Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Heinroth ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ändamålet skrifvas eller ritas med ett särskildt bläck,
hufvudsakligen bestående af anilinfärg. Apparaten
utgöres endast af en låg blecklåda, i hvilken
ingjutits en platta (omkr. 15 mm. tjock), bestående
af lim och glycerin. På denna platta lägges
skriften, som skall reproduceras – naturligtvis
med skriftsidan nedåt –, hvarefter man med handen
stryker på baksidan. Limkakan suger då till sig
från skriften en qvantitet af den högst intensiva
anilinfärgen, hvilken, sedan papperet borttagits, är
tillräcklig att meddela färg åt ett ganska stort antal
(omkr. 100; deraf namnet) rena pappersblad, som efter
hvarandra, ett och ett i sender, läggas på limkakan. –
Hektograf begagnas med fördel för reproduktion af
enklare cirkulär, matsedlar o. d. Aftrycken blekna
dock och försvinna nästan, om de någon tid utsättas
för solljuset.
Hektogram. Se Metersystemet.
Hektoliter. Se Metersystemet.
Hektor, Grek. hjeltes., den äldste af den
trojanske konungen Priamos’ söner, af Homeros i
Iliaden besjungen såsom Trojas tappraste hjelte
och trojanernas anförare i striden. Äfven bland
grekerna finnes ingen mer än Achillevs, som kan mäta
sig med honom i mod och krafter, och då denne, på
grund af misshällighet med Agamemnon, en längre tid
afhåller sig från striden, bringar H. grekerna i det
största trångmål och är nära att uppbränna hela deras
läger. Slutligen griper Achillevs till vapen för att
hämnas sin vapenbroder Patroklos, som dödats af H. I
envig mot honom stupar H. och släpas fastbunden vid
stridsvagnen kring Patroklos’ graf, hvarefter hans
lik mot lösepenning utlemnas till Priamos. H. är
obestridligen den ädlaste och mest tilltalande bland
Iliadens alla gestalter. Tapper i striden och klok i
rådslag, är han tillika den varmaste och mest
sjelfuppoffrande fosterlandsvän, den kärleksfullaste son
och broder, den ömmaste make och fader. En af de
skönaste episoderna i Iliaden är hans afsked från
sin gemål, Andromache (VI, 405 ff.). A. M. A.
Hekuba (Grek. Hekabe, Lat. Hecuba), Grek. hjeltes.,
den trojanske konungen Priamos’ gemål. Se Priamos.
Hel, Nord. mytol., var dotter af Loke och jättinnan
Ångerboda samt syster till Fenresulfven och
Midgårdsormen. Det säges i Eddan, att Allfader
kastade H. ned i den djupaste afgrunden, Nifvelhem,
der han gaf henne våld öfver nio verldar, hvarest
hon skulle skifta boningar åt dem, som sändas
till henne, nämligen sådana, som dö af sjukdom
eller ålder. För att komma till hennes rike måste
man passera elfven Gjöll på den deröfver ledande
Gjallarbron, som är belagd med guld. Ett ofantligt
stort stängsel omgifver hennes boning, hvars port
heter Helgrind. Tröskeln till boningen heter Fallanda
forað (störtande fallucka), salen kallas Eljuðnir
(trånande, tvinande?). Hunger heter hennes bord,
Svält hennes knif, Gånglate hennes träl, Gånglata
hennes trälinna, Sjukläger hennes säng, Olycka hennes
sänggardin. Sjelf är hon till hälften blåsvart och
till hälften menniskofärgad, och hennes utseende
är bistert och förfärligt. Garm, hennes hund, är
blodig om
bröst och bringa. Hennes gångare, Helhästen har
enligt ännu gängse folktro endast tre ben. – Denna
fasaväckande skildring af H. och hennes omgifning
tillhör emellertid säkerligen ett yngre skede
af mytbildning. Ursprungligen har hon varit en
herskarinna öfver skuggornas rike, Hades, dit alla
efter döden församlades, både onda och goda, både de,
som fallit för svärd, och de, som dött sotdöd. Detta
bestyrkes deraf att ordet Hel användes appellativt
i betydelsen dödsrike (jfr talesättet "slå ihjel"
någon, d. v. s. slå någon ned i dödsriket), likasom
också Ulfilas använder det motsvarande gotiska ordet
halja för att öfversätta det grekiska Hades. Att
H. ursprungligen upptog i sitt rike äfven dem, som
efter en rättsinnig vandel kunnat vänta ett bättre
lif efter detta, framgår tydligast deraf att den
fromme och gode Balder efter döden kom till hennes
boning. Att denna icke varit så alldeles glädjelös
finner man af den gamla sången "Vegtamskviða",
der det heter, att H., då hon väntade Balder,
lät pryda de fagra bänkarna i salen med ringar
och guldsmycken, samt att på bordet stod mjöd och
glänsande pokaler. Äfven Sigurd Fåfnesbane, som
föll för lönmord, omtalas hafva kommit till H. –
Af föreställningen om H:s boning såsom en straffort
uppkom ordet helvite, helvete, hvilket egentligen
betyder straff hos Hel i underjorden, men ofta nyttjas
i bemärkelsen dödsrike. Th. W.
Helagsfjället, en omkr. 1,500 m. hög, spetsig
bergstopp på gränsen mellan Jämtland och Herjedalen,
tillhörande bergssträckningen mellan Sverige och
Norge.
Heland, Martin Rudolf, gravör, föddes i Björkviks
socken i Södermanland 1765 (1766) och kom tidigt
i lära hos kopparstickaren J. Fr. Martin. Efter
J. Gillbergs död (1793) uppdrogs åt H. att fortsätta
"Gustaf III:s medaljhistoria", det stora, aldrig
fulländade praktverket, som mot slutet af 1790-talet
alldeles råkade i stockning. I likhet med sin lärare
sysslade han för öfrigt under detta årtionde med
utförandet af utsigter, dels en följd sådana från
Forsmark, efter teckningar af El. Martin, dels ett
par öfver Sturehof, hvilka han sjelf tecknat. I
hans konstnärsskap märkes äfven inflytande af
Masreliez, med hvilken han kom i beröring till följd
af sysselsättningen med "medaljhistorien". Jämväl
som gravör af några planscher till det af Fredenheim
utgifna verket öfver k. museets skulpturer hade han
tillfälle att utbilda sin smak och sin hand under
antikens omedelbara inflytande. Han deltog dessutom
i graverandet af planscherna till Skjöldebrands
"Voyage pittoresque au Cap Nord" (1801–02). H. blef
ledamot af målareakademien och erhöll 1802 ett
resestipendium, som satte honom i stånd att några år
uppehålla sig i Paris, dels för studier i teckning
och aqvatintagravyr, den då modernaste arten inom
kopparstickskonsten, dels för att öfvervaka utförandet
af gravyrerna till "Écrits de Gustave III", hvilka
stuckos af franske mästare, efter teckningar af
Limnell. Efter sin återkomst (1806) sysselsattes
han hufvudsakligen med gravyrerna till den svenska
upplagan af nyss nämnda skrifter, hvilka gravyrer
äro utförda efter teckningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
