Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Heland ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"hospitalsbröder och systrar af den helige
ande". Dit hörer den helgeandsorden, som stiftades
för hospitalsriddarna af Guido af Montpellier
(1178) efter Augustinus’ regel. Den utbreddes uti
Italien och Frankrike, bekräftades 1198 af påfven
Innocentius III och fick 1804 sig öfverlåtet
hospitalet di Sassia i Rom. Ordensbröderna delade
sig då i hospitalsriddare med enkla löften och
regelbundna korherrar med högtidliga löften. Ordens
föreståndare tog såsom stormästare sitt residens
i nämnda hospital. Vapnet består af ett dubbelt
silfverkors i svart fält och ofvanför detsamma sväfvar
den helige ande i dufvoskepelse i blått fält. Äfven i
Skandinavien var denna orden under medeltiden mycket
spridd och hade en mängd kloster, s. k. helgeandshus
(se d. o.). – Orden undergick under tidernas lopp
åtskilliga förändringar, ända till dess påfven Klemens
XI i början af 1700-talet förvandlade bröderna till
"regelbundna korherrar", i hvilken form orden ännu
eger bestånd. Systrarna bära en hvit klädning och
kallas derför hvita systrar samt äro mer spridda
än korherrarna. De sysselsätta sig i synnerhet med
fattig- och sjukvård samt med unga flickors uppfostran
och undervisning.
Helgeandsorden (Fr. ordre du Saint-Esprit), fransk
riddareorden, stiftad d. 31 Dec. 1578 af konung
Henrik III till minne af hans tronbestigning, som
inträffade på pingstdagen, den dagen, då den hel. ande
utgöt sig öfver apostlarna. Antalet medlemmar var
bestämdt till 100, af hvilka 9 tillhörande andliga
ståndet. Ordenstecknet var ett gyllene, fyrarmadt
kors, prydt med en bild af den helige ande och buret
i bredt, blått band. Orden upphäfdes 1789, förnyades
vid restaurationen (1814), men upphäfdes åter 1830.
Helgedag kallas inom de kristna kyrkorna hvarje
dag, som till erinring om någon troslära eller
någon religiöst betydelsefull tilldragelse firas,
liksom söndagen, med offentlig gudstjenst och hvila
från arbetet. Sådana dagar äro i den svenska kyrkan,
enf. k. förordn. d. 4 Nov. 1772, de två första dagarna
af de tre stora högtiderna (jul, påsk och pingst)
samt Nyårsdagen, Trettondedag jul, Mariebebådelsedag,
Långfredagen, Kristihimmelsfärdsdag och Midsommardagen
(Johannes Döparens dag). Äfven Marias kyrkogång
(Kyndelmässodag), Mikaelisdag och Allhelgonadag äro
bibehållna som helgedagar. Infalla dessa på söckendag,
firas de på nästföljande söndag. Inträffar Marias
kyrkogång i veckan före fastlagssöndagen, flyttas
den till söndagen förut. Den katolska kyrkan
firar dessutom Kristi lekamens fest, festen för
Marias obefläckade aflelse, Marie himmelfärdsdag,
Petrus’ och Paulus’ dag samt Alla själars dag. I det
protestantiska Tyskland samt i Danmark och Norge är
Midsommardagen icke mera helgedag, hvaremot i Tyskland
reformationsfesten firas såsom sådan.
Helgekvidorna kallas tre sånger i den äldre Eddan,
af hvilka en handlar om Helge Hjärvardsson och
de två andra om Helge Hundingsbane. Se Helge.
Th. W.
Helgeland, namn på södra delen af Nordlands amt
(Norge). Arealen 18,115 qvkm.
45,103 innev. (1875). H. är i administrativt
hänseende deladt i två fogderier och två
sorenskriverier. Der ligger lastageplatsen
Mosjöen, med omkr. 800 innev. Se vidare Hålogaland,
O. A. Ö.
Helgelse kallas i de kristna kyrkornas teologi
menniskans på en religiös pånyttfödelse grundade
sedliga omskapning, det relativa förverkligandet
hos henne af det sedliga idealet. En utvecklad lära
om helgelsen finnes ej i bibeln, men väl sjelfva
begreppet. Redan i Moseböckerna ställes på Israel
krafvet att vara ett heligt folk, likasom Jehovah,
dess Gud, är helig. Om också de till folket vid
särskilda tillfällen ställda uppmaningarna att helga
sig närmast afsågo yttre reningar, så voro dock
dessa blott sinnebilder af en inre andlig rening;
ty af andra ställen framgår otvetydigt, att den
mosaiska lagen afsåg ej blott de yttre handlingarna
utan äfven sinnelaget. Menniskan uppmanas att lyda
de gudomliga buden af hela sitt hjerta och hela sin
själ. Esaias uppmanar de affallna att rena sig från
sina onda gerningar (1: 16). Med dessa uppfordringar
till sedlig rening förenar sig hos profeterna löftet
om att Jehovah skulle helga sitt folk genom meddelande
af sin ande, som liknas vid renande vatten. (Ez. 36:
25–27; Es. 44: 3). I Nya testamentet framställes
menniskans helgelse l. sedliga fullkomnande uteslutande
såsom en förändring af sinnelaget och ej mera bunden
vid några yttre former. De renhjertade skola se Gud
(Matt. 5: 8). Det högsta goda, som genom helgelsen
skall förverkligas, är 1) objektivt Guds rike
(Matt. 6: 33); 2) subjektivt individens (relativa)
fullkomlighet (Matt. 5: 45–48). Principen för denna
utvecklingsprocess är den helige ande (Rom. 8:
9–16; 1 Kor. 2: 14–16; 1 Joh. ep. 3: 24). Ehuru
Kristus framställer den gudomliga kärleken l. nåden
såsom helgelsens nödvändiga förutsättning, hvilken
går före allt menskligt åtgörande (Mark. 10:
14; Luk. 18: 16), ställer han å andra sidan på
menniskan krafvet att sjelf taga initiativet till
sitt sedliga fullkomnande. (Matt. 5: 48; 7: 13,
24; Luk. 15: 18). Paulus låter helgelsen verkas
genom tron på Kristus (Rom. 5: 1–11), förf. till
Jakobs bref genom "sanningens ord" (1: 18), genom
hvars följande menniskan blifver en lagens "görare"
(1: 22–25), och förf. till 1 Petr. ep. genom Jesu
föredöme (1: 15; 2: 21–25). Inom den kristna kyrkan
utvecklades snart begreppet om helgelsen i en ensidigt
asketisk riktning, till följd hvaraf eremit- och
klosterlifvet ansågs medföra en högre grad af helighet
än uppfyllandet af det menskliga samfundslifvets
pligter. För det stora flertalet kristna, som ej
kunde uppnå denna asketiska helighet låg den faran
städse nära, att sedligheten blef förnämligast en
yttre laglydnad, och att den inre helgelsen ersattes
med gåfvor till kyrkor och kloster, pilgrimsfärder,
kyrkogång och mera sådant. Mot denna ensidigt
asketiska riktning å ena sidan och denna blott yttre
lagfromhet å den andra gjorde reformationen gällande
sinnelagets, viljeriktningens förändring genom tron
såsom den enda förutsättningen för det kristliga
lifvet. Detta lif – födt af Guds
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
