- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 6. Grimsby - Hufvudskatt /
963-964

(1883) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Heliga sakramentets kongregation ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

såsom ett af hufvudskälen för skilsmässan mellan båda
(jfr Grekiska kyrkan). Den romersk-katolska kyrkans
lära om den helige ande har öfverflyttats äfven på
de protestantiska kyrkorna. Först med rationalismens
framträdande i 18:de årh. blef denna lära inom dessa
kyrkor föremål för en mera allmän motsägelse. På
filosofiska och exegetiska grunder såg man i den
helige ande blott den kraft, som sedligt pånyttföder
menniskan. Schleiermacher betraktade honom såsom
den gudomliga lifsmakt, hvilken i inbördes kärlek
sammanlänkar de troende och sålunda framträder såsom
kristlig samhällsanda. Den helige ande var för honom
samfundsbegreppet i det kristna samhällslifvet. Enligt
Hegels filosofi består det väsentliga innehållet
af läran om den helige ande deruti att den i
verlden (Sonen) objektiv blifna gudomstanken äfven
kommer till det menskliga subjektets medvetande
såsom gudomlig och först derigenom fullkomligt
förverkligas, såsom absolut idé, eller med andra
ord: den helige ande är den i den andlige andens
medvetande närvarande gudomligheten. Under de
nya idéernas inflytande började läran om den
helige ande såsom en särskild gudomlig person
att – ehuru qvarstående i kyrkans bekännelse
– ej mera så mycket framhållas i predikningar
och vid religionsundervisningen. Ortodoxiens
återupplifvande i 19:de årh. åstadkom en förändring
i detta hänseende. Den gamla dogmen predikas och
inskärpes öfverallt af kyrkligt troende predikanter,
om de än icke sysselsätta sig så mycket med dess
metafysiska bestämningar som man gjorde i den gamla
lutherska ortodoxiens tidehvarf, utan mera tala
om den helige andes verksamhet. – Den kyrkliga
dogmatiken tillskrifver den heliga ande en hel följd
af nådeverkningar: kallelsen, upplysningen, helgelsen
m. fl. Särskildt tillskrifvas honom den heliga skrifts
inspiration och den helige andes inre
vittnesbörd (testimonium Spiritus sancti). Med detta
förstås 1) i allmänhet den omedelbara bekräftelsen
i menniskosjälen af tron på evangelii sanning;
2) i synnerhet den af den helige ande verkade
öfvertygelsen om skriftens gudomliga ursprung.

Heligeandssekten, en panteistisk sekt, som i början
af 13:de årh. stiftades af Amalrik af Bena och David
från Dinant samt lärde att den helige andes tidsålder
då var kommen. Under denna skulle Guds ande uppenbara
sig för hvarje troende. All yttre gudstjenst skulle
afskaffas. Påfven var Antikrist. Dessa läror fördömdes
1204 af universitetet i Paris, der stiftaren sökt
sprida dem, och af lateranska synoden 1215.

Helige fadern, benämning på påfven.

Heligt samtal (Ital. santa conversazione) kallas
i konsthistorien en framställning af Maria med
Jesusbarnet, omgifna af helgon, som ej deltaga i
någon egentlig handling, utan synas inbegripna
i samtal, lyssna till änglars sång och musik,
betrakta Jesusbarnet o. s. v. Maria sitter ofta
på en praktfull tron i en rik arkitektonisk eller
landskaplig omgifning; de heliga personerna (Petrus,
Johannes döparen, S. Franciscus. S. Antonius,
kyrkofäderna, S.

Magdalena o. a.) ordna sig oftast symmetriskt till h. och
v. Detta slags framställningar tillhöra företrädesvis
den tidiga italienska renaissancen, och inom denna
äro de rikt företrädda i den äldre venezianska
skolan. Sin inre grund hafva de, liksom bilderna af
den heliga familjen, i sträfvandet att på ett mera
rent menskligt och realistiskt sätt framställa de
heliga ämnena. Upk.

Helikofon (af Grek. helix, spiral, och fone,
ljud), fys., apparat för frambringande af
toner genom luftens försättande i spiralformig
rörelse, består af ett glasrör, slutet medelst en
propp. I denna senare äro spiralformiga rör eller
skrufgängor. Om man blåser eller på annat sätt
pressar luft genom spiralrören, uppstår en ton,
som blir högre i samma mån som man blåser starkare.
L. A. F.

Helikon (Grek. Helikon; nu Zagora), ett
skogbevuxet, omkr. 1,600 m. högt berg i södra delen
af det grekiska landskapet Beotien. Af forntidens
skalder prisas H. såsom sånggudinnornas hemvist, och
der framvälla äfven de två åt dem helgade källorna
Hippokrene och Aganippe. På bergets topp stod fordom
ett altare, helgadt åt Zevs Helikonios. A. M. A.

Heliocentrisk (af Grek. helios, sol, och
Lat. centrum, medelpunkt), astr. Vid bestämmandet
af himlakropparnas rörelse och läge i rymden
måste man hänföra dem till någon viss såsom
fix antagen punkt och genom denna punkt lagda
axlar. Väljer man till fix- eller origopunkt solen,
kallas betraktelsesättet och derur härflytande
bestämningar heliocentriska. Jfr Geocentrisk.
L. A. F.

Heliofob (af Grek. helios, sol, och fobos, fruktan),
ljusskygg. – Heliofobi, ljusskygghet. Se Albinism.

Heliogabalus l. Elegabalus, romersk kejsare,
var son af Soemis, en dotter af Julia Moesa, som
var syster till kejsar Severus’ gemål, den sköna
syriskan Julia Domna. Hans egentliga namn var Varius
Avitus Bassianus. Under Macrinus’ regering bodde
han i Emesa i Syrien och var der solens prest. Af
sin mormoder utgafs han att vara son af Caracalla,
hvilken han liknade, och blef 217 af de syriska
trupperna utropad till kejsare i stället för den
hatade tyrannen Macrinus. Denne blef slagen och
dödad (218), hvarefter H. under namn af M. Aurelius
Antoninus uppsteg på tronen. Såsom kejsare visade
han stor ifver att införa den syriske solgudens
dyrkan, men gjorde sig för öfrigt känd genom
sina skamlösa utsväfningar samt genom alla slags
onaturliga laster och förbrytelser mot sedlighet
och anständighet. Qvinnor och utöfvare af lägre
konster upphöjdes af honom till höga värdigheter,
och hans vansinniga fråsseri och lastbarhet kände
snart inga gränser. Hären blygdes till följd deraf
för hans styrelse, och man fäste sitt hopp på hans
kusin Alexander Severus, som hade af honom blifvit
nämnd till caesar. Då han stod efter dennes lif,
blef han sjelf mördad jämte sin moder, 222.
R. Tdh.

Heliograf (af Grek. helios, sol, och grafein,
skrifva) l. soltelegraf, ett optiskt instrument. Se
Heliotrop.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:25:15 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfaf/0486.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free