Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henrik ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
faran var dermed icke förbi: norden var i ett tillstånd
af jäsning, kriget i Wales fortfor, och en fransk
flotta härjade ostraftadt södra kusten. H:s vaksamhet
och drift öfvervunno dock allt. En komplott, som gick
ut på att bortföra den unge grefven af March, genom
sin börd den närmaste tronberättigade, omintetgjordes
(Jan. 1405), och ett nytt uppror i norden, ledt af
Scrope, ärkebiskop af York, och grefven af Mowbray,
krossades samma år. Genom tillfångatagandet af skotska
tronarfvingen och sedan hans franske fiende hertigen
af Orléans blifvit mördad, tryggades H. från alla
faror från utlandet; Glyndwr drefs undan till sina
berg, och en sista resning i norden undertrycktes,
hvarefter H. ändtligen (1408) fick lugn. Under sina
sista år plågades han af sjuklighet och måste lägga
en del af regeringsbördan på sin äldste son, Henrik,
med hvilken han för öfrigt icke lefde i det bästa
förhållande. Död d. 20 Mars 1413. H. var försigtig,
slug och beslutsam, af naturen böjd för ett ärligt
och mildt handlingssätt, men någon gång hänsynslös
och grym. Han hade den klokheten att inse, att
den makt han inkräktat endast kunde ega bestånd
på konstitutionel grund. – 1381 förmäldes H. med
Mary Bohun. Hans dotter Filippa var förmäld med
unionskonungen Erik XIII. Shakspeare har dramatiskt
skildrat H. i skådespelen "Konung Richard den
andre" och "Konung Henrik den fjerde" (I, II).
A. B. B.
5. H. V, den föregåendes och Mary Bohuns son,
född d. 19 Aug. 1387, deltog i sin ungdom i
sitt lands inbördes fejder, slogs mot walesarna
och var närvarande i drabbningen vid Shrewsbury
1403. Berättelserna om hans ungdoms utsväfningar
sakna grund, och orsaken till det missförhållande,
som egde rum mellan fadern och H., tyckes hafva
varit faderns afund öfver sonens popularitet. Det
sakförhållande att H. några år före faderns död
var den egentlige ledaren af statens angelägenheter
gifver stöd åt dessa påståenden. Den 9 April 1413,
kröntes H. till konung. Under sin styrelse åtnjöt
han parlamentets enhälliga understöd och fortsatte
kättareförföljelserna. Hans lifs stora mål var
Frankrikes eröfring, och vid sin tronbestigning gjorde
han offentligt anspråk på franska tronen. I denna
afsigt utfärdade han ett slags allmän amnesti och
vädjade till hela nationens understöd. Parlamentet
beslöt kriget, och 1415 gick H. öfver med en här till
Frankrike, intog Harfleur och slog fransmännen d. 25
Okt. vid Azincourt, en seger, som ej hade vidare
frukter. 1417 angrep H. åter Frankrike, intog efter
ett envist och modigt försvar Rouen 1419 och tvang,
med hertigens af Burgund bistånd, franske konungen
Karl VI till fördraget i Troyes (1420), enligt hvilket
H. skulle förmäla sig med Karl VI:s dotter Katarina,
genast öfvertaga regentskapet öfver Frankrike
och efter Karls död erhålla franska tronen. Denna
vanärande öfverenskommelse återupplifvade det
fransk-nationella partiets verksamhet, och under H:s
frånvaro 1421 led hans broder, hertigen af Clarence,
ett nederlag vid Baugé i Anjou d. 22 Mars. Under det
derpå följande
fälttåget dog H., på höjden af sin lycka, i Vincennes
d. 31 Aug. 1422, beklagande, att han icke fått
lefva för att äfven eröfra Jerusalem. H. var en
stor härförare, en skicklig statsman och diplomat,
ädelmodig och högsint samt blef derför en af de mest
populäre bland Englands konungar. Men dessa goda
egenskaper hindrade honom ej att vara en religiös
förföljare och störta sitt land i ett orättvist och
hopplöst krig. Shakspeare har behandlat H:s lif i
skådespelen "Konung Henrik den fjerde" (I, II) och
"Konung Henrik den femte". A. B. B.
6. H. VI, den föregåendes och Katarinas af Frankrike
son, född d. 6 Dec. 1421, utropades 1422, efter
faderns död, till konung af England och Frankrike. Han
kan knappast sägas hafva utöfvat regeringen,
hvilken under hans långa minderårighet fördes af
förmyndare och sedermera af hans gemål och
gunstlingar. I England fördes styrelsen af H:s
farbroder hertigen af Gloucester, under ständig
strid med Henry Beaufort, biskop af Winchester,
som sjelf ville stå i spetsen för regeringen; i
Frankrike innehades ledningen af en annan konungens
farbroder, hertigen af Bedford, hvars planer på
Frankrikes fullständiga eröfring omintetgjordes
genom jungfruns af Orléans uppträdande (1429)
och hans ej långt derefter inträffade död,
1435. (Jfr England, sp. 547, 548.) H. hade
1431 blifvit krönt till konung i Frankrike, 1442
förklarats myndig och 1445 blifvit förmäld
med Margareta, dotter till hertig René af
Anjou. William de la Pole, grefve af Suffolk, som
genomdrifvit förmälningen, erhöll oinskränkt
inflytande öfver konungen, medan hertigarna
af Gloucester och York anförde oppositionen. När
Suffolk föll (1450), på grund af det missnöje
hans utländska politik framkallade, trädde York fram
som de missnöjdes hufvudman och blef under
konungens tillfälliga sjukdom 1454 utnämnd till
protektor samt började 1455, sedan han förlorat
denna ställning, öppet krig och gaf så uppslaget
till "rosornas strid" (se England, sp. 548), hvilken
slutade med H:s och hans ätts afsättning från tronen.
Sedan vid Tewkesbury H:s gemål, Margareta, blifvit
fången och hans son Edvard dödad, dog han sjelf
kort derefter som fånge i Towern, d. 21 Maj 1471.
H. var mild, fläckfri och ädelmodig, full af
goda afsigter samt en ifrig befrämjare af lärdom
och gudsfruktan, men han saknade alla egenskaper, som
dessa oroliga tider kräfde af en regent. H. är
hjelten i Shakspeares skådespel "Konung Henrik VI"
(I-III). A. B. B.
7. H. VII, grundläggaren af Tudorernas
dynasti, var son till Edmund Tudor, grefve af
Richmond (ättling af Owen Tudor, som äktade Henrik
V:s enka, Katarina), och Margareta af Beaufort (en
ättling af huset Lancaster) samt föddes d. 26 Juli
1456. Under konung Richard III:s regering (1483–85)
uppträdde han såsom earl of Richmond i spetsen
för oppositionen, och då Richard ville korsa
hans plan på äktenskap med Richards brorsdotter
Elisabet (se England, sp. 548–49), grep han till
vapen. I Bretagne, der han uppehöll sig, utrustade han
en mindre härsmakt, landsteg i södra Wales,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
