Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henrik ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Henry Gréville [angri grevill], psevdonym för franska
författarinnan Alice Durand.
Henry-Martini-geväret, krigsv., antogs till
krigsbruk 1871 i England samt senare i Portugal,
Turkiet och Kina. Bakladdningsmekanismen är
enligt Peabodys system konstruerad af Martini
och de 7 (eller egentl. 14) refflorna har Henry
framställt. Bakladdningsmekanismens vigtigaste del
utgör ett i öfre ytan trågformigt urtaget slutstycke,
som rymmer hanen, tändnålen och tändnålsfjedern
samt nedbrytes i och för laddandet medelst en
låsbygel. Laddandet sker i tre afdelningar. Kalibern
är 11,43 mm., loppets längd 68 kaliber och
reffelstigningen 49 kaliber. Patronen, som har
centralantändning, väger 48,3 gr., kulan 31,1 gr. och
krutladdningen 17,7 procent af kulvigten. Gevärets
vigt med sabelsågbajonett är 4,60 kg. och kulans
utgångshastighet 416 m. Trappsigtet är graderadt
till 1,200 yards, men högsta skottställda afståndet
är 1,400 yards l. 1,280 m. Kulbanan är bestrykande
för infanteri ända till 346 m. H. W. W.
Henschel, Johann Werner, tysk bildhuggare, f. 1782,
d. 1850 i Rom, fick sin utbildning i sin födelsestad,
Kassel, och sjtuderade 1805–10 såsom stipendiat
i Paris. Återkommen till Kassel, blef han 1832
professor vid dervarande akademi, och han fortfor
att vara det till 1843, då han på uppdrag af Fredrik
Vilhelm IV af Preussen begaf sig till Rom för att
utföra en fontängrupp Herman och Dorotea, som,
utförd i marmor, nu har sin plats i Potsdam. Hans
förnämsta arbete är Bonifaciusmonumentet i Fulda
(1836). C. R. N.
Henschel, Georg, tysk musiker, f. 1850,
lärjunge af Götze och Richter vid Leipzigs
konservatorium 1867–70, senare af Schulze och
Kiel, lefver sedan 1879 i London. H. ar en aktad
komponist och framför allt utmärkt konsertsångare.
A. L.
Hensel, Wilhelm, tysk historiemålare, f. 1794,
d. 1861, öfvade redan tidigt målarekonsten och
studerade uti Italien, dit han reste med kungligt
understöd 1825. Han egnade sig företrädesvis åt
allvarliga historiska framställningar, mestadels
af bibliskt innehåll. Hans första betydande
arbete var Kristus och den samaritanska qvinnan
(1826), målad för konungen af Preussen, och hans
förnämsta verk är Kristus inför Pilatus (altartafla
i Garnisonskyrkan i Berlin). Dessutom har han
bidragit att smycka Berlins Schauspielhaus med
väggmålningar, framställande scener ur tragiska
skalders verk. – H:s maka, Fanny H. (f. 1805,
d. 1847), var syster till Felix Mendelssohn-Bartholdy
och gjorde sig känd genom åtskilliga goda
musik-kompositioner, bl. a. en förträfflig trio.
C. R. N.
Henselt, Adolf, tysk pianist, f. 1814, erhöll sin
musikaliska undervisning af Hummel (piano) och
Sechter (teori) samt gjorde derefter (1836) inom
Tyskland utomordentligt framgångsrika konstresor,
hvarunder han likväl mest uppträdde i trängre
privatkretsar. 1838 kallades han till Petersburg,
der han blef kammarvirtuos hos kejsarinnan och de
kejserliga barnens musiklärare, senare äfven inspektor
för
musikundervisningen i rikets qvinliga
uppfostringsanstalter. "H. sjunger vid pianot
såsom Thalberg, diktar och drömmer såsom Chopin,
frambryter Herkuleslikt såsom Liszt. Hade han
förmått bortlägga sin anspråkslöshet och skygghet
för den stora konsertsalen, så hade han såsom en
sällsynt fin, mogen och gedigen pianist gjort epok
i musikverlden och tjenat tusen sträfsamma adepter
till ett glänsande föredöme". I tekniken bildade
han sig ett eget manér, grundadt på strängt legato
och handens spännfärdighet. Hans kompositioner
bestå mest i etyder, hvilka räknas till de bästa
i pianoliteraturen. A. L.
Hentet, bergstopp. Se Atlas.
Hentschel, Ernst Julius, tysk musiker,
f. 1804, d. 1875 såsom seminariemusiklärare
i Weissenfels, var medstiftare och redaktör
af musiktidningen "Euterpe" samt utgaf mycket
spridda skolsångböcker äfvensom en koralbok.
A. L.
Heortologium, Lat. (af Grek. heorte, fest, och logos,
lära), festkalender.
Hepaticae. Se Mossor.
Hepatisation (af Lat. hepar, lefver), med.,
kallas den vid akut lunginflammation inträdande
förändringen i lungorna, hvarigenom lungcellerna
fullproppas med ett blodigt, fibrinöst exsudat (röd
hepatisation) af lefversubstansens fasthet och utseende
(hvaraf namnet), hvilket sedermera genom resorption
af blodfärgämnet och varbildning får en gul (gul
hepatisation) eller hos pigmentrika lungor en grå
färg (grå hepatisation). Det hepatiserade lungpartiet
har förlorat sin lufthalt och sjunker i vatten.
F. B.
Hepatit (af Lat. hepar, lefver). 1. Med., inflammation
i lefvern. – 2. Miner., lefversten, en af bituminösa
ämnen genomdränkt varietet af tungspat, anträffad
vid Kongsberg i Norge och, i form af svarta,
kristalliniska bollar, i alunskiffern vid Andrarum.
2. P. T. C.
Hepburn, Sir John, skotsk krigare, född omkr. 1600,
var katolik, men tog detta oaktadt 1620 tjenst bland
de trupper, som värfvades för den protestantiske
konung Fredriks af Böhmen räkning. Sedan denne genom
slaget på Hvita berget d. 8 Nov. 1620 förlorat sitt
rike, öfvergick H. liksom de andre skottarna till
Ernst af Mansfeld, i hvilkens här han kämpade, till
dess äfven den skingrats af de kejserliga trupperna
(1626). Då begaf sig H. till Gustaf II Adolf, hvilken
inom kort gjorde honom till öfverste för ett skotskt
regemente i svensk tjenst. I de preussiska fälttågen
hade han tillfälle att flere gånger utmärka sig,
och då Gustaf Adolf 1630 drog ut i tyska kriget,
erhöll H. befälet öfver den gröna brigaden. Vid
stormningen af Frankfurt an der Oder (d. 3 April 1631)
inlade han stora förtjenster, och såsom befälhafvare
för reserven bidrog han till den lyckliga utgången
i slaget vid Breitenfeld (d. 7 Sept. s. å.). Sedan
München fallit i svenskarnas händer (Maj 1632),
blef H. guvernör derstädes. Från München följde han
Gustaf Adolf till Nürnberg, men der råkade han –
man känner icke orsaken – i tvist med konungen och
lemnade sin tjenst. Han begaf sig till Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
