Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Helskyld, jur. - Helslanga. Se Fältskyttet - Helsobrunn l. helsokälla, med.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Helskyld, jur., säges en person vara
med en annan, då skyldskapen grundar sig på
härstamning från gemensam fader och moder (se
Halfskyld). Samma personer kunna
naturligtvis på en gång vara både hel- och halfskylda,
t. ex. halfsyskon och helsyskonbarn. K. H. B.
Helslanga. Se Fältskyttet.
Helsobrunn l. helsokälla, med., kallas
hvarje sådan genom gräfning, borrning eller
naturens egen åtgärd framlockad eller
framqvällande vattensamling, som på grund af de
beståndsdelar, hvilka vattnet innehåller, användes
till behandling och botande af sjukdomar.
Sedan äldsta tider hafva vissa källor och vatten
stått i synnerligt rop för sin helsobringande
kraft. Många omständigheter hafva fäst
menniskornas uppmärksamhet på dylika källor,
såsom deras oberoende af omgifvande mediers
temperatur (antingen varmare eller kallare än
omgifvande jordlager och luft), en egendomlig
smak eller lukt, uppstigandet af luftarter
(kolsyra) i vattnet, hvarigenom dess yta syntes vara
liksom i kokning, o. s. v., allt i förening med
storartade naturföreteelser i den omgifvande
nejden. Förr hyste man allahanda vidskepliga
föreställningar om orsaken till dessa källors kraft.
Nu vet man, att det är beståndsdelarnas
beskaffenhet och de i vattnet befintliga gasarterna, som
ligga till grund för helsokällans medicinska
verkan. Källor och brunnar, som utmärka sig
genom en större halt af mineraliska beståndsdelar
(och gasarter), kallar man vanligen
mineralkällor (surbrunnar), till skilnad från de
mineralfattiga källorna, som benämnas neutrala
eller indifferenta (utan bestämd, utpräglad
beskaffenhet). Helsokällor, såväl de mineralrika
som de mineralfattiga, leda alla sitt ursprung
från det vatten, som faller ur atmosferen
(meteorvatten) samt genom de särskilda geologiska
lagren och deras klyftor eller sprickor
intränger i jorden och på denna sin väg mot djupet
i sig upptager alla lösliga och för öfrigt
upptagliga ämnen, som påträffas, samt derefter
enligt hydrostatikens lagar uppstiger till jordytan
och då eger den värmegrad, som tillhör de
djupare eller ytligare lager, som vattnet genomgått.
Det är således klart, att helsokällornas vatten är
beroende af beskaffenheten hos jordgrundens
geologiska lager, hvilket redan var bekant för
de gamle. Om de jordlager, genom hvilka
meteorvattnet nedtränger, och från hvilka det sedan
uppqväller, innehålla ringa mängd lösliga
ämnen, så kunna dessa lager (såsom rent grus och
sand) göra tjenst såsom silnings- och
reningslager (filtrer), hvilka befria vattnet från
uppslammade olösta ämnen och en del organiska
beståndsdelar, och vattnet i brunnen eller
källan blir då ovanligt rent och fritt från
beståndsdelar samt närmar sig således till destilleradt
vatten. Så är händelsen med de indifferenta
helsokällorna. Dylika källor förekomma
talrikast i land med öfvervägande urbergsformation,
hvars betäckande gruslager ofta nog äro
särdeles rena och fria från lösliga ämnen. – Om
deremot meteorvattnet på sin väg nedåt träffar
samman med flere slags lösliga ämnen, så blir
vattnet rikt på mineraliska beståndsdelar. Detta
inträffar i synnerhet om vattnet under
sipprandet genom jordgrunden blir i tillfälle att tillika
upptaga kolsyra, en gasart, som är mycket
utbredd i jorden, och hvars närvaro betydligt
ökar vattnets förmåga att lösa vissa mineraliska
ämnen. I enlighet härmed är det klart, att
mineralkällor kunna vexla med afseende på
mängden af lösta beståndsdelar vid olika tider,
oafsedt de förändringar i mineralvattnets
sammansättning, som kunna uppkomma genom tillfälligt
tillflöde af vatten från jordytan eller dess öfversta
lager (dagvatten) vid starkare regnfall, om
källan icke är nog omsorgsfullt skyddad mot
sådant tillflöde. – De heta helsokällornas
temperatur är i allmänhet i det närmaste oföränderlig
(konstant), emedan de vanligen uppstiga från ett
sådant djup under jordytan, att dagens och
årets medellufttemperatur icke der utöfva något
inflytande. Detta är deremot icke händelsen
med de källor, som hafva sitt ursprung från
jordens ytligare lager, hvilka påverkas af luftens
vexlande värmegrad. De varma mineralkällorna komma
antagligen från större djup ur jorden,
ett antagande, som stödes af erfarenheten från s.
k. artesiska brunnar af olika djup, hvilken
ådagalägger, att vattnets temperatur i sådana
borrbrunnar tilltager med borrhålets djup. I
hvilken proportion detta sker är icke nöjaktigt
utredt och tyckes på olika orter förhålla sig något
olika, men synes kunna sägas vara ungefär 1
grad för hvarje 100 fots tilltagande djup. Man
har funnit helsokällor med mycket olika
värmegrad, från blott + 1° och + 2° Cels. ända upp
till + 97° Cels. – Hvad beträffar
beståndsdelarna i helsokällor i allmänhet och
mineralkällor i synnerhet, har man att göra skilnad
mellan de flyktiga (gasformiga) och fasta
beståndsdelarna samt bland dessa senare mellan de
oorganiska och organiska ämnena. Bland de
flyktiga har man att i första rummet nämna
kolsyran, derefter svafvelväte och qväfve (närvaron
af fritt syre och kolväten är af mindre
betydelse). – Kolsyran är en väsentlig beståndsdel
i ett stort antal mineralvatten. Den bildas
å somliga orter i jordens inre i oerhörd mängd,
antagligen genom vulkaniska processer och
dervid skeende sönderdelningar. Kolsyra
utströmmar på många ställen omedelbart ur jorden
(t. ex. i Grotta del cane vid Posilipo, i
"Dödsdalen" på Java), eller ock upptages den af
genom jordlagren sipprande vatten. Detta har
nämligen så stor benägenhet att absorbera kolsyra,
att 1 volym vatten redan under vanligt lufttryck
kan upptaga mer än 1 volym kolsyra. Under
ökadt tryck, såsom förhållandet är i djupare
jordlager, kan vattnet upptaga 4 till 6 gånger
sin egen volym af kolsyra, ja ännu mera. Då
vattnet kommer närmare jordytan och trycket
således minskas, kan icke all den upptagna
kolsyran qvarhållas, utan en viss mängd så att
säga lösgöres, hvarigenom gasströmmar uppstå.
På nyssnämnda sätt bildas visserligen den
största mängden fri kolsyra i jorden; men denna
gasart frigöres äfven vid de jäsningsprocesser och
omsättningar, som försiggå i markens ytligare
lager, och kan då naturligtvis blifva
upptagen i de källådrors vatten, som gå genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
