Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henotikon ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
testamenterade matildiska godsen och mot den af kardinalerna
valde Gelasius II uppsatt motpåfven Gregorius
VIII, på riksdagen i Würzburg 1121 återställa
freden inom riket. Den långvariga investiturstriden
ändades genom konkordatet i Worms d. 23 Sept. 1122,
hvarigenom investiturrätten delades mellan kejsaren
och påfven. H. afled i Utrecht d. 23 Maj 1125, och
med honom utslocknade den saliska eller frankiska
kejsareätten. Han var förmäld (sedan 1114) med
Matilda, dotter af Henrik I af England.
6. H. VI, romersk kejsare, kejsar Fredrik
I:s och Beatrix’ af Burgund äldste son, f. 1165,
valdes 1169 till tysk konung och förmäldes 1186
med konung Roger II:s af Sicilien dotter Konstantia.
Då Fredrik I 1189 drog på korståg till Heliga
landet, blef H. Tysklands riksföreståndare, och
efter faderns död, 1190, dess konung. Den 14 April
1191 kröntes han i Rom till kejsare. Hans försök
s. å. att taga i besittning konungariket Sicilien,
till hvilket hans gemål efter sin brorsons,
Vilhelm II:s, död (1189) var närmaste arfvinge,
misslyckades, emedan en ättling på sidolinien af
den gamla konungaätten, Tankred, blifvit vald
till Siciliens konung. Sedan H. i Tyskland
gjort slut på striderna med Henrik Lejonet (1194)
och genom en stor lösepennings utpressande af den
engelske konungen Richard Lejonhjerta, hvilken på
återresan från sitt korståg blifvit tillfångatagen
af kejsarens handtlangare (1192), förvärfvat
penningemedel, företog han ett nytt tåg till Italien
samt lyckades eröfra det sicilianska riket,
till hvars konung han kröntes d. 25 Dec.
1194. Han stod nu på höjden af sin makt och hyste
vidtsväfvande planer: han ville förvandla Tyskland
till arfrike, eröfra Grekland och företaga ett
korståg, men han dog i Messina d. 28 Sept. 1197.
7. H. VII, tysk konung, den föregåendes
sonson, kejsar Fredrik II:s och Konstantias
af Aragonien äldste son, f. 1211, kröntes 1212
till konung af Sicilien och blef på riksdagen i
Frankfurt Apr. 1220 vald till tysk konung.
Då Fredrik II s. å. drog till Italien, blef
H. till namnet Tysklands styresman under först
Engelbert I:s af Köln, sedan Ludvigs af Bajern
förmynderskap. 1228 dref han bort från hofvet
sin förmyndare, hvilken stått i hemlig förbindelse
med påfven, och styrde derefter på egen hand.
Snart kom han emellertid på spänd fot med sin fader,
och 1231 var strid nära att utbryta mellan dem; men
då de tyske furstarna ställde sig på Fredriks
sida, måste H. 1232 göra afbön. 1234 rustade han
sig åter till strid med sin fader, men nödgades å nyo
underkasta sig (1235). Den återstående delen
af sitt lif framlefde H. i fängelse och dog
d. 12 Febr. 1242 i Martirano i Kalabrien. Han hade
1225 blifvit förmäld med Margareta af Österrike.
8. H. Raspe, tysk konung, landtgrefve af
Thüringen, landtgrefve Herman I:s son, född
omkr. 1202, blef efter sin äldre broder Ludvigs död,
1227, förmyndare för hans son Herman. Äfven sedan
denne blifvit myndig (1237), styrde H. Thüringen
och blef vid Hermans död 1242 landtgrefve. Af det
påfliga partiet valdes han
1246 i Veitshochheim (vid Würzburg) till tysk konung
och lyckades vid Nidda besegra kejsar Fredrik II:s
son, konung Konrad (s. å). Död på Wartburg d. 17
Febr. 1247. Med "prestkonungen", såsom H. kallades,
utdog den thüringska landtgrefveslägten på
manssidan.
9. H. VII, romersk kejsare, såsom grefve af Luxemburg
kallad H. IV. stamfader för luxemburgska kejsarehuset,
f. 1269 (1262?), var son af grefve Henrik III och
Beatrix af Avesnes. Han efterträdde sin fader
såsom grefve af Luxemburg och valdes efter Albrekt
I:s död af kurfurstarna till Tysklands konung
(d. 27 Nov. 1308). H. återupptog de hohenstaufiske
kejsarnas djerfva politik och visade under sin
korta regering prof på stor statsmannabegåfning och
krigsduglighet. Sedan han 1310 förmält sin son Johan
med den böhmiska prinsessan Elisabet och förlänat
honom Böhmens konungakrona, begaf han sig till Italien
för att återupprätta den i glömska fallna kejserliga
myndigheten. Med glädje emottagen af ghibellinerna,
kröntes han 1311 i Milano till Lombardiets konung och
d. 29 Juni 1312 i Rom till kejsare. H. ämnade till
en början åstadkomma en försoning mellan guelfer
och ghibelliner, men det outsläckliga partihatet
nödgade honom att öfvergifva tanken på en sådan
politik och i stället förena sig med det ena partiet,
ghibellinerna. Under förberedelserna till ett fälttåg
mot det guelfiska partiets hufvudman, konung Robert
af Neapel, afled han plötsligt i Buonconvento (i
Toscana) d. 24 Aug. 1313.
Henrik (Henry), engelska konungar:
H. I Beauclerc, Vilhelm Eröfrarens
och Matildas af Flandern son, föddes 1068. Som han ej
efter fadern (d. 1087) erhållit några besittningar,
köpte han för sitt fädernearf af sin äldste broder,
Robert, distrikten Côtentin och Avranchin i Normandie
och bistod honom i hans strider med brodern Vilhelm
den röde (Rufus), som ryckt till sig Englands krona. I
fördraget mellan Vilhelm och Robert 1091 blef H. dock
utesluten från tronföljden, och snart efteråt fråntog
man honom äfven hans län i Normandie, hvilket gjorde,
att också han, efter Vilhelms föredöme, vid dennes
död trängde Robert från tronen. Den 3 Aug. 1101
valdes han i Winchester till konung och kröntes d. 5
Aug. i Westminster. Genom att återkalla ärkebiskop
Anselm och lofva följa Edvard Bekännarens lagar
vann han presterskapet och folket samt lyckades
derigenom få öfverhanden öfver Robert, som han
1106 tillfångatog och frånryckte Normandie. Efter
sin ende sons, Vilhelms, död (1120) lät H. erkänna
sin dotter Matilda såsom arfvinge till England och
Normandie 1126. Sina engelska undersåtar uteslöt
H. från högre andliga och verldsliga ämbeten. Han
skyddade dem likväl för de normandiske baronernas
förtryck och betryggade dem i åtnjutande af rättvisa
och ordning, hvilket gjorde, att han, ehuru hård,
obarmhertig och skoningslös, mycket saknades efter
sin död. Han afled nära Rouen d. 1 Dec. 1135.
A. B. B.
2. H. II. den föregåendes dotterson, son af
Gottfrid Plantagenet, grefve af Anjou, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
