Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henotikon ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
storartade byggnadsföretag. Död i Botfeld vid Harz
d. 5 Okt. 1056. I sitt andra äktenskap, med Agnes af
Poitiers, hade han sonen Henrik (se nedan).
4. H. IV, romersk kejsare, den föregåendes son, född
d. 11 Nov. 1050, blef på riksdagen i Tribur 1053 vald
till tysk konung och efterträdde vid icke fyllda 6 år
(1056) sin fader. Förmyndare för den unge konungen
blef hans moder, kejsarinnan Agnes, hvilken dock redan
1062 störtades af riksfurstarna. Styrelsens ledning
föll derefter i händerna på ärkebiskoparna Anno af
Köln och (1063) Adalbert af Bremen, af hvilka den
sistnämnde förstod att förvärfva sig sin myndlings
fulla tillgifvenhet – såsom Adalberts fiender påstodo
– genom att lemna fria tyglar åt hans lidelser. Äfven
sedan H. blifvit myndig (d. 29 Mars 1065), stannade
Adalbert vid hans sida såsom rådgifvare, men 1066
nödgades han af de öfver hans högmod och egennytta
uppretade furstarna att draga sig tillbaka till
Bremen. S. å. tvangs konungen att, mot sin vilja,
äkta markgrefvinnan Berta af Susa. Inom kort gjorde
H. sig emellertid fri från riksfurstarnas inflytande
och började hänsynslöst arbeta på att återupprätta
konungamakten ur det förfall, hvari den råkat
under hans minderårighet. Otto af Nordheim gick,
enligt de sachsiske furstarnas dom, förlustig
hertigdömet Bajern, och hertig Magnus af Sachsen
hölls i fängelse. I Sachsen och Thüringen gjorde
H. gällande gamla, nästan glömda, kungliga rättigheter
till egendomar, skogar m. m., men retade derigenom
sachsarna till uppror (1073). I Juni 1075 lyckades
han i grund besegra de upproriske vid Homburg (vid
Unstrut), tog de furstar och biskopar, som stått i
spetsen för upproret, i fängsligt förvar samt utkräfde
med samma opolitiska stränghet som före upproret
sina rättigheter i Sachsen och Thüringen. Men just
vid denna tid, då alla H:s fiender syntes krossade,
framträdde en ny och farligare motståndare, påfven
Gregorius VII, hvilken genom sitt 1075 utfärdade
förbud mot att andlige länsinnehafvare fingo
mottaga investitur af lekmän hotade att tillintetgöra
furstarnas inflytande öfver deras andliga vasaller och
länsrätten öfver dessas besittningar. Då H., hvilken
hårdast drabbades af förbudet, lemnade detsamma utan
afseende, trädde Gregorius i förbindelse med de mot
konungen fientlige furstarna och stämde honom till Rom
att der inför ett kyrkomöte aflägga räkenskap för sitt
uppförande. H. lät till en början ett af honom i Worms
sammankalladt möte förklara påfven afsatt (Jan. 1076),
men då han, till följd deraf bannlyst, i Sachsen och
Schwaben omgafs af uppror och af furstarna (i Tribur,
Okt. 1076) hotades med afsättning, om han ej inom ett
år efter bannets utfärdande förlikt sig med påfven,
begaf han sig i hemlighet, åtföljd endast af sin gemål
och sin son, till Canossa, der påfven för tillfället
vistades hos den mäktiga markgrefvinnan Matilda. Tre
dagar (fr. d. 25– till d. 28 Jan. 1077) måste konungen
såsom botgörare, barfota och i sträng köld, på
slottets borggård vänta på Gregorius’ förlåtelse. På
den fjerde dagen löstes han från bannet, mot löfte
att ställa tyskarna till freds. Han svor lydnadsed,
men beslöt snart derefter att hämnas sin lidna
smälek, hälst de tyske furstarna (på ett möte i
Forchheim d. 15 Mars s. å.) trots bannlysningens
upphäfvande valt hertig Rudolf af Schwaben till
motkonung. H. lyckades i Tyskland återvinna
folkgunsten, förlorade visserligen slagen vid
Mellrichstadt (1078) och Mölsen (1080), men stod
efter Rudolfs död (1080) åter såsom ensam herskare i
Tyskland. Derefter vände han sig mot Gregorius VII,
hvilken i början af 1080 å nyo bannlyst honom, men i
sin ordning blifvit afsatt af de tyske biskoparna i
(Mainz s. å.) och fått till efterträdare Klemens
III (vald i Brixen s. å.). Med en stark här drog
H. i början af 1081 öfver Alperna, erhöll i Milano
den lombardiska jernkronan, härjade markgrefvinnan
Matildas land och slog i Maj s. å. läger utanför
Rom, hvilken stad han först d. 21 Mars 1084 lyckades
eröfra. Den 31 Mars s. å. kröntes han derefter af
Klemens III till kejsare. I Tyskland hade furstarna
1081 valt en ny motkonung, Herman af Luxemburg. Äfven
sedan denne stupat (1088), fortsatte de upproriske
striden mot kejsaren. Den nye påfven, Urban II,
understödde dem, och till och med kejsarens äldste
son, Konrad, afföll (1093); men H. lyckades dock
vid återkomsten från sitt andra tåg till Italien
(1090–97), vinna på sin sida flere af Tysklands
mäktigaste furstar, och 1098 valdes hans andre son,
Henrik, till faderns efterträdare. Men äfven denne
son grep till vapen mot fadern (1104), tog honom till
fånga och tvang honom att i Ingelheim d. 31 Dec. 1105
afsäga, sig regeringen. H. stod just i begrepp att
från Liége begynna ett hämdekrig mot sin son, då
han öfverraskades af döden, d. 7 Aug. 1106. Ännu
efter döden förföljdes han af kyrkans hat: i fem
år fick hans lik ligga obegrafvet i ett oinvigdt
sidokapell af Speiers domkyrka, ty först 1111
upphäfdes bannlysningen öfver honom.– H. var i sitt
andra äktenskap (sedan 1089) förmäld med Adelheid,
en dotter af ryske fursten Vsevolod.
5. H. V (såsom kejsare kallad H. IV), romersk kejsare,
den föregåendes son, f. 1081, valdes 1098 till tysk
konung och kröntes d. 6 Jan. 1099, hvarvid han afgaf
en edlig förbindelse att icke under faderns lifstid
befatta sig med regeringsgöromålen. 1104 gjorde han
dock uppror och tvang 1105 sin fader att abdikera, men
allmänt erkännande vann han först efter faderns död,
1106. Ehuru H. under faderns lifstid stödt sig på det
påfliga partiet, kom hans regering att upptagas af
en strid om investituren med den heliga stolen. Han
tog påfven Paschalis II till fånga (1111) samt tvang
honom att medgifva sig rätt till investitur af andliga
och att (d. 13 Apr. 1111) kröna honom. Men knappt hade
kejsaren återvändt till Tyskland, förrän Paschalis II
återkallade sina löften och lyste kejsaren i bann. I
Tyskland fortsatte H. sina företrädares strid mot
furstemakten, förlorade visserligen drabbningarna
vid Andernach och Welfesholz (1115), men lyckades,
sedan han under tiden på sitt andra tåg till Italien
(1116–18) bemäktigat sig de till påfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
