Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Here ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
km. och 600 meters sänkning. Bland dess många
tillflöden må nämnas de från höger kommande Tennan
och Herjeån. Bland andra elfvar, som blott till en
mindre del genomflyta landskapet, märkes Ljungan,
som upprinner vid Helagsfjället och går igenom den
näst Roggen största insjön, Storsjön, 560 m. öfver
hafvet. I öfrigt gå elfvar från H. åt alla håll: till
Dalarna, Värmland, Fämundsjön, Glommen,
Trondhjemsfjorden, Jämtland och, såsom anfördt, Medelpad samt
Helsingland. Inom provinsens östra del utgöras bergen
hufvudsakligen af granit- och gneisarter (de förra
längs Ljusnan och Vemån ända upp emot Vemdalen),
inom den mellersta och sydvestra af röda sandstenar
och qvartsiter; men längst i norr, inom de egentliga
fjälltrakterna, äro flere slag af glimmer- och
hornblendeskiffrar rådande bergarter, alla sannolikt
yngre än den egentliga urformationen. Porfyr
förekommer i sydligaste delen, inom Lillherdals
socken, och intager der en ganska stor areal. Af
silurisk kalksten och kornig kalksten finnas
förekomster vid Glöte och i trakten af Hede kyrka
o. s. v. Dolomit, af typisk sammansättning, uppträder
8 km. öster om Ljusnedals bruk. Sonfjället består af
qvartsit, Helagsfjället af glimmerskiffer m. m. Det
senare är äfven sommartiden delvis snöbetäckt och
hyser på ena sidan en verklig glacier. De förnämsta
malmfyndigheterna äro Ljusnedalsgrufvorna,
s. om Grufvåla, från hvilka förr all malm togs
för Ljusnedals jernbruk. Nickelmalmsfyndighcten
vid Lundörren, på gränsen mot Jämtland, är icke
obetydlig. Ingenstädes inom provinsen pågår dock nu
(1882) någon grufbrytning. De bördigaste markerna inom
mellersta och östra H. utgöras till öfvervägande del
af jökelgrus (kross-stensgrus), oftast stenigt. På
lägre belägna marker, hufvudsakligen i de större
dalarna (i närheten af Ljusnan, Vemån m. fl.), har
rullstensgruset, hvilket oftast är mycket sandigt,
betydlig utbredning i form af åsar och kullar. Mosand
intager ej obetydliga områden, synnerligast
i trakterna omkring Sveg, Hede m. fl. st. På
låga platser utmed elfvarna förekomma svämlera
och svämsand. – Några jordförbättringsmedel bland
jordarterna finnas, förutom torf, endast undantagsvis
inom H.
Landskapet tillhör Jämtlands län. I administrativt
afseende bildar det Herjedalens fögderi (omfattande 5
länsmansdistrikt), i judicielt är det deladt på Svegs
och Hede tingslag, hvilka, jämte Bergs tingslag af
Jämtland, utgöra Herjedalens domsaga. I ecklesiastikt
hänseende hör det till Hernösands stift och är deladt
i 4 pastorat och 12 församlingar, som utgöra största
delen af Jämtlands södra kontrakt. Inom landskapet
finnes ingen stad eller köping. – Sedan 1772 är
H. befriadt från rotering. (Ytter-Hogdal har såsom
förut 8 rotar af Helsinge regemente.) – Landskapets
vapen eller, rättare sagdt, sigill visar ett
smidesstäd, en tång och två hammare. Om landskapets
påstådda benämning efter Herjulf se Herjulf.
Klimatet är hårdt och jordmånen karg. Boskapsskötsel
är H:s modernäririg, hvarjämte de i östra delarna af
landskapet ännu stora och
präktiga skogarna vissa år gifva en ganska god
inkomst. Kreatursantalet för hela landskapet uppgafs
vid 1880 års slut till 1,351 hästar, 8,745 nötkreatur,
8,820 får och 3,215 getter. H. har alltid att afyttra
af kreatur och andra ladugårdsalster; men hvad säd
och andra jordbrukets produkter beträffar, är under
de hårda åren den egna skörden icke tillräcklig,
och endast under goda år finnes utom det egna
behofvet något öfverskott till afsalu. Befolkningen har
ock rönt inflytande af landets natur. Herjedalingen
är härdad, af stark kroppsbyggnad samt till seder
och lynne mera lik dalkarlen än jämten, åtminstone
är han sträfvare än denne. Äfven i H. har lyxen
inträdt med den förslappning af seder, som en i mån af
träkonjunkturerna ojämnt tillströmmande och utsinande
penningetillgång brukar åstadkomma. H. har (likasom
Jämtland) under långa tider bildat ett undantag från
det öfriga riket genom mankönets öfvertalighet öfver
qvinnokönet bland befolkningen, nämligen omkr. 1,060
män mot 1,000 qvinnor, medan den för riket vanliga
proportionen är vid pass 1,060 qvinnor mot 1,000
män. Till detta förhållande har väsentligen bidragit
det ovanligt höga antalet af födda gossebarn mot
flickor. Men på de sista årtiondena har inträdt
en ändring, så att proportionen numera är blott
den vanliga och tyckes till och med vilja gå under
det normala. Vid 1880 års slut uppgick folkmängden
till 10,607 personer, och utgjorde tillväxten under
det förflutna årtiondet 20,6 proc. (för hela riket
9,53 proc.). Emigrationen har endast liten betydelse
för landskapet, och dödligheten är ringa: i årligt
medeltal för årtiondet blott l,5 proc. (i hela riket
1,83 proc.).
Folkmålen i H. tillhöra den norrländska gruppen
och sluta sig, om man bortser från att diftonger
nästan saknas, närmare till folkmålen i Trondhjems
stift än till något svenskt, med undantag af det
jämtländska. Hufvuddialekten (i Lillherdal och
Linsell) företer, utom de allmänt norrländska dragen,
följande vigtigare kännetecken: v saknas före r:
rå, rekas; eng. w fins för hv samt i kw-, tjw-
(för tv-) och sjw- (för sv-); l är tonlöst före t,
t. ex. sjwähte svälta; rn blir nn; r före p, k,
tj blir rs: kwänn, qvarn, värsp, varp, värsk,
värk, best. värstjen; nn och ll "mouilleras"; sk,
skj uttalas som sjtj, t. ex. sjtjelje, skilja;
mb, nd, ld, lg, rg, ng uttalas som de skrifvas;
gammalt ei motsvaras af öppet e, gammalt au af öppet
u : ben, uge, öga, sup, söp, o. s. v. Märk vidare
sådana företeelser som stolpe, stjälpa, jös, ljus,
bröte, bryta, snu, sno, sluggu, slaga, grippi,
gripit o. d. Före lång tenuis förlora vokalerna
sin ton i slutet, så att det låter som finge man
ett h mellan vokalen och kons., således tjwähtte,
tvätta, kohpp, kopp, fohrt, fort, bähkk, bäck,
best. bähttjen. Assimilation mellan vokalerna i
tvåstafviga ord med urspr. kort vokal + kort
kons. ("tilljämning") är synnerligen utpräglad och
karakteristisk, t. ex. gopo (o öppet med ö-färg),
gapa, mogo, mage, sovvu, sofva, hukku, haka, slada,
släda o. s. v., äfven tjötö, tjuta, rörö, röra, samt
grivvi, gräfvit, lissi, läst o. d. Starka verb ha
i-omljud i pres. ind., t. ex. gnogo (gnaga), gneg,
blose (blåsa), bles; pres. ind. o. inf. kaste,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
