Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Helgenäs ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Helgeön (Fornn. Eyin helga, den heliga ön),
en ungefär midt i den norska insjön Mjösen
belägen, bördig och väl odlad ö, som hör till
Hedemarkens amt. Der ligger den forna adliga
sätesgården Hovinsholm, som i 16:de och 17:de
årh. innehades af slägterna Brockenhuus och Bjelke.
O. A. Ö.
Helghö, bot. Se Hedysarum.
Helgi magre, landnamsman på Island. Hans
fader var Eyvind, kallad Östmand, från
Götland i Svearike, hvilken jämte sin fader,
Björn, drog i vesterviking. H. uppfostrades
på Island till viking och kom genom gifte in i
Orkenöhöfdingen Ketil Flatnefs slägt, hvars flesta
medlemmar bosatte sig på Island. Han följde deras
exempel samt tog land åt sig och sitt följe på
norra delen af ön. Sjelf bodde han på Kristness.
C. R.
Helgoland (Eng. Heligoland), britisk ö i Nordsjön,
n. v. om Elbes mynning, 67 km. från Kuxhafen. Ön,
som har formen af en triangel, är 1,790 m. lång
och högst 560 m. bred samt har en areal af 55
har. Den består af en högre del, Oberland, och en i
s. ö. belägen strandbrädd, Unterland, den enda från
sjön tillgängliga platsen. Oberland är en omkr. 60
m. hög klippa, hvilken på afstånd visar sig som en
matt tegelröd, nästan lodrätt ur hafvet uppstigande
mur. Den är försedd med en sparsam gräsvegetation, som
afbetas af ett par hundra får (hvilka med undantag
af ett par kor, som om sommaren för mjölkens skull
underhållas på ön, äro öns enda större däggdjur),
några småbuskar samt kål- och potatesland. På sin
högsta punkt (65,8 m. ö. h.) bär den ett fyrtorn. På
öns sydöstra sida ligger en liten stad med omkr. 500
hus, belägna dels på Oberland, dels på Unterland,
mellan hvilka en trätrappa med 193 steg utgör den enda
sammanbindningslänken. Omkr. 1,200 m. ö. om Unterland
ligger den till 1720 med hufvudön sammanhängande
dynen, en på klippbotten hvilande högst 6 m. hög sandö
af 550 m. längd, hvars fasta och fina sand erbjuder
den bästa badstrand. Det 1826 grundade hafsbadet
intager till följd af sin alltid rena hafsluft afgjordt
första platsen bland alla tyska nordsjöbad. Det
besökes årligen af omkr. 3,000 badgäster, de flesta
från Hamburg. Öns innevånare, något öfver 2,000 i
antal, äro af frisisk härkomst och tala en frisisk
dialekt; högtyskan är dock kyrko- och skolspråk. De
lefva väsentligen af fiske, hummer- och ostronfångst
samt sjöfart, hvarjämte de många sommargästerna bereda
dem en icke ringa inkomst. Handeln är obetydlig. – På
H. fanns i forntiden ett tempel helgadt åt Forsete,
hvarför ön äfven bar namnet Forsetesland. Den
tillhörde sedan hertigarna af Schleswig-Holstein,
men var ofta förpantad till Hamburg, eröfrades 1714
af Danmark och besattes 1807 af engelsmännen, hvilka
under Napoleons kontinentalspärrning gjorde den till
nederlagsort för sin smyghandel med kontinenten. I
Kielfreden 1814 afträddes ön formligen till England,
som der insätter en guvernör. För öfrigt har den
behållit sina gamla friheter och betalar ingen skatt
till den engelska statskassan.
Helgoländskan. Se Frisiska språket.
Helgon l. helige (Grek. hagioi) var i början ett
gemensamt namn på den kristna församlingens medlemmar,
likasom, det i Gamla testamentet framstälts såsom
Israels uppgift att vara ett heligt folk. Denna
benämning på de kristne bibehöll sig ända till
Irenaeus’ och Tertullianus’ tid. Då den kristna
församlingen småningom uppblandades med många
olikartade element, började man kalla blott sådana
kristna, hvilka utmärkte sig genom fromhet och
sedlig vandel, heliga. Framför allt betecknade man
med detta ord martyrerna. Redan i 2:dra hälften af
2:dra årh. började hela församlingar fira minnet af
dessa på deras dödsdagar. Deras grafvar blefvo heliga
ställen, der man på deras åminnelsedag samlades,
föreläste berättelsen om deras martyrskap och
begick nattvarden. Der uppstodo derför altaren och
kapell. Man tillskref martyrernas förböner en stor
kraft, och Origenes uttalade redan den tanken att
man kunde gifva sina önskningar tillkänna för dem. En
annan källa till helgonkulten var föreställningen
om det förtjenstfulla i ett asketiskt (jfr
Askes), verldsförsakande lefnadssätt. De, som deruti
synnerligen utmärkte sig, betraktades likasom
martyrerna såsom heliga, och de ärebetygelser,
hvilka tillkommo de sistnämnda, öfverflyttades
äfven på dem. Redan innan kristendomen segrade
inom romerska riket under Konstantin, utbildade sig
sålunda en omfattande helgonkult (hagiolatri), som
hade sin grund i den tron att menniskan behöfver
himmelska förespråkare. Mot denna kults missbruk
erinrade Augustinus, att hufvudsaken i densamma
var efterföljandet af helgonens vandel. Presbytern
Vigilantius i Barcelona uppträdde i 5:te årh. mot
helgondyrkan. Den försvarades af Hieronymus. Den
ständigt växande hären af helgon indelades i sex
klasser. Till det Gamla testamentet hörde två:
patriarkernas och profeternas, till det Nya fyra:
apostlarna, martyrerna, bekännarna och de heliga
qvinnorna. I början tillsatte biskoparna inom sina
stift nya helgon. Men 1170 förbehölls denna rätt
åt den påfliga stolen allena. Helgonkulten består
dels i firandet af helgonets minnesdag, dels i
knäböjande och bön inför dess bild eller dess
reliker. Medeltidens teologer satte den i system,
men skilde mellan egentligt tillbedjande (latria),
som blott tillkommer Gud och Kristus, och tjenst
(dulia), som egnas helgonen. Skyddshelgon antogos
för särskilda land, städer, kyrkor m. m. Sålunda voro
t. ex. Petrus och Paulus Roms skyddshelgon, Jakob
Spaniens, Andreas Greklands, Fokas sjömännens, Lukas
målarnas, Johannes evangelisten och S:t Augustinus
teologernas, Ivo juristernas o. s. v. – Inom den
svenska kyrkan ärades från början alla den allmänna
kyrkans helgon. Men jämte dessa fick hon äfven
åtskilliga nationalhelgon. Dit höra i första rummet
de missionärer, hvilka först förkunnade kristendomen
i Sverige: Ansgar, Rimbert, Sigfrid, David, Botvid
m. fl. Mest firad bland dessa nationalhelgon var
dock konung Erik den helige, ehuru han aldrig blef
af påfven kanoniserad. Näst honom kommer den heliga
Birgitta, det enda svenska helgon, som kanoniserats. –
Den romersk-katolska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
