arbete. Med en för den
tidens författareskap naturlig och vanlig frihet
har Snorre väl, då han ej funnit skäl till
ändring, ordagrant upptagit mycket från äldre
uppteckningar eller från traditionen, som äfven
i uttryckssättet vunnit en viss fasthet. Men han
bör derför ingalunda anses som en blott
kompilator eller eftersägare, ty han tillämpar alltid
vid sin framställning vissa kritiska grundsatser,
som han med klart medvetande uppställt för sig
till rättesnöre. Han är ock derigenom en äkta
historiker att han ej blott åsyftar pålitlighet i
uppgifterna om yttre fakta, utan äfven vill
genom sin framställning visa händelsernas inre
sammanhang. Detta syftemål uppnår han genom
en mästerlig anordning af ämnet och en rent
objektiv framställning, som aldrig behöfver
suppleras af författarens egna reflexioner. I likhet
med all isländsk sagoskrifning är äfven Snorres
konungahistoria företrädesvis en skildring af
hufvudpersonernas lefnadslopp och karakterer, och
äfven detta arbete blir sålunda en ättesaga, men af
den rika omfattning, att det medelbarligen varder
äfven det norska folkets och rikets historia.
– Åsigterna om arten af Snorres historiska
författareskap hafva emellertid varit mycket vexlande.
Den förtjenstfulle literattrhistorikern P. E. Müller
sökte visa, att de uti Heimskringla intagna
sagorna icke äro författade af Snorre, utan af
honom endast samlade, kritiskt granskade och
rättade samt införlifvade i hans samlingsverk.
Några, såsom K. Maurer m. fl., hafva antagit, att
Snorre visserligen skrifvit enskilda sagor, som
sedan upptagits i Heimskringla, men att andra
sagor återigen härröra från andra författare,
liksom äfven att hela samlingen, sådan den nu
föreligger, icke kommit till stånd förr än omkr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
