Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hermelinen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i Arkadien, det gamla herdelandet, hvars innebyggare
framför andra greker gjorde anspråk på uråldrigt,
pelasgiskt ursprung. Redan första dagen af sin
tillvaro visade han prof på sin medfödda
fintlighet genom att af en sköldpaddas skal
tillverka den första lyran och derefter från sin
halfbroder Apollo stjäla femtio kor, hvilkas spår
han så skickligt förstod att dölja, att Apollo blott
med stor svårighet kunde återfinna dem. Ännu iklädd
sin linda ställdes han till rätta inför fadern Zevs
och dömdes att återställa det stulna, hvarjämte han
fullständigt blidkade Apollo genom att skänka honom
sitt nyuppfunna strängaspel. Till gengäld skänkte
honom Apollo icke blott den stulna boskapshjorden,
utan äfven en underbar staf, som hade förmågan att
bringa sämja, lycka och rikedom, hvarjämte han gaf
honom anvisning att hos de s. k. Trierna (Thriai),
trevingade mör vid Parnassos, lära en viss lägre
art af siarekonst. Zevs, som genomskådade sin sons
lyckliga naturanlag, gjorde honom till gudarnas härold
och budbärare (diaktoros), hvilken nyttjades i alla
värf, som kräfde synnerlig slughet, vältalighet eller
handlingskraft. Det var t. ex. han, som befriade Ares
ur de bojor, i hvilka han hölls fången af aloaderna,
samt ledsagade Priamos till Achillevs’ tält och
dödade den hundraögde Argos, Ios väktare. Såsom
gudafaderns sändebud förde han äfven drömmarna till
de dödliga, hvilka han genom beröring med sin staf
sänkte i slummer, och i egenskap af psychopompo’s
l. psychagogo’s ledsagade han de aflidnes själar till
underjorden. H. stod sålunda i beröring äfven med de
underjordiska (chthoniska) gudamakterna och dyrkades
med hänsyn härtill såsom H. Chthonios. För öfrigt
bibehöll han sin smak för herdelifvet. Han gällde
såsom hjordarnas och betesmarkernas beskyddare samt
förde i likhet med öfriga herdegudar ett ystert lif
med skogarnas och bergens nymfer. Inom nästan alla
områden af det menskliga lifvet ansågs han såsom
lyckogifvare. Framför andra räknade de dristige och
förslagne köpmännen honom såsom främjare af deras
yrke, men äfven jordbrukare, jägare, sjöfarande,
skattgräfvare m. fl. trodde sig vid många tillfällen
behöfva och erhålla hans hjelp. Ja till och med
tjufvar och menedare kunde påräkna hans bistånd,
om de blott drefvo sin sak med fintlighet och inom
vissa gränser. Sjelf oupphörligt stadd på färder,
anropades H. af alla vägfarande såsom skyddspatron
(H. Enodios). Snabbhet och smidighet voro de
egenskaper, hvilka företrädesvis kännetecknade H., och
naturligt var derför, att den af grekerna med så stor
ifver idkade gymnastiken stod under hans hägn. Också
brukade hans bild, framställande idealtypen af en
grekisk atlet eller gymnastiskt utbildad efeb, pryda
palestror och gymnasier. Af detta slag är den 1877 i
Olympia uppgräfda Hermesbilden, ett originalarbete
af Praxiteles.
H:s dyrkan säges af ålder hafva
varit inhemsk i Arkadien och Attika äfvensom på öarna
Imbros, Lemnos och Samothrake, men spridde sig redan
tidigt öfver hela Grekland. På fjerde dagen i hvarje
månad offrade man åt honom
rökelse; honung, fikon, bakverk, lam, kid,
svin m. m. I äldsta tider afbilades han
symboliskt antingen under form af en fallos (se
d. o.) eller såsom en fyrkantig pelare, på hvilken
denna fruktsamhetens sinnebild var anbragt. På
pelaren sattes sedermera ett menskligt hufvud,
och hermesbilder af detta slag, vanligen blott
kallade hermer (hermai) voro i Athen till stort
antal uppställda utanför husdörrarna, på gatorna
och andra offentliga platser. Benämningen hermer
nyttjades sedermera i allmänhet om stöder af denna
form, äfven då de föreställde någon annan än H. (se
Herm). I hel figur afbildades H. såsom en kraftfull
ung man, ofta med vingar på hatten och sandalerna,
stundom (i den yngre konsten) äfven på skuldror och
bröst. Icke sällan framställes han såsom herde, på
skuldrorna bärande ett får (H. krioforos), hvarifrån
den kristna konsten hemtat sin ofta återgifna bild
af "den gode herden". Bland andra attribut, hvilka
tillläggas H., märkas lyran (eller sköldpaddan),
badskrapan, penningpungen och i synnerhet den för
honom egendomliga hermesstafven, från början en
tregrenad häroldsstaf (kerykeion), men sedermera
utbildad till en af två ormar omslingrad staf.
Af de alexandrinske lärda sammansmältes den grekiske
H. med den egyptiske guden Thot och dyrkades,
under namn af H. Trismegistos (den trefaldt
störste H.), såsom skrifkonstens och vetenskapernas
uppfinnare. H. T. spelar sedermera en betydande rol
inom medeltidens mystik, såväl hos de kristna som
i synnerhet hos araberna, och man sammanfattade
under detta namn flere mytiska personligheter
från vidt skilda tider. Han gällde der såsom en
synnerligen vis man och stor lagstiftare, och man
tillerkände honom författandet af ett stort antal
lärda verk af hufvudsakligen teosofiskt innehåll,
de s. k. hermetiska skrifterna. Af dessa skrifter,
hvilka synas hafva utgjort en storartad literatur
(enligt Iamblichos 20,000 böcker), finnas några, dels
på grekiska, dels på latinska och arabiska språken,
ännu i behåll. De flesta äro utgifna i en fransk
öfversättning af Ménard ("Hermès Trismégiste", 1866).
Romarnas Mercurius var från början köpmännens
gud, hvarpå äfven sjelfva namnet häntyder (merx,
handelsvara, mercari, idka handel, mercator, köpman),
likasom äfven köpmännen såsom ett inom sig slutet skrå
eller gille efter honom kallades viri mercuriales. Då
Mercurius således i denna punkt sammanträffade med
den grekiske Hermes, tillade man honom snart äfven
dennes öfriga egenskaper. Den 15 Maj hvarje år firade
köpmännen i Rom en fest till hans ära, och samma dag
år 495 f. Kr. invigdes hans första tempel i närheten
af Circus maximus. A. M. A.
Hermes, Johann August, tysk teolog, f. 1736, vände sig
tidigt från pietismen, under hvilkens inflytande han
blifvit uppfostrad, till den frisinnade teologiska
riktningen. Efter att, sedan 1757, hafva innehaft
åtskilliga presterliga befattningar (1765 blef han
prost i Wahren, 1773 pastor i Jerichow vid Magdeburg,
1777 pastor i Ditfurt, vid Qvedlinburg) kallades
han 1780 till öfverpredikant och konsistorialråd i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
