Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hernando ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Herodes Archelaos. Se Archelaos 4.
Herodianus (Grek. Herodianos). 1. Historieskrifvare,
sannolikt af grekisk härkomst, lefde (omkr. 170–240
e. Kr.) till större delen i Rom. Han efterlemnade en
på grekiska spåket författad romersk historia för
åren 180–238 e. Kr. Detta arbete, som utmärker sig
genom liflig framställning, sakrikt innehåll och ett
enkelt, tämligen korrekt språk, bildar ett värderikt
tillägg till Cassius Dios just med afseende på nämnda
tid ofullständigt bibehållna historieverk. Dock äro
dess kronologiska och geografiska uppgifter ofta
felaktiga. Bästa upplagan af detsamma är utgifven
af A. I. Bekker (1826 och 1855). – 2. Aelius H.,
berömd grammatiker från Alexandria i 2:dra och
3:dje årh. e. Kr., son af den likaledes berömde
grammatikern Apollonios Dyskolos, lefde under Marcus
Aurelius i Rom, der han åtnjöt stort anseende och
författade många skrifter, till stor del innehållande
ortografiska och prosodiska undersökningar. De genom
utdrag hos andra författare bibehållna fragmenten
äro ännu af vigt för studiet af grekiska språkets
etymologi och grammatik. Den fullständigaste samlingen
är utgifven af Lenz, "Herodiani reliquiae" (1867–70).
A. M. A.
Herodias, judisk furstinna, var dotter till Herodes
den stores son Aristobulos och blef tidigt gift med
en af Herodes’ yngre söner, Boëthus, som ej erhöll
något furstendöme, utan lefde såsom privatman. Af
Matteus, Markus och Lukas uppgifves hon oriktigt hafva
varit förmäld med Filippus, en annan son af Herodes
d. store. Enligt såväl Josephus som evangelierna
öfvergaf hon sin gemål och lefde sedan tillsammans
med en annan son till Herodes, fursten i Galileen,
Antipas. Hon förmådde denne att låta döda Johannes
döparen, som förehållit honom det otillåtliga i
denna förbindelse.
Herodotos (Lat. Herodotus), Greklands äldste
historieskrifvare och redan af de gamle kallad
"historiens fader", föddes i Halikarnassos, sannolikt
år 484 f. Kr., af en rik och ansedd familj. Sin
första utbildning vann han genom studium af de äldre
skalderna, företrädesvis Homeros, hvarjämte läsningen
af de gamle krönikeförfattarna och reseskildrarna
(logografer och periegeter, se Grekiska literaturen)
torde redan tidigt hafva riktat hans tankar på
historieskrifvarens uppgift. Säkerligen var äfven
begäret att för sådant ändamål inhemta kunskap en
åtminstone medverkande anledning till de vidsträckta
resor, hvilka han redan såsom ung företog, och hvilka,
såsom många ställen hos H. sjelf antyda, sträckte
sig till de flesta vid den tiden tillgängliga land
i Europa, Asien och Afrika. I synnerhet var det då
ännu föga bekanta underlandet Egypten föremål för hans
forskningsnit. Före år 454 var H. åter tillbaka i sin
födelsestad, der han deltog i störtandet af tyrannen
Lygdamis. Under de nästföljande åren vistades han
dels på Samos, dels en längre tid i Athen, och redan
vid denna tid torde han hafva utarbetat någon del af
sitt historiska verk. Det finnes nämligen intet skäl
att misstro den hos Plutarchos förekommande
uppgiften om dess föreläsande vid panathenaierfesten
år 445 f. Kr., äfven om den af Lukianos meddelade
berättelsen om liknande uppläsningar i Olympia och
annanstädes äro diktade. Ej långt derefter begaf
han sig, måhända tillika med de från Athen (444)
utsända kolonisterna, till det nyanlagda Thurii i
Syd-Italien, der han synes hafva tillbragt en stor
del af sin återstående lefnad med utarbetandet af
sin historia. Han dog 424 f. Kr. – Hans arbete,
hvilket af honom efterlemnats i ej fullt afslutadt
skick och troligen först af alexandrinska lärde
erhållit sin tämligen godtyckliga indelning i nio
efter sånggudinnorna uppkallade böcker, är författadt
på ny-jonisk dialekt (se Grekiska språket). Det afser
att skildra den kort förut utkämpade jättestriden
mellan greker och perser (sedan 500 f. Kr.); men
denna verldshistoriska tilldragelse sammanställes
med såväl Greklands som i synnerhet österlandets
forntidshistoria, och genom en mängd episoder
och afvikelser utsväller det hela till ett slags
allmän verldshistoria, der författaren i konstnärligt
genomförd gruppering sammanfattar allt det vigtigaste,
som han under sina vidlyftiga resor inhemtat
rörande de särskilda landens och folkens öden. Såväl
genom denna anordning som genom stilens episka lugn
påminner H:s historia ganska mycket om den homeriska
hjeltedikten, och redan forntida konstkännare hafva
betecknat honom såsom "den mest homeriske" bland alla
prosaskriftställare. H. är icke någon vetenskaplig
historieforskare i nutidens strängare mening. Han
öser tillitsfullt ur folksagans lefvande källa,
och hans naivt religiösa verldsåskådning låter
honom i verldshändelsernas gång öfverallt spåra
gudomlighetens omedelbara ingripande, hvarvid just
det underbara och öfvernaturliga för honom synes
ega en särskild dragningskraft. Å andra sidan
skiljer han sig genom öppen blick för det stora
sammanhanget i verldshändelserna samt genom en
konstnärligt genomförd komposition väsentligen från
sina föregångare, logograferna. Beundransvärda äro
hans sanningskärlek och det fina omdöme, hvarmed han
i sägnernas brokiga virrvarr vet att urskilja den
till grund liggande kärnan af historisk verklighet,
och i berättandets konst är han en oöfverträffad
mästare. Dessa förtjenster i förening med språkets och
stilens okonstlade skönhet och en naivt oskuldsfull,
men tillika högstämd ton, uppburen af en öfverallt
framträdande fast tro på en allt beherskande sedlig
verldsordning, hafva under alla tider gjort hans
verk högt värderadt. – De förnämsta upplagorna
af H:s arbete äro: Schweighäusers (1816), Bährs
(1830–35 och 1855–61) och Steins (1869–71). På
svenska har det blifvit öfversatt af Fr. Carlstedt:
"Herodots från Halicarnassus muser, eller nio
historiska böcker" (1832–33; 2:dra uppl. 1871).
A. M. A.
Heroer (Sv. plur. af Grek. heros), hjeltar kallas hos
Homeros i främsta rummet konungar, furstar och deras
ättlingar, men vidare alla män, hvilka utmärka sig
genom öfverlägsen styrka, mod, insigt eller duglighet
Dessa heroer, ehuru till en del härstammande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
