Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Herakleios ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kallas nu Erekli l. Bender-Erekli. – 4. En ö bland
Sporaderna, mellan Naxos och Ios, hvilken nu kallas
Raklia, och som bär spår af en grekisk stad med tempel
åt Tyche och Zevs. – 5. H. Perinthos. Se Perinthos. –
6. H. Trahinia. Se Trahis.
Herakleios (Lat. Heraclius), östromersk kejsare
610–641, var son af ståthållaren i Afrika med samma
namn. Efter att hafva störtat tyrannen Fokas hade
han att kämpa mot perserna, som under sin herskare
Kosroes eröfrade nästan alla östromerska besittningar
i Asien samt Egypten, medan avarerna grymt härjande
framträngde ända till Konstantinopel. Förgäfves
tiggde H. den persiske konungen om fred. "Jag skall
aldrig skänka Roms kejsare fred, svarade Kosroes,
innan han afsvärjer sin korsfäste Gud och tillbeder
solen". Slutligen lät han dock beveka sig af löftet
om en årlig skatt. Men småningom vaknade modet i
H:s själ. Han beslöt att i stället för att betala
skatten utrusta en krigshär, och år 622 ryckte han
i fält mot perserna. Framgången följde hans fanor;
de förlorade landskapen återtogos, och Kosroes
blef mördad. År 628 återkom H. i triumf till sin
hufvudstad, och följande året fick han till Jerusalem
återställa den af perserna tagna, dyrbara reliken
Kristi kors. Äfven avarerna hade under tiden blifvit
tillbakadrifna. Genom de långa och blodiga krigen
hade emellertid rikets krafter blifvit uttömda,
och folket trycktes af tunga skatter. Omkring 4 år
efter segern öfver perserna anföllos det östromerska
rikets provinser af araberna, som bemäktigade sig den
ena efter den andra. Vid slutet af sin lefnad hade
således H. åter förlorat en stor del af det välde
han lyckats återupprätta. R. Tdh.
Herakleitos (Lat. Heraclitus), grekisk filosof från
Efesos, lefde omkr. år 500 f. Kr. och tillhörde den
ioniska skolan. Han skildras som en dyster och sluten
man, som skydde umgänge och i allmänhet uppfattade
lifvet från en mörk synpunkt, hvarför han af grekerna
kallades "den gråtande", i motsats mot Demokritos,
"den leende". Resultaten af sina forskningar nedlade
han i ett verk om naturen, Peri fyseos, af hvilket
endast fragment återstå. Af dessa finner man,
att elden, enligt H:s åsigt, var alltings urämne,
upplifvande och genomträngande allt. Hela skapelsen
är stadd i ständigt vexlingstillstånd, det enas lif är
tillika det andras död, eller, såsom H. uttryckte sig,
"elden lefver jordens död, luften eldens, vattnet
luftens och jorden vattnets". Tingens ordning är
lika litet ett verk af en gud som af en menniska,
utan den är den evigt lefvande elden, som efter
en lika evig lag ständigt tändes, slocknar och
åter tändes. Menniskors såväl som gudars själar
äro eldutflöden. "Medan vi lefva, är vår själ död
i oss och väckes till lif törst genom vår död". H:s
framställningssätt är mycket dunkelt och svårfattligt,
hvarför han ock blifvit af sina kommentatorer
olika uppfattad och med skäl fått benämningen "den
dunkle". Jfr Lassalle: "Die philosophie Herakleitos’
des dunkeln" (1858).
Herakles (Lat. Hercules), Grek. mytol., en son af Zevs
och Alkmene, den argiviske
konungen Amfitryons gemål och tvillingbroder till
Ifikles, Amfitryons egen son med Alkmene. H. är
Zevs’ älsklingsson, hvilken himlafadern på allt
sätt är angelägen att skydda och förhärliga. Men
just derför är han äfven framför andra i olaglig
förbindelse födda söner af Zevs ett föremål
för den svartsjuka Heras oförsonliga hat och
förföljelser. Hans tillvaro är sålunda från första
stunden en anledning till split och söndring mellan
Olympens högsta gudamakter och för honom sjelf en
oaflåtlig, mödosam, men till slut dock segerrik
kamp mot alla de otaliga faror och svårigheter, som
af Hera ställas i hans väg. Dock är det just dessa
vedermödor, som i högsta mening främja hans lycka. Ty
genom dem utbildas han till det högsta idealet af
den i det godas tjenst verkande, kämpande och alla
hinder besegrande hjeltekraften. Denna betydelse
inlade äfven det delfiska oraklet i det honom gifna
namnet Herakles (af Hera och kleos, rykte), eller
den, åt hvilken de af Hera pålagda pröfningarna
skola förläna ett oförgängligt hjelterykte. –
Rörande den betydelse, som ursprungligen ligger
till grund för Heraklessagan, hafva ganska olika
förslagsmeningar blifvit framställda af såväl
forntida som nyare mytologer. Sannolikt är H. från
början en representant af solens gudakraft, hvilken
under ständiga strider besegrar och skingrar de i
hans väg trädande molnen och ovädren. I sådant fall
har dock denna natursymbolik redan mycket tidigt
fått träda tillbaka för en rent personlig och episk
mytbildning. Argos, Tiryns och Thebe torde hafva varit
Heraklessagans äldsta hemvist. Men likasom H. är de
grekiska sagornas förnämste hjelte, så har äfven sagan
om hans bragder framför andra haft att glädja sig
åt en vidsträckt spridning, hvarvid den inom skilda
trakter utvecklades i mycket olika riktningar, delvis
med tillsatser ur beslägtade sagokretsar hos andra
folk, lyder, fenicier m. fl. Följden deraf blef, att
sägnen om H. förgrenat sig i en nästan oöfverskådlig
mångfald af skiftande lokalsagor. Den gemensamma
kärnan i dem alla är dock H:s väldiga personlighet,
af sagodiktningen städse med förkärlek omfattad såsom
det grekiska folkets nationalhjelte; och under en mera
framskriden kulturperiod, då den poetiska folksagan
blifvit en egen literaturgren, började man att i en
viss kronologisk ordning samarbeta och systematisera
lokalsagornas mångskiftande berättelser. På sådant
sätt antog Heraklessagan den form, under hvilken vi
finna den inom den yngre literaturen, hufvudsakligen
hos Apollodoros och Diodoros. Dess innehåll är
till sina hufvuddrag följande. Då Alkmene, som för
tillfället med sin gemål vistades i Thebe, var nära
att föda, förkunnade Zevs bland de församlade gudarna
med en dyr ed, att denna dag skulle födas en ättling
af honom, hvilken han ville göra till herskare öfver
alla hans anhöriga. För att omintetgöra denna plan
fördröjde Hera Alkmenes nedkomst, men lät i stället
Sthenelos’ gemål, förrän beräknadt var, föda sonen
Eurystheus. På denne, hvilken, såsom tillhörande
Perseidernas ätt, verkligen härstammade från Zevs,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
