Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hernando ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förordnades, sannolikt vid 25 års ålder, af sin
fader till ståthållare öfver Galileen och visade
såsom sådan mycken kraft, men gjorde sig redan
då känd för sin grymhet och måste, för att rädda
sig, fly till Damaskus. Antonius satte honom år
41 f. Kr. till tetrark ("fjerdedelsfurste") öfver
Judeen, men han måste äfven derifrån snart fly
för den mäktige öfverstepresten Antigonus. Anländ
till Rom, blef han der utnämnd till konung och
eröfrade med romersk hjelp Judeen och Jerusalem år
37. Efter slaget vid Actium (31 f. Kr.) slöt han
sig till Octavianus, hvilken utvidgade hans rike
med Trachonitis, Batanea och Auranitis. Ehuru han
sökte vinna judarna genom frikostighet samt templets
praktfulla om- och tillbyggnad, gjorde han sig dock
hatad derigenom att han stod i nesligt beroende af
Rom och inrättade på romerskt vis gymnasier, tempel
åt kejsaren, teatrar o. s. v., men framförallt genom
sin grymhet. Denna visade han i synnerhet mot sin
egen familj. Så lät han döda sin gemål Mariamne,
som tillhörde den makkabeiska (hasmoneiska)
slägten, sin svåger Aristobulos samt de öfriga
(de sista) medlemmarna af denna slägt, vidare sina
söner Antipater, Alexander och Aristobulos. Då
han sjelf var nära döden, lät han fängsla flere
af de förnämsta bland folket och befallde, att de,
så snart han dött, genast skulle nedhuggas, på det
att han icke skulle dö obegråten, – en befallning,
som dock icke verkställdes. Bekant är vidare den
grymhet han visade i det s. k. betlehemitiska
barnamordet (Matt. 2: 16), hvilket äfven omnämnes
af den hedniske skriftställaren Macrobius. Under
H:s sista regeringstid föddes i Betlehem Jesus
Kristus. H. dog i en förskräcklig sjukdom, 68 år
gammal, efter en regering af omkr. 37 år. Hans dödsår
är 4 f. Kr. (Vår antagna tidräkning börjar omkr. 6
år för sent.) H:s regering hade till följd att det
i sin nationalkänsla sårade judafolket ännu mer än
förr uppreste sig mot det romerska herraväldet och
med hårdnackad envishet förfäktade sin politiska och
religiösa sjelfständighet. – 2. H. Archelaos, son
af den förre och Maltace, en samaritisk qvinna. Se
Archelaos 4. – 3. H. Antipas, den föregåendes broder,
blef vid sin faders död tetrark öfver Galileen och
Pereen (oegentligt kallas han konung i Mark. 6:
14). Han var en svag och vällustig man. Sin första
gemål, den arabiske konungen Aretas’ dotter, försköt
han och gifte sig med sin brorsdotter Herodias
(se d. o.). Detta ådrog honom dels krig med Aretas,
dels förebråelser af Johannes döparen, hvilket åter
gaf anledning till dennes död (Matt. 14: 1–12). Jesus
hörde under hans välde och blef derför af Pilatus
skickad till honom för att ransakas och dömas
(Luk. 23: 7–12). H. A. reste senare till Rom för
att af Caligula utverka sig konungavärdighet; men
han blef i stället anklagad inför kejsaren, afsatt
och förvisad till Lyon, omkr. 41. – 4. H. Filippus,
den föregåendes halfbroder, blef efter sin faders död
(4 f. Kr.) tetrark öfver Batanea, Trachonitis och
Auranitis. Han var den bäste af Herodes’ söner och
utmärkte sig genom
sin flärdfrihet, fridsamhet och rättvisa. Under
hans långa regering förkofrade sig hans rike både
i materielt och andligt hänseende. Han dog 34
e. Kr. i den under namnet Julias till en ansenlig
stad förvandlade byn Betsaida, och hans rike lades
under den romerska provinsen Syrien. – 5. H. Agrippa
I, son af Herodes den stores son Aristobulos och
Berenice, fick af Caligula vid hans tronbestigning
(37 e. Kr.) konungatitel samt landskapen Iturea (med
Batanea och Auranitis), Trachonitis och Abilene. Vid
Herodes Antipas’ förvisning fick han också dennes land
och snart derefter äfven Judeen och Samarien, så att
han förenade hela Palestina under sin spira. Denne
furste gjorde sig känd i synnerhet för sin fåfänga
och praktlystnad. Han vann judarnas ynnest genom
att afstyra uppställandet af Caligulas bildstod i
templet och genom att, då han vistades i Jerusalem,
lefva efter lagens stränghet, medan han i Caesarea lät
på hedniskt vis hålla offentliga spel o. d. För att
ytterligare behaga judarna förföljde han de kristna,
lät döda aposteln Jakob den äldre och kasta Petrus
i fängelse, år 44. Kort derefter dog H. i Caesarea
(Ap. G. 12). – 6. H. Agrippa II, den förres son,
sattes först af kejsar Claudius till furste öfver
Chalcis och uppsyningsman öfver templet i Jerusalem,
men fick sedan konungatitel jämte landskapen Iturea,
Trachonitis och Abilene, senare äfven delar af
Pereen och Galileen. Han var en välsinnad furste, i
allmänhet omtyckt af judarna och gynsamt stämd mot de
kristna, hvilket bland annat framgår af berättelsen om
Paulus’ framträdande inför honom (Ap. G. 25: 13–26:
32). Vid Jerusalems förstöring (år 70) öppnade han
för de kristna en fristad i Pella. Hans enskilda
lif var lastbart; han sades lefva i blodskam med
sin syster Berenice. I politiken slöt han sig
troget till romarna, till hvilka han i det sista
kriget helt och hållet öfvergick. Död i Rom år 94.
1, 3, 5, 6. E. J. Ö.
Herodes Claudius Tiberius Atticus, grekisk
talare, född i Marathon i Attika i början af
2:dra årh. e. Kr., tillhörde en genom börd och
rikedom framstånde familj. Han egnade sig tidigt åt
talarekonsten och beklädde flere statsämbeten först
i Athen och sedan i Rom, der han äfven var lärare åt
Lucius Verus och Marcus Aurelius, adoptivsöner till
Antoninus Pius, under hvilkens regering han erhöll
konsulatet (143 e. Kr.). Kort derefter drog han
sig tillbaka till privatlifvet för att ostörd egna
sig åt sina studier. Sin omätliga rikedom använde
han mestadels till allmännyttiga ändamål och i
synnerhet till praktfulla byggnader och anläggningar,
bland hvilka äro att märka det till minne af hans
gemål Regilla uppförda Odeion i Athen, ombyggnaden af
det panathenaiska stadiet derstädes och storartade
trädgårdsanläggningar, kallade Triopium, vid Appiska
vägen i närheten af Rom. Han dog 177 e. Kr. Ett
under hans namn bibehållet, men måhända oäkta,
tal "om staten" gifver föga föreställning om hans
högt prisade vältalighet, hvilken skaffade honom
bl. a. den smickrande benämningen "vältalighetens
konung". A. M. A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
