Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 6. Grimsby - Hufvudskatt / 1111-1112 (1883) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hermelinen ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

m. fl. Jämte sin konstnärliga sysselsättning har
H. äfven idkat literära och antiqvariska studier. Han
har i tidningar och tidskrifter meddelat en mängd
uppsatser af novellistiskt och arkeologiskt innehåll,
de senare ofta åtföljda af afbildningar, samt
dessutom författat Kung Hundings söner, fornnordiskt
äfventyr i en akt (1868) och sångspelet Peder Rank
och hans fästmö (1870), som, med musik af Lewerth,
uppförts på en mängd skådebanor i Sverige, Norge
och Finland. Såsom stipendiat i Vitt. hist. och
ant. akademien har H. sedan 1868 undersökt
åtskilliga delar af Södermanland. 1872 kallades han
till korresponderande ledamot af nämnda samfund.
-rn.

Hermelinen l. Lekatten, Mustela erminea, zool., hör
till vessleslägtet af familjen vessledjur, Mustelidae,
inom rofdjurens ordning af däggdjuren. Till
kroppsformen är han synnerligen smärt och långsträckt;
fällen saknar gröfre stickelhår; svansen är (håren
i spetsen oberäknade) längre än hufvudet och ytterst
försedd med en stor, svart hårpensel. Sommardrägten
är ofvan gulbrun, under hvitaktigt svafvelgul,
vinterdrägten deremot helt och hållet hvit med
svafvelgul anstrykning under. Kroppens längd kan
stiga till 275 och svansens till 95 mm. Hermelinen



förekommer allmänt öfver hela Sverige både i skogs-
och fjälltrakter samt på slättlandet. Utom Sverige
är han utbredd öfver hela Europa norr om Pyrenéerna
och Balkan äfvensom i norra och mellersta Asien ända
till Stilla hafvet. Han vistas i jordhålor, stenrösen,
remnor och andra dylika gömställen samt är mestadels
i rörelse under dygnets mörkare del. Han är ovanligt
djerf och modig, lefver af mindre däggdjur och foglar,
men angriper äfven djur, som äro mycket större än han
sjelf, t. ex. kaniner, harar och höns. Fångad som ung,
kan han blifva mycket tam och är då ganska nöjsam;
dock bites han rätt ofta, särskildt om man hastigt
fattar tag i honom. Han gör skada genom att förgripa
sig på ägg, småfoglar och hvarjehanda villebråd,
deremot gagnar han genom att utrota råttor och möss
äfvensom genom sitt vinterskinn, som lemnar ett
fint pelsverk. Detta värderas efter hårets finhet,
längd och hvithet. Sibirien och Ryssland lemna
till pelsverk särdeles dugliga skinn. Förr var
bärandet af hermelinsmantlar, prydda med djurets
svarta svansspetsar, en förmånsrätt för furstliga
personer. Nu användas hermelinsskinn allmänt
såsom pelsverk. För prisbillighetens skull ersättas
emellertid hermelinsfällarna ofta med kaninskinn.
C. R. S.

Hermenegildsorden, den helige, spansk orden, instiftad
af Ferdinand VII d. 28 Nov. 1814 och 1815 bestämd till
militärorden, har tre klasser: storkors, medförande
titeln excellens, officer och riddare. De med orden
förbundna

pensionerna, 2,400, 4,800 och 10,000 realer (432, 864
och 1,800 kr.) erhållas efter tioårigt innehafvande
af orden. Ordenstecknet är ett hvitt emaljeradt
guldkors, med åtta silfverstrålar och små guldkulor
på dessas spetsar. På midtsköldens blåa fält är en
bild af den helige Hermenegild (d. 585, son af den
vestgotiske konungen Leovigild) till häst, med devisen
"Premio a la constancia militar". Ordensbandet är
karmosinrödt med hvit kant.

Hermenevtik (af Grek. hermenevtike, tolkningskonst),
vetenskapen om de grunder, enligt hvilka man kan finna
och bestämma en skrifts mening. – Biblisk herrnenevtik
kallas den teologiska vetenskapsgren, som handlar
om grunderna för bibelns tolkning. Redan inom den
äldsta kyrkan gjorde sig i fråga om tolkningen
olika grundsatser gällande. Den antiochenska
skolan förklarade de heliga skrifterna enligt
deras ordalydelse. Den alexandrinska följde
ett allegoriskt utläggningssätt. I medeltiden
tolkades skriften hufvudsakligen efter traditionen
och dogmerna; mystiska och allegoriska förklaringar
voro då mycket vanliga. Efter reformationen sökte man
alltmera göra gällande en på språkliga och historiska
grunder stödd uppfattning af författarnas verkliga
mening. M. Flacius’ "Clavis scripturae sacrae" (1567)
var den första systematiska framställningen af den
protestantiska hermenevtiken. Med den vetenskapliga
bibelforskningens framsteg gjorde sig den historiska
metoden alltmera gällande. Såsom afvikelser från denna
metod och återfall till en subjektiv bibelutläggning
kan man betrakta Kants moraliska tolkningssätt,
enligt hvilket man måste lemna å sido författarnas
verkliga mening, så snart denna kommer i strid med
förnuftet l. är Gud ovärdig, samt äfven Paulus’
"psykologiska" l. naturliga och Strauss’ mytiska
förklaringssätt, der icke bindande, objektiva
skäl föreligga att antaga vare sig en oriktig
uppfattning af ett faktum hos ögonvittnena l. en
verklig mytbildning. Stora förtjenster om bibelns
tolkningsmetod inlade i förra årh. Semler (ehuru han
stundom af sin ackomodationsteori fördes på afvägar)
och Ernesti samt i vårt årh. Schleiermacher, som
betonade nödvändigheten af att erkänna ett specifikt
kristet element i Nya testamentets språk.

Hermes (Grek. Hermes, motsv. Sanskr.
Saramejas), Grek. mytol., ett af den grekiska
religionslärans äldsta och måhända från den
indoeuropeiska urtiden härstammande
gudomsbegrepp. Inom den äldsta naturreligionen
torde H. ursprungligen hafva varit en
beteckning för det himmelska ljuset, tänkt såsom
kosmisk kraft och framträdande dels i sina
lifgifvande och befruktande verkningar, dels i de
mångskiftande företeelserna inom atmosferen. Utan
att fullständigt uppgifva denna sin natursymboliska
betydelse öfvergick H. sedermera till en i alla
det menskliga lifvets förrättningar verksamt
ingripande gudomlighet. Framför allt är han de
listiga uppfinningarnas och konstgreppens, den hos
det grekiska folket starkt framträdande förslagna
och mångsidiga förvärfsverksamhetens gud. Sagorna
göra honom till son af Zevs och Maia, född på berget
Kyllene

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>