Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hellebard ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han åter i Ural. 1865–70 studerade han
brunkolsformationen i guv. Cherson och Kijev. 1871
de diluviala bildningarna i Finland; 1872 undersökte
han stenkolslagren i Polen, Schlesien och mellersta
Ryssland, 1873–74 brunkolsformationerna vid
Grodno och i Kurland. 1835 hade H. inträdt
i bergsingeniörkåren och styrde 1865–73
såsom direktör de ryska bergsinstituten. Sina
vetenskapliga forskningar har han offentliggjort
förnämligast i Petersburg-akademiens skrifter,
i den ryska tidskriften för bergsväsendet samt i
"Beiträge zur kenntniss des russischen reiches und
der angrenzenden länder Asiens", hvilka han utgaf
tillsammans med v. Baer. 1866 offentliggjorde han en
geologisk karta öfver Ryssland.
Helmfelt, Simon Grundel, friherre, fältmarskalk,
föddes d. 25 Sept. 1617 i Stockholm, der
fadern, J. Grundel, var borgmästare. Han åtföljde
1634–35 riksrådet J. Skytte såsom paeg på en
beskickning till England, tjenstgjorde någon
tid hos den svenske residenten i Haag, Spiring
(Silfvercrona), såsom kanslist och studerade 1640–41
fortifikationsvetenskap i Utrecht. Efter att en
kort tid hafva vistats i hemmet följde han 1641 den
nyutnämnde öfverbefälhafvarcn Lennart Torstensson till
Tyskland, anställdes vid fortifikationen, deltog
i arbetet vid belägringen af flere fästningar,
såsom Glogau, Oppeln, Olmütz Neustadt, Brieg,
och utmärkte sig i slaget vid Breitenfeld (d. 23
Okt. 1642) samt erhöll för sin skicklighet och sitt
hjeltemod befäl öfver ett kompani af Torstenssons
lifregemente. 1643 befordrades han till major vid
artilleriet, medföljde Torstensson på tåget till
Danmark och bidrog väsentligen till eröfringen af
Kristianspriis (Dec. 1643), hvarför han ock blef
utnämnd till generaladjutant hos Torstensson. Efter
slaget vid Jankowitz (d. 24 Febr. 1645) utnämndes han
till öfverstelöjtnant vid ofvannämnda lifregemente,
vanligen kalladt "det gamla blå", och blef 1646
generalkvartermästare vid svenska armén i Tyskland
samt öfverste för ett dragonregemente. Ehuru
svårt sårad af en muskötkula utanför Rain am Lech
(Sept. 1646), deltog han i belägringen af Augsburg
(hösten s. å.) och bidrog betydligt till eröfringen
af Schweinfurt (April 1647). För att bättre kunna
sköta sin helsa förordnades H. 1647 till kommendant
i Leipzig och förflyttades senare s. å. till
öfverkommendant i Stade och öfriga bremiska
fästningar. 1649 utnämndes han till öfverste
för allt Sveriges in- och utländska artilleri,
1653 till krigsråd och 1655 till generalmajor vid
infanteriet. Vid polska krigets utbrott (1655) fick
han befallning att med artilleriet från Stettin
inrycka i Polen, men sändes 1656 såsom guvernör
till Riga och försvarade staden mot tsar Alexej,
som i spetsen för 90,000 ryssar förgäfves belägrade
staden d. 21 Aug.–6 Okt. 1656, hvarvid han förlorade
14,000 man. 1658 blef H. generallöjtnant, 1659
generalguvernör öfver Ingermanland och Keksholms
län. 1664 rikstygmästare, 1668 fältmarskalk och
generalguvernör öfver Narva och Ingermanland samt
1673 riksråd. Vid utbrottet af 1675 års tyska krig
utsågs han att närmast K. G. Wrangel föra
befälet öfver svenska armén i Tyskland, men
undanbad sig uppdraget; han erhöll i stället 1676
högsta befälet i Skåne och förde det i slagen vid
Halmstad och Lund (s. å.). I slaget vid Landskrona
(d. 14 Juli 1677) ledde H. venstra flygeln, som
af fienden blef kringränd, och stupade genast
i slagets början. H. hade 1646 blifvit adlad,
med namnet Hjelmfelt (men ej introd.), och 1674
erhållit friherrlig värdighet (han kallade
sig då Grundel-Helmfelt). Hans hastiga
lycka utmanade afunden; såsom sjelf uppkomling
motsatte han sig kraftfullt den högre adelns på
börden grundade anspråk att erhålla ämbeten på
förtjenstens bekostnad. Såsom krigare ådagalade
han mycken mensklighet. För studerande vid Upsala
universitet testamenterade H. en stipendiefond, af
hvilken f. n. utgå 4 stip. à 225 kr. och 5 à 150 kr.
A. B. B.
Helmholtz, Hermann Ludvig Ferdinand, tysk fysiolog
och fysiker, f. i Potsdam d. 31 Aug. 1821, studerade
medicin vid Friedrich-Wilhelms-institutet i Berlin
samt blef 1842 assistent vid Charitén derst., 1843
militärläkare i Potsdam, 1848 assistent vid anatomiska
museum i Berlin, 1849 e. o. och 1852 ord. professor
i fysiologi i Königsberg, 1855 i Bonn, 1858 i
Heidelberg och 1871 professor i fysik i Berlin. Få
naturforskare besitta en så omfattande kunskap och
en så djupt trängande blick som H. Redan i hans
tidigaste skrifter röjes hans underbara förmåga att
genomskåda tingen och att ur nya synpunkter belysa
naturföreteelserna. Knappt 27 år gammal utgaf han sin
banbrytande afhandling Ueber die erhaltung der kraft
(1848), i hvilken han utan kännedom om de arbeten om
kraftförvandling, som under de närmast föregående
åren utgifvits af J. R. Mayer, Joule och Colding,
fullständigt originelt på analytisk väg utvecklar och
framlägger hela läran om kraftens oförstörbarhet,
om krafternas enhet och om kraftförvandling. Med
lika epokgörande arbeten uppträdde H. ungefär
samtidigt inom fysiologien. Han var den förste,
som genom fullt exakta försök ådagalade, att muskeln
vid sin sammandragning utvecklar värme (1848), samt
uppvisade, att den hastighet, hvarmed en retning
fortledes längs nerverna, kan noggrant bestämmas,
och att den för grodnerverna icke utgör mera än
26–30 m. i sekunden (1850). Knappast något enda
ämne har H. behandlat utan att inom detsamma göra
upptäckter af snart sagdt epokgörande art. En
ovanlig tankeskärpa, en omfattande matematisk
och fysikalisk bildning, en outtömlig förmåga
att öfvervinna alla experimentala svårigheter
känneteckna hans vetenskapliga forskningar. Sedan
han slutfört sina storartade arbeten inom nerv- och
muskelfysiologien, vände sig H. till ögats fysiologi
och nedlade frukterna af sina forskningar i Handbuch
der physiologischen optik (1859–66). Bland den mängd
upptäckter H. gjorde inom detta område äro följande
de vigtigaste: en metod för direkt undersökning
af ögonbottnen (ögonspegeln, 1851), hvarigenom ett
dittills ej anadt fält öppnades såväl för fysiologien
som särskildt för läran om ögats sjukdomar; de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
