Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Helvete kallas enligt det gängse religiösa föreställningssättet den ort, der de gudlöse straffas efter döden - Helvetesmaskin kallades i äldre tider ett med krut, bomber eller andra sprängämnen utrustadt fartyg, som drefs eller fick flyta mot broar, dammar o. d. - Helvetes-sten, lapis infernalis, kem., kallas silfvernitrat (salpetersyrad silfveroxid) på grund af sina frätande egenskaper - Helvetias, det latinska namnet på Schweiz - Helvetier, en gallisk (keltisk) folkstam - Helvetiska konfessioner, tvänne af reformerta kyrkan i Schweiz 1536 och 1566 framställda trosbekännelser - Helvetiska republiken kallades Schweiz enligt den af fransmännen införda direktorialförfattningen - Helvetius, Claude Adrien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
djur. Jämte föreställningen om helvetet bibehöll sig
inom den grekiska kyrkan läran om ett mellantillstånd
l. hades; i den romersk-katolska utbildade sig
läran om skärselden. Dessa föreställningar bortföllo
alldeles inom de protestantiska kyrkorna, inom hvilka
derför helvetesläran utbildades med en vida större
skärpa och hårdhet än inom katolicismen. Fruktan för
helvetets qval har inom de evangeliska kyrkorna spelat
en vida större rol än någonsin inom den romerska. De
målande skildringar Dante i sin "Gudomliga komedi"
från medeltidskyrkans ståndpunkt gaf af helvetet
öfverträffa ej i gräslighet dem, hvilka gjorts af
lutherska och reformerta teologer i de närmast efter
reformationstiden följande århundradena. Hutter
(d. 1616) säger, att ingen mensklig tanke kan
fatta och intet menskligt språk uttala huru stora
helvetets plågor äro. Hollazius säger, att de
andliga qvalen bestå i första rummet i "hat till
Gud", "den högsta bedröfvelse" och en "ursinnig
otålighet", de kroppsliga i "en materiel eld, men
af ett egendomligt slag", en eld, som blott kan
bränna och plåga, men aldrig förtära. Vidare säges,
att de fördömde skola hafva fula och vederstyggliga
kroppar, bo uti en ful och smutsig bostad och
plågas af djeflarnas vederstyggliga sällskap. Den
nyare tidens upplysning och friare uppfattning af
kristendomen hafva småningom undanröjt föreställningen
om ett materielt helvete i jordens inre. Men den
ortodoxa reaktionen i våra dagar har sträfvat
att återställa den. Inom den moderna pietismens
predikoföredrag intaga skildringar af helvetet ett
mycket framstående rum. Enligt Swedenborgs lära äro
helvetena de ondes samfund i andeverlden. Likasom
de goda menniskorna der genom sympati dragas till
hvarandra och bilda himmelska samhällen, så sluta
sig de onda samman till afgrundssamhällen, ty der
lyder allt den inre frändskapens lag. I dessa de
ondes samhällen finnas straff; men dessa komma ej
från Gud. De onde straffa hvarandra; ty de, hvilka
regeras af samma onda böjelse, kunna aldrig undgå att
råka i kollision. Enligt spiritismens läror finnes
intet helvete, men väl ofullkomligare hemvist för
ofulländade andar, till dess de renats och fullkomnats
genom lidanden och pröfningar.
Helvetesmaskin kallades i äldre tider ett med
krut, bomber eller andra sprängämnen utrustadt
fartyg, som drefs eller fick flyta mot broar,
dammar o. d., der det genom stöten exploderade
och anställde förödelser. Numera förstår man med
helvetesmaskin vanligen ett för åstadkommande
af en oväntad och förstörande explosion afsedt
mordverktyg, t. ex. en med ett explosivt ämne
fylld låda, hvilken medelst ett urverk efter en viss
beräknad tid exploderar. (Sådan var den ryktbara,
af A. Thomas konstruerade maskin, hvilken var afsedd
att uti öppen sjö spränga ett ångfartyg i luften,
men till följd af dynamitens frysning och skakning i
förtid exploderade i Bremerhaven och vållade en mängd
menniskors död.) Bland krigsredskap kunna torpedoer
betraktas såsom en modernare tids helvetesmaskiner.
H. W. W.
Helvetes-Sten, lapis infernalis, kem., kallas
silfvernitrat (salpetersyrad silfveroxid) på grund
af sina frätande egenskaper. P. T. C.
Helvetia, det latinska namnet på Schweiz.
Helvetier, en gallisk (keltisk) folkstam, som
bodde i nuvarande vestra Schweiz och ursprungligen
äfven i sydvestra delen af Tyskland (Schwaben),
enligt Tacitus, i norr ända till Mainfloden. Från
området mellan Main och Rhen måste de dock redan före
Caesars tid hafva blifvit undanträngda af germanerna
och inskränkta till vestra Schweiz, der de, enligt
Caesar, bebodde 12 städer och 400 byar samt voro
delade i fyra fylken (pagi). Äfven der hårdt
ansatta af de från norr påträngande germanerna,
bröto de upp för att söka sig nya bostäder på
santonernas område i Gallien, men besegrades af
Caesar vid Vesontio 58 f. Kr. och blefvo tvungna
att återvända till sitt land. Senare, ovisst när,
blefvo de fullständigt undanträngda eller underkufvade
af alemannerna. Se Alemanrier, Svever, Schwaber.
S. F. H.
Helvetiska konfessioner, tvänne af reformerta kyrkan
i Schweiz 1536 och 1566 framställda trosbekännelser.
Helvetiska republiken kallades Schweiz enligt
den (d. 29 Mars 1798) af fransmännen införda
direktorialförfattningen. Redan i Febr. 1803 upphäfdes
denna författning genom den s. k. mediationsakten. Se
Schweiz.
Helvetius, Claude Adrien, fransk filosof, f. 1715,
död i Paris d. 26 Dec. 1771, fick redan vid 23
års ålder en generalförpaktaresyssla, som gaf
honom 100,000 fr. i årlig inkomst, men hvilken han
snart lemnade. Han innehade derefter en kortare
tid en hofcharge och egnade sig sedan åt literär
verksamhet. 1751 gifte han sig med den vackra och
talangfulla fröken de Ligneville och var en tid bortåt
bosatt på sitt gods Voré, utöfvande en storartad
välgörenhet. H:s förnämsta arbete, De l’esprit
(1758; ny uppl. 1843), väckte stort uppseende och
förvärfvade honom inom flere kretsar mycket beröm,
såsom den der "uttalat all verldens hemlighet", men
äfven förföljelser från de maktegandes sida. (Till
följd af presterskapets påtryckning lät parlamentet
1759 offentligen bränna det.) H. tillhörde de
s. k. encyclopedisterna. Hans utgångspunkt var Locke,
hvars läror han utförde i afgjordt materialistisk
och evdemonistisk riktning. Allt vårt medvetandes
innehåll stammar, lärde han, ytterst från de sinliga
varseblifningarna, hvilka åter förskrifva sig från
de intryck tingen göra på våra sinnen. Dessa intryck
qvarblifva sedan såsom bilder i minnet. Begreppen
äro ingenting annat än det gemensamma i dessa bilder
eller deras förhållanden sinsemellan. Sin största
betydelse har H. i etiskt afseende. Något i sig sjelf
godt och rätt, lärde han, finnes icke. Icke häller
vill han godkänna de skotske moralfilosofernas lära
om en särskild sympatisk tendens hos menniskan. Fästa
vi än stundom afseende äfven vid andras väl, så beror
detta i sjelfva verket derpå att vårt eget är af
deras beroende. Afvenså förefinnes hos menniskan en
"passion att gagna sin nation". Denna passion bör
staten genom belöningar för allmännyttiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
