Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henrik ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Matilda, föddes i Le Mans d. 5 Mars 1133. Han erhöll
sin första uppfostran i Frankrike, men blef 1141
öfverskickad till England, der hans utbildning
öfvervakades af hans lärde farbroder, Robert af
Gloucester. Från år 1147 började han taga verksam del
i striden mot sin moders medtäflare om Englands krona,
Stefan af Blois. Sedan han af den franske konungen
1151 såsom län erhållit hertigdömet Normandie och
s. å. genom faderns död kommit i besittning af
Anjou och Maine samt 1152 (genom sin förmälning med
Eleonora af Aquitanien), af Poitou och Guienne,
tvang han Stefan genom fördraget i Winchester
1153, att erkänna honom såsom sin efterträdare,
och efter dennes död, 1154, besteg han tronen samt
utfärdade genast en "karta", som bekräftade Henrik
I:s frihetskarta. H:s regering var uppfylld af inre och
yttre strider, framkallade bl. a. af hans försök att
höja konungamakten gent emot kyrkan och länsadeln
(jfr Becket och England, sp. 543) samt af
eröfringar. Så gjorde han 1157 en olycklig expedition
till Wales; 1171–72 kufvade han större delen af
Irland, och med konungen af Frankrike var han flere
gånger i fejd. 1173 utbröt en af denne underblåst stor
resning, hvars syftemål var att sätta H:s äldste son,
Henrik, som var förmäld med franske konungen Ludvig
VII:s dotter Margareta, på tronen. Men grefven af
Leicester, som höjt upprorsfanan i norra England,
blef slagen d. 26 Aug. 1173 och skotske konungen
Vilhelm Lejonet nedgjord och tillfångatagen, vid
Alnwick (1174); samt tvungen att hylla H. såsom sin
länsherre, hvarefter grefven af Flandern och H:s söner
nödgades sluta fred. H:s sista år oroades (sedan 1183)
af tvister mellan honom och hans söner, framkallade af
hans partiskhet för den yngste sonen, Johan, hvilken
han t. o. m. ämnade göra till sin efterträdare, och
hans vägran att tillåta den äldre sonens, Richards,
äktenskap med franske konungens dotter Alice. Richard
ingick förbindelse med franske konungen mot sin
fader, och H. nödgades sluta en skymflig fred, som,
jämte upptäckten att äfven Johan afföll från honom,
grämde honom till döds. H. dog i Chinon d. 6 Juli
1189. Han inlade stor förtjenst om rättsskipningen,
bl. a. genom att afskaffa gudsdomarna och införa
jury samt en högsta domstol. (Se England, sp. 543.)
A. B. B.
3. H. III, den föregåendes sonson, son till konung
Johan utan land och Isabella af Angoulême, föddes
d. 1 Okt. 1207 och kröntes efter sin faders död,
d. 28 Okt. 1216 till konung. Under hans minderårighet
fördes styrelsen till 1219 af påflige legaten Gualo
och grefve William af Pembroke samt derefter af
öfverdomaren Hubert de Burg, understödd af ärkebiskop
Stefan Langton. Stridigheter med Frankrike störde
denna förmyndarestyrelse, och utländska favoriters
inflytande samt påfvestolens utpressningar väckte
mycket missnöje. 1227 blef H. visserligen förklarad
myndig, men styrelsen råkade i händerna på hans
gunstlingar, och de Burg blef skymfligt och otacksamt
afskedad 1232. För att undvika ett borgerligt krig
nödgades H. emellertid 1234 aflägsna sin
gunstling biskopen af Winchester. Hans slöseri invecklade
honom i svårigheter, och påfvens utpressningar
tyngde hårdt på presterskapet. Rättsskipningen
råkade i förfall, brott af alla slag frodades,
och påfven, invecklad i sin stora strid med kejsar
Fredrik II och ständigt i penningnöd, fördubblade
sina fordringar. H:s mot Englands verkliga intressen
riktade dynastiska politik, hans försök att återvinna
de hans fader frånryckta franska besittningarna
och hans mottagande af Siciliens krona för sin
andre son, Edmund, 1254, framkallade en förening
mellan baronerna och presterskapet. Konungen blef,
genom de s. k. oxfordsprovisionerna, beröfvad all
myndighet. Den sicilianska planen blef formligen
förkastad, och fred slöts med Frankrike, i hvilken
man afstod från alla anspråk på Normandie och andra
distrikt. Emellertid uppstod mellan baronerna,
oenighet som H. begagnade för att låta påfven lösa
honom från samtycket till "provisionerna" 1261. Han
började straxt regera som förut. Ett borgerligt
krig utbröt, och Leicester slog samt tillfångatog
H. i drabbningen vid Lewes 1264. (Se England,
sp. 545.) Efter Leicesters död i slaget vid Evesham
1265 blef H. försatt i frihet. Han tillbragte sina
sista år i fred och lugn och dog d. 16 Nov. 1272. Hvar
aktningsvärd såsom enskild person, men utan några
regentegenskaper, svag, ledd af gunstlingar, häftig,
oklok, var han ej skapad för en tron i kritiska
tider. H. var (sedan 1236) förmäld med Eleonora af
Provence. A. B. B.
4. H. IV, efter sin födelseort kallad Bolingbroke,
son till Johan af Lancaster och Blanche af Lancaster
samt sonson till konung Edvard III, föddes 1366. Han
lemnade Richard II verksamt bistånd vid dennes
statskupp 1397 och blef till tack derför utnämnd
till hertig af Hereford. Den svage Richard fruktade
emellertid den kraftfulle och företagsamme H. och
begagnade tillfället af en tvist mellan honom och
hertigen af Norfolk för att landsförvisa honom samt
frånhända honom vid hans faders död arfsrätten till
dennes titel och besittningar 1398. Men 1399 höjde
H. upprorsfanan i norra England, medan Richard
befann sig på Irland, och tog konungen sedermera
till fånga, gjorde anspråk på kronan, åberopande
sin härkomst från Edvard III, eröfringens rätt och
nödvändigheten af reformer, samt blef af ett parlament
utkorad till konung och krönt d. 13 Okt. 1399. Han
sökte befästa sin makt genom en klok eftergifvenhet
för parlamentets önskningar och genom att uppträda
såsom ortodoxiens kämpe, hvilket nödgade honom att
mot sin vilja förfölja lollardernas sekt och låta
tända de första kättarebålen i England. Och han
behöfde understöd, ty uppror gjordes mot honom först
af Richards parti (Januari 1400) och sedan (1403)
af hans forne anhängare grefven af Northumberland
och dennes son Henrik Hotspur, understödda af
skottarna i norr och Owen Glyndwr, walesarnas furste,
i sydvest. En förening af den norra armén med den
senare förhindrades genom drabbningen vid Shrewsbury,
i hvilken Hotspur blef dödad, hvarefter Northumberland
underkastade sig och fick förlåtelse. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
