- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 6. Grimsby - Hufvudskatt /
1115-1116

(1883) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hermelinen ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Qvedlinburg. 1799 utnämndes han till
öfverhofpredikarit och pastor för stiftsförsamlingen
i Qvedlinburg samt blef 1808 superintendent i
konungariket Westfalen. Död 1822. – H. var på sin
tid en af de inflytelserikaste och mest populära
målsmännen för den rationalistiska riktningen inom
teologien. Han författade bl. a. Handbuch der religion
(1779; hans mest betydande verk, som upplefde tre nya
upplagor, och i hvilket han ville gifva sina läsare
en tidens kraf motsvarande öfversigt af kristendomens
läror) samt utgaf en sångbok för stiftet Qvedlinburg
(1787).

Hermes, Georg, tysk teolog, f. i Dreyerwald
(Westfalen) 1775, blef (katolsk) teologie
professor 1807 i Münster och 1818 (efter
universitetets upphäfvande) vid den då upprättade
teologisk-filosofiska läroanstalten i nämnda
stad samt 1820 i Bonn. Död 1831. Han grundlade en
teologisk skola, som blef herskande vid teologiska
fakulteterna i Bonn och Breslau samt snart vann
ett ofantligt inflytande, men äfven framkallade ett
starkt motstånd från den strängt ortodoxa sidan. Hans
teologiska system, som finnes framstäldt i hans
Philosophische einleitung in die christkatholische
theologie
(1819; 2:dra uppl. 1831–34), Positive
einleitung in die christkatholische theologie

(1829) och Christkatholische dogmatik (1819;
2:dra uppl. 1834), intog samma ställning till
den katolska dogmatiken som Kants förnuftskritik
till den filosofiska dogmatismen. Han erkände
en nödvändig förnuftstro såsom en naturlig
Guds gåfva. Till denna måste man anknyta hvarje
vetenskapligt giltig öfvertygelse om sanningen och
verkligheten af en naturlig Guds uppenbarelse. Hon
är äfven den enda säkra pröfvostenen för bedömandet
af allt, som historiskt framställes såsom en
öfvernaturlig Guds uppenbarelse och såsom en ofelbar
auktoritet. Det väsentliga i H:s teori var uppvisandet
af nödvändigheten af förnuftets bruk för att kunna
tillegna sig den gudomliga uppenbarelsen. Detta
gjorde honom från den strängt ortodoxa sidan misstänkt
för rationalism. Redan under hans lifstid angrepos
hans åsigter; och efter hans död utbröt mellan
hans anhängare och motståndare en häftig strid,
hvilken måste hänskjutas till påfven. Ett påfligt
"breve" fördömde de vigtigaste af H:s skrifter och
förklarade bl. a., att han djerft afvikit från de
helige fädernas jämna och banade väg samt beträdt en
ny dunkel väg, i det han gjort tviflet till grundval
för den teologiska undersökningen och förnuftet
till den första normen och det enda organet för
kunskapen om religionens sanningar. Hermesianerna
(teologie professorerna i Bonn och Breslau)
förklarade, att förkastelsedomen endast hade sin
grund i deras personlige motståndares intriger,
och att påfven blifvit förd bakom ljuset. Men deras
protester blefvo fruktlösa. Ärkebiskopen i Köln,
Droste von Vischering, deras afgjorde motståndare,
förbjöd läsningen af H:s skrifter och åhörandet af
de professorers föreläsningar, hvilka voro kända
såsom hans lärjungar. Såsom en af påfven fördömd lära
förlorade hermesianismen snart sitt anseende vid
de katolska fakulteterna, och ett par professorer i
Bonn, som

fortsatte med sin vägran att erkänna den i "breve"
uttalade förkastelsedomen, afsattes (1844). Med
hermesianismens undertryckande var reaktionens seger
vid de katolska fakulteterna i Tyskland gifven. Denna
riktning drefs derigenom från en blott vetenskaplig
till en kyrklig opposition, ja till schism. Hon blef
ett vigtigt element i den under midten af 1840-talet
framträdande tysk-katolska rörelsen.

Hermesianax, grekisk skald på Alexander den stores
tid, bördig från Kolofon, skref tre böcker elegier
af erotiskt innehåll med titeln Leontion (efter hans
älskarinna), af hvilka 98 verser genom Athenaios
blifvit bevarade åt efterverlden.

Hermesianism. Se Hermes, Georg.

Hermes Trismegistos. Se Hermes, Grek. mytol.

Hermetisk, hvad som har afseende på Hermes, i
synnerhet Hermes Trismegistos. Denne tillskrefvos
många hemliga kunskaper, och han påstods bl. a. ega
förmåga att genom magiska insegel förvara skatter
eller tillsluta kärl. – Hermetiskt l. hermetiskt
tillslutet kallar man derför ännu ett kärl, som är
så fullkomligt tätt tillslutet; att icke någon luft
kan intränga i detsamma. – Om den Hermetiska konsten
se Alkemi. – Om de s. k. Hermetiska skrifterna se
Hermes, Grek. mytol.

Hermias, kristen apologet omkr. år 200, författade
deri ännu bibehållna skriften "Gäckeri öfver den
hedniska filosofien", en polemisk afhandling,
som han tillegnat sina vänner. I denna skrift har
han, utan blick för den verkliga betydelsen af de
gamle tänkarnas arbeten, gjort sig mödan att ur
dem leta ihop paradoxer och förlöjliga dessa för
att nedsätta hedendomen och upphöja kristendomen
samt få en anledning att varna sina läsare för den
förras villfarelser.

Hermidad, Emanuel S:t, psevdonym för den danske
författaren V. A. Thisted.

Herminfrid, konung i Thüringen i början af 6:te årh.,
var son till konung Bisin och hade tvänne bröder,
Baderik och Berthar, som efter faderns död med honom
delade konungadömet öfver Thüringen. Han var förmäld
med östgötakonungen Teoderik den stores systerdotter
Amalberga. Enligt Gregorius af Tours skall han först
hafva undanröjt sin broder Berthar och tillegnat sig
hans riksdel. Sedan lät han af sin gemål egga sig
att äfven eftertrakta sin andre broders, Baderiks,
del i riket. I sådan afsigt förband han sig med den
frankiske konungen Teoderik I i Austrasien, och båda
i förening besegrade Baderik, som omkom i striden
(516?). Men oaktadt sitt löfte att med Teoderik
dela Baderiks område satte sig H. ensam i besittning
deraf. Detta föranledde Teoderik att i förbund med
sin yngre broder Klotar I och sachsarna anfalla
H., som besegrades i tre slagtningar vid Runiberg
(Ronneberg vid Hannover), Orhum (Orheim vid Ocker)
och Unstrut. Men af oroligheter i sitt eget rike
bortkallades Teoderik från krigets fullföljande. Kort
derefter inbjöd han dock H. till ett personligt besök
i Tolbiacum (Zülpich v. om Bonn), hvarvid H. på
försåtligt sätt störtades utför fästningsmuren

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:40:23 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfaf/0562.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free