Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hemagoga ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är icke alldeles afgjordt, om man bör anse sjukdomens
grund ligga i kärl- eller nervsystemet. Med orsakernas
upphörande och behandling i mörkt rum går detta
sjukliga tillstånd tämligen snart öfver. Värre
är den kroniska form, som beror på sjukdomar i
ögonens näthinnor. I de allra flesta fall är den
också här dubbelsidig. Hvarje näthinneinflammation
kan vara åtföljd af nattblindhet, men det är i all
synnerhet en, der den aldrig saknas, och på hvilken
den utgör ett karakteristiskt symtom. Denna är
den pigmenterade näthinneinflammationen. Anlaget
dertill är medfödt, säkerligen ärftligt; ofta ser
man den hos barn, hvilkas föräldrar äro kusiner
eller eljest slägtingar, men äfven hos sådana, som
hafva helt andra sjukdomsfrön. Åkomman är obotlig och
leder förr eller senare till fullständig blindhet.
Rsr.
Hemerobaptister (af Grek. hemera, dag, och baptizein,
neddoppa l. döpa) kallas af de kristna kyrkofäderna
en judisk sekt, som höll särdeles strängt på
dagliga tvagningar l. bad såsom en väsentlig del
af den religiösa kulten. Epiphanius betecknar dem
såsom i afseende på läran öfverensstämmande med
fariséerna utom i fråga om uppståndelsen, hvilken
de i likhet med sadducéerna förnekade. Namnet har
stundom äfven gifvits åt mendéerna på grund af
deras många tvagningar. I de klementinska homilierna
räknas Johannes döparen till hemerobaptisterna. Sekten
omnämnes i ett i Eusebius’ kyrkohistoria förekommande
citat ur Hegesippus samt af Justinus Martyr.
Hemerobider, zool. Se Bladlössätare.
Hemerobina, zool. Se Florsländor.
Hemerocallis L., (af Grek. hemera, dag. och kalos,
skön), bot., ett liljeartadt örtslägte hörande till
nat. fam. Liliaceae DC., kl. Hexandria L. Det
saknar blomfoder och har sexdelad, sambladig,
trattlik blomkalk. H. flava, med utdragna,
småningom afsmalnande blad och gula blommor,
är allmänt odlad i våra trädgårdar. H. (Funckia)
japonica har hjertlika blad och hvita, särdeles
välluktande blommor. Den är ofta odlad i rum, men
fordrar tämligen hög värme för att komma i blomning.
O. T. S.
Hemfallsrätt (Fr. droit d’aubaine), jur. Under
medeltiden ansågs, särskildt i Frankrike,
konungen eller statskassan ega rättighet att, när en
främling afled inom landet, taga hans efterlemnade
egendom med uteslutande af dem, hvilka enligt
arfsordning arfvet eljest skulle tillfallit. Med
stigande rättsutveckling inskränktes denna rätt till
allenast en viss afgift för arfvet (jus detractus),
hvilken afgift af utländska arfvingar, såväl i detta
fall som ock eljest då arf tillfallit dem, skulle
till staten erläggas. Genom särskilda traktater
emellan staterna har dock i allmänhet nämnda afgift,
hvilken efter beloppet äfven plägat benämnas sjette
eller tionde penningen, numera blifvit upphäfd. – 15
kap. Ärfda balken i 1734 års lag innehåller stadgarna
i fråga om utländings arfsrätt i Sverige. Främst
uppställes regeln om reciprocitet. I 1 § heter det
nämligen: "Nu dör den man, som hafver arfvingar
utrikes, å den ort boende, der svensk man ej arf
njuter; tagen då de ej något arf i
Sverige, utan de äro den dödes barn eller
bröstarfvingar och vilja sätta sig neder här i landet
att bygga och bo, så ock borgen derför ställa inom
natt och år. – Hafver han ej arfvingar inrikes,
tage då konungen allt gods hans, ehvad det är jord
eller lösören." För det fall åter att arfvingen
bor å ort, der svensk man njuter arf, stadgas i 2 §:
"då njute ock han samma rätt i Sverige; vill han
det arf utur riket föra, gifve då sjette penningen
till konungen, eller den han sin rätt förlänt hafver,
der ej annorlunda mellan bägge riken slutet är."
Sådana öfverenskommelser hafva numera blifvit
ingångna emellan Sverige och nästan alla öfriga riken.
L. A.
Hemfjället. Se Dalarna.
Hemfrid, jur., det rättsliga skydd, hvarunder
en persons hemvist befinner sig. Inom den
äldre germanska rätten spelade denna frid en
betydande rol. Olofligt inträngande i annans
hemvist, särskildt i afsigt att öfva personliga
våldsamheter (jfr Hemgång), samt derstädes
föröfvadt öfvervåld träffades af stränga straff.
Den, hvars hemfrid kränktes, egde ock att sjelf
med våld häfda densamma, och för den skada,
som dervid tillskyndades våldsverkaren, behöfde
ej några böter erläggas. I särskilda
undantagsfall måste visserligen lagen erkänna en rätt
att påyrka inträde i annans hus, men äfven i dessa
fall gjorde sig aktningen för hemfriden, såvidt
möjligt var, gällande. Den, som hos annan skulle
anställa ransakning efter tjufgods, var skyldig
att af denne utbedja sig tillstånd dertill, ehuru
sådant tillstånd ej fick vägras, och han måste vid
sjelfva utförandet noga iakttaga vissa formaliteter.
Äfven den, hvilken begått en förbrytelse, var i
viss mån skyddad af hemfriden. Hade det lyckats honom
att undkomma i sitt eget hus, eller hade han erhållit
en fristad i en annans, var han, enligt regeln,
tryggad mot hvarje förföljelse. I svårare fall
tillgodonjöts ej denna säkerhet; men man sökte dock
äfven då att, så vidt sig göra lät, upprätthålla
hemmets helgd. Så egde, enligt de fornsvenska
lagarna, målseganden ej att sjelf tränga in i det
hus, dit förbrytaren tagit sin tillflykt, utan
måste hålla vakt öfver huset och tillkalla häradets
höfding och dess män. Enligt vissa sydgermanska lagar
skulle en formlig uppfordran ställas till husets
egare, och viss betänketid lemnas honom o. s. v.
Att det skydd, som hemmet i denna riktning skänkte,
måste vika i den mån statsmakten vann styrka,
är naturligt. Men det stannade ej dervid.
Äfven i andra afseenden minskades alltmer
hemfridens rättsliga betydelse. Den enskildes
rätt att sjelf försvara sitt hem inskränktes genom
allahanda onaturliga förbehåll. De garantier,
som lag och rättssedvänja fastställt mot intrång i
hemfriden från det allmännas sida, gingo ock
efterhand förlorade; ofta fingo de lägsta
polismyndigheter rätt att utan vidare skrida till
husransakan. Till sist återstodo mångenstädes af
alla rättsbestämmelser till hemfridens värn endast
några, ofta ytterst otillräckliga straffbud för
olofligt inträde i annans hus. Genom den nyare
strafflagstiftningen har hemmets frid i de flesta
land erhållit nödigt straffskydd (jfr Hemfridsbrott).
Rätten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
