Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Here ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anledning af titeln på hennes poetiska årsskrift
"Qvinligt tankespel af en herdinna i Norden"
(1744–50).
Here. Se Juno.
Hereford [herriförd]. 1. Grefskap i vestra England,
på gränsen mot Wales. Areal 2,156 qvkm. 121,042
innev. (1881). H. är till största delen ett
bördigt slättland, genomdraget af kullar och smärre
skogsbälten. Vattendragen utgöras af Wye, 195 km.,
berömd för sina natursköna stränder, och dess bifloder
Lug och Munnow samt Leominster-kanalen. Af arealen
är 27 proc. åker, 50 proc. ängs- och betesmark,
7 proc. skog. Skogen består mest af ek, hvars
bark bildar en vigtig handelsartikel. Boskapen
är af utmärkt beskaffenhet. (Se Hereford-shire-boskapen.)
Industrien består nästan uteslutande
i beredning af cider, hvilken tillverkning är den
största i riket. – 2. Hufvudstad i nämnda grefskap,
fordom befäst, är belägen i en fruktbar dal vid
Wye och skärningspunkt för 5 jernvägslinier. H. är
säte för en biskop och har en märklig katedral
(grundlagd 825, restaurerad 1862) samt flere betydande
barmhertighetsinrättningar. Industrien är obetydlig:
någon tillverkning af handskar, hattar och flanell;
handeln deremot liflig. 19,822 innev. (1881).
S. A. L.
Herefordshire-boskapen [herrifördsjir-], inhemsk
uti grefskapet Hereford (se d. o.), är, jämte
den förbättrade korthorns- och Devonshire-rasen,
Englands förnämsta gödboskapsras. Kreaturen af
Herefordshire-rasen utmärka sig genom medelmåttigt
stora horn samt bred och hög kroppsbyggnad. Färgen
är rödbrun, utom på hufvud, rygg, ben och buk, som
äro hvita. Såsom mjölkboskap och dragare äro djuren
af denna ras af medelmåttigt värde; med afseende på
snabb utveckling stå de efter dem af den förbättrade
korthornsrasen. C. A. L.
Heremans, Jacob Frans Johan, nederländsk filolog
och literaturhistoriker, f. 1825, blef 1845 lärare
i lågtyska vid Athenaeum i Gent, hvarest han,
tillsammans med Snellaert o. a., 1846 stiftade
sällskapet "Vlaemsch genootschap". 1854 började han
vid Gents universitet föreläsa flamländska språket
och utnämndes 1864 till professor. H. har ifrigt
deltagit i kampen för införandet af det nederländska
skrifsättet i Belgien. Bland hans arbeten märkas
Nederlandsche dichterhalle (1858–64), Over den
invloed van Noord-Nederland op de letterkunde in de
zuidelijke provinciën gedurende het tijdperk 1815–30
(1874), Hoffmann van Fallersleben en de nederlandsche
letterkunde (s. å.), Nederlandsche spraakleer (1846;
12 uppl.), Nederlandsche metriek (1862 och 1874)
samt Fransch-nederlandsch en nederlandsch-fransch
woordenbook (1867–69).
Herennius, namn på en romersk slägt. Bland dess
medlemmar må nämnas den, till hvilken skriften
Rhetorica ad Herennium är ställd. Denne H. var
i det närmaste samtidig med Cicero, hvilken en
tid ansågs för skriftens författare. Det har
dock blifvit ådagalagdt, att förhållandet icke är
sådant. Författarens namn är ej med säkerhet kändt;
troligen var
Cornificius (se d. o.) den sannskyldige. Huru som hälst,
synes författaren hafva varit en man af stor
bildning och rik erfarenhet. Skriften innehåller
en fullständig och rätt god framställning af
sin tids retoriska läror. Språket är dock något
ojämnt, hvilket möjligen till en del beror på
det skick, hvari texten kommit oss till hända.
R. Tdh.
Herens, Val d’ [val derang], T. Eringerthal, en
sidodal till Rhônedalen i schweiziska kantonen Valais,
genomflytes af Borgne, som utgör afloppet för Glacier
de Ferpècle och vid Hérémence upptager Dixence,
som genomflyter Val d’Hérémence. Omkr. 6,000 innev.
Hereró, det inhemska namnet på ett sydafrikanskt
folk, som af europeiska kolonister kallats med ett
hotteritottiskt ord dáma eller (mindre riktigt)
dámara (se d. o.). Denna senare benämning är dock mer
omfattande än H., då dessa alltid heta "Boskapsdámara"
till skilnad från de närmast norr om H. boende, men
till språket och sannolikt äfven till rasen främmande
"Berg-dámara", hvilka sjelfva med ett hottentottiskt
namn – de tala nämligen en namadialekt – kalla
sig hau-koin, "de riktiga menniskorna". Namnet
H. omfattar två af floden Omuramba skilda stammar,
de vesterut boende egentliga H., o-va-herero,
"det glada folket" (af herera, glad), och de österut
boende o-va-mbantieru. De till H. hörande särskilda
stammarna delas efter hudfärgen i o-va-torondu ("de
svarte") och o-va-terandu ("de röde"). Hererofolkets
språk, o-tji-herero, tillhör den vestliga gruppen
af den i lingvistiskt hänseende ytterst vigtiga,
öfver hela södra och mellersta Afrika utgrenade
bántufamiljen. Det karakteriseras i fonetiskt
hänseende hufvudsakligen genom frånvaron af l, f
och s samt genom ett i allmänhet läspande uttal,
beroende på infödingarnes sed att utbryta fyra
af de nedre framtänderna och fila de öfre till
formen af ett v. (Jfr T. Hahn, "Grundzüge einer
grammatik der Herero", 1857.) O-tji-herero nyttjas af
många andra stammar vid ömsesidig handel. – För de
första utförligare och pålitliga underrättelserna
om hererofolket hafva vi att tacka den berömde
svenske resanden Ch. Andersson, hvilken sjelf på
1850–60-talet spelade en betydande rol i dessa
trakters historia. Herero-stammarna, hvilka de
söderifrån af europeiska kolonister undanträngda
hottentotterna underkufvat, förmåddes nämligen
under hans ledning att resa sig och återvinna
sitt oberoende. Hererostammarna skildras såsom
smutsiga, giriga och passionerade; äktenskapet
är af lösligaste art, och omskärelsen är hos dem
lika allmän som hos kaffrerna. De äro indelade
i kaster, ejanda, hvilka hafva hvar och en sina
särskilda vidskepliga bruk. Deras höfdingar ega
tillika presterlig auktoritet, och offer bringas
dels åt "det heliga trädet", hvarifrån menniskor
och djur härstamma, dels ock åt förfäderna, hvilka
representeras af pålar. Sådana uppresas nämligen
vid de af inhägnade stenhögar bestående grafvarna,
i hvilka de döde insättas i hopböjd ställning, med
ansigtet riktadt mot norr. Vidare underrättelser om
H. finnas hos J. Hahn ("Die
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
