Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Heinrich von Rucke - Heinrich von Veldecke - Heinroth ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dikter äro upptagna i "Des minnesangs frühling", af
Lachmann och Haupt (2:dra uppl. 1876).
11. H. von Veldeke, från 1100-talet, var bördig från
trakten af abbotstiftet St. Truyden i Nederländerna
och lefde vid hofvet i Kleve. Med sitt epos Eneide
(fullb. 1190, utg. af Behaghel, 1881), efter
en fransk bearbetning af Virgilius’ "Aeneid",
grundlade H. det tyska riddareepos. Han skref ej
på ren medelhögtyska, såsom somliga förf. påstå,
utan på sin hembygds mål.
Heinroth, Johann Christian Friedrich August, tysk
psykiater, f. 1773, d. 1843, blef 1805 med. doktor,
1811 e. o. och 1827 ordinarie professor i psykiatri
i Leipzig. H:s skrifter, bland hvilka Lehrbuch der
seelenstörungen und ihre behandlung (1818) samt System
der psychisch-gerichtlichen medizin (1825) äro de
vigtigaste, hafva väsentligt befordrat psykiatriens
utveckling. Stort anseende för sina förträffliga
praktiska vinkar åtnjöt hans bok Von den grundfehlern
der erziehung und ihren folgen (1828).
Heinroth, Johann August Günther,
tysk musiker, f. 1780, d. 1846, sedan 1818
universitetsmusikdirektör i Göttingen, bemödade
sig att ersätta den i folkskolorna då införda
siffertonskriften med en förenklad notskrift och
inlade förtjenst om reformerande af den judiska
tempelsången. Han komponerade föga, men utgaf
flere skrifter, såsom Gesangunterrichtsmethode
für höhere und niedere schulen (1821–23) samt
Volksnoten oder vereinfachte tonschrift (1828).
A. L.
Heinse, Johann Jakob Wilhelm, tysk författare,
f. 1749, var under sina ungdomsår omfattad med mycken
tillgifvenhet af Wieland och Gleim samt kallades
1774 af J. G. Jacobi att deltaga i redaktionen af
tidskriften "Iris" i Düsseldorf. Besöken i denna
stads tafvelgallerier väckte H:s konstsinne, och
1780–84 fick han, med understöd af Jacobi, vistas uti
Italien. Derefter trädde han i tjenst hos kurfursten
af Mainz, hvilken utnämnde honom till "lektor"
(1787) samt hofråd och bibliotekarie i Aschaffenburg
(1789). Död derstädes 1803. H. intager ett framstående
rum i den tyska literaturhistorien såsom skapare af
den tyska konstromanen. Hans arbeten utmärka sig genom
sinlig glöd och formfulländning. I sina båda förnämsta
verk, romanerna Ardinghello, oder die glückseligen
inseln (1787; 4:de uppl. 1838) och Hildegard von
Hohenthal (1795–96; 3:dje uppl. 1838), utvecklar
han sina åsigter om målarekonsten och musiken. Hans
Briefe über die Düsseldorfer galerie (i Wielands
"Merkur", 1776) äro mönster af fulländad konstkritik
och konstbeskrifning. H. Laube utgaf hans "Sämmtliche
schriften" 1838 (2:dra uppl. 1851).
Heinsius. 1. Daniel H., nederländsk filolog och skald,
f. 1580, d. 1655, blef 1605 professor i statskunskap
och grekiska språket samt 1613 äfven professor i
historia vid Leidens universitet. Gustaf II Adolf
utnämnde honom till rikshistoriograf (1618) och
förlänade honom senare rådsvärdigheten. I striden
mellan gomarister och arminianer var H. en af de
förres mest nitiske kämpar. Han gjorde sig känd
genom sina upplagor af romerska och grekiska författare
(Horatius, Terentius, Virgilius, Livius, Ovidius,
Aristoteles, Clemens Alexandrinus m. fl.) och vann
stort skalderykte genom sina Elegiae et sylvae
(1603). Han skref dikter äfven på grekiska språket,
men de äro af mindre värde. Deremot hafva hans
Nederduytsche poëmata (1616) haft en viss betydelse
för den tyska literaturen, enär de utöfvat stort
inflytande på Opitz och hans skola. H:s samlade
poetiska arbeten utkommo 1640 under titeln Poemata
auctiora. – 2. Nikolaus H., nederländsk filolog
och diplomat, den föregåendes son, f. 1620, d. 1681,
företog 1645–48 en resa genom Frankrike och Italien
i ändamål att studera latinska handskrifter och vann
sådant rykte som textkritiker, att drottning Kristina
1650 kallade honom till Stockholm och gaf honom
i uppdrag att i Frankrike och Italien för hennes
räkning uppköpa handskrifter, sällsynta böcker,
mynt och antika konstskatter. Resan företogs 1651,
och 1653 återkom H. till Stockholm. 1654 utnämndes
han till nederländska republikens resident vid svenska
hofvet, men lemnade redan 1655 Sverige, dit han dock
1661 återvände såsom resident. Ministerposten lemnade
han 1671. H:s textkritiska editioner af Claudianus,
Ovidius, Prudentius, Virgilius, Valerius Flaccus,
Vellejus Paterculus äro epokgörande. Hans latinska
dikter (utgifna 1666) värderades högt af hans samtid.
Heinsius, Anthony, nederländsk statsman, f. 1641,
var i början rådspensionär i staden Delft och
tillhörde det aristokratiska eller fransksinnade
partiet derstädes, men under en diplomatisk
beskickning till Versailles 1681 retades H. af det
franska hofvets öfvermod och blef en hängifven
anhängare af Vilhelm af Oranien. Sedan H. 1689
valts till storpensionär af Holland, ledde han
republikens styrelse i full öfverensstämmelse med
arfståthållarens önskningar. Under dennes lifstid
nöjde han sig med att vara den mest lydige, pålitlige
och tystlåtne tjenare. Efter Vilhelms död (1702)
ställd midt i brännpunkten af Europas politiska lif,
fullföljde H. dennes planer – framför allt Frankrikes
förödmjukande – utan att låta sig tröttas af arbetets
oerhörda uppgift och utan att taga hänsyn till
något annat. Också spelade han en af de förnämsta
rollerna i spanska arfföljdskriget. För de hårda
fredspreliminärer, som erbjödos Frankrike 1709, och
som då gjorde fred omöjlig, torde H. till en god del
vara ansvarig. Vinsterna af freden i Utrecht (1713),
en fästningsbarrier i österrikiska Nederländerna
och en fördelaktig handelstraktat med Frankrike,
svarade icke emot den nederländska statsskuldens
ofantliga tillväxt och de förluster handeln lidit
under kriget. Omvald oupphörligt hvart femte år,
förblef han Hollands förste ämbetsman till sin död
1720. Hans politiska korrespondens har utgifvits
af A. I. van der Heim: "Het archief van den
raadpensionaris A. H." (1875). A. B. B.
Heintze, Georg Vilhelm, organist, f. i Jönköping
d. 4 Juli 1849, studerade vid Musikal. akademiens
konservatorium 1865–69 (derunder orgel för G. Mankell)
och blef 1870
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
