Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hernando ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från gudarna, framställas för öfrigt helt och hållet
såsom dödliga menniskor. Först hos Hesiodos börja
hjeltarna från det trojanska krigets tidsålder
betecknas såsom halfgudar, hvarjämte de efter
döden sägas, skilda från andra menniskor, föra
ett oförgängligt lif på de saligas öar. Hos den
historiska tidens greker betraktades heroerna
fortfarande såsom en mellanlänk mellan gudar och
menniskor. Äfven hedrades de med egna helgedomar och
särskild dyrkan. Många bland dem gällde såsom gudarnas
söner, men äfven menniskor, hvilka i lifstiden gjort
sig högt förtjenta (t. ex. genom att anlägga städer,
stifta samhällsskick eller störta tyranner), upphöjdes
efter döden till värdighet af heroer. Å andra sidan
gifves äfven exempel på att egentliga gudar nedsjunkit
till rang af halfgudar eller heroer. Många heroer hade
för vissa orter eller samfund en särskild betydelse
såsom ett slags skyddshelgon och voro i sådant fall
ofta helt och hållet uppdiktade för att tjena såsom
föremål för den gemensamma dyrkan, utan hvilken,
enligt grekiskt föreställningssätt, intet slag af
samfund var tänkbart. Inom hvarje slägt dyrkades
de hädangångna förfäderna såsom heroer, och deras
dyrkan med tillhörande offer, hvilka förrättades
vid de aflidnes grafvar, utgjorde det starkaste
sambandet mellan slägtens medlemmar. Till skilnad
från de egentliga gudarna betraktades heroerna städse
såsom tillhörande det underjordiska dödsriket (Hades),
och de åt dem hemburna offren hade derför karakteren
af graf- eller dödsoffer. A. M. A.
Herofilos (Lat. Herophilus), grekisk
anatom, född i Chalcedon, samtida med
Erasistratos, utbildade sig i den af Ptolemaeus i
Alexandria grundlagda medicinska skolan (320
f. Kr.). Om honom förtäljes, att han dissekerat
flere djur- och menniskokroppar än någon af hans
samtida eller föregångare. Han skall med konungens
tillstånd till och med hafva gjort operationer på
lifdömda brottslingar. Af hans skrifter hafva till
vår tid bevarats endast några fragment, och vi känna
honom egentligen endast genom det, som Galenus,
Celsus och andra hafva att säga om honom. Bland
de anatomiska upptäckter, som tillskrifvas honom,
äro följande de vigtigaste. Han lärde först känna
lung-arterens natur och kallade den vena arteriosa;
han undersökte mjölksaftkärlen i tarmkäxet och
uppvisade, att de icke gå till portådern, utan till
vissa körtelartade bildningar; han beskref noggrannare
den del af tarmen, som följer närmast efter magsäcken,
och gaf den dess ännu gällande namn, tolftumstarmen
(duodenum); med stor omsorg studerade han hjernans
byggnad; liksom Erasistratos särskilde han nerverna
i känsel- och rörelsenerver samt uppvisade skilnaden
mellan dem och senorna; han gaf en för sin tid god
beskrifning af lefvern; han undersökte närmare
den kärlhinna, som finnes i hjernans ventriklar
(tela chorioidea); honom har den strimma i bottnen
af fjerde hjernventrikeln, som kallas skrifpennan
(calamus scriptorius), att tacka för sitt namn. Efter
H. kallas i anatomien torcular Herophili (H:s press)
den bassäng, i hvilken hjernans blodådror inmynna,
förrän de lemna skallens håla. R. T-dt.
Heroid (af Grek. heros, hjelte). "hjeltebref", en
i brefform affattad lyrisk dikt, i hvilken skalden
talar ej i sitt eget, utan i en annan, frånvarande,
verklig eller diktad persons namn. Ovidius, som var
uppfinnare af denna särskilda diktart, tog vanligen
en personlighet från den heroiska tiden, deraf
namnet. Jämte Ovidius, af hvilkens heroider 21 finnas
i behåll, skref Propertius sådana dikter. I nyare tid
har i synnerhet den i tragisk anda hållna heroiden
af Pope, "Heloïse on Abaelard", blifvit berömd.
Heroisk (af Grek. heros, hjelte), hjeltemodig,
storartad, upphöjd. – Heroisk vers, hexameter. –
Heroiskt landskap, målarek., landskap, framstäldt
som omgifning eller bakgrund för tilldragelser
ur guda- eller hjeltesagan och till sin karakter
harmonierande med de upphöjda ämnena. Det heroiska
landskapet är i allmänhet ett komponeradt,
d. v. s. fritt ordnadt med hjelp af spridda
detaljstudier. Det utmärker sig vanligen genom en
dekorativ, arkitektonisk hållning, med fint afvägda
horisontlinier, ståtliga trädgrupper och löfmassor
eller väldiga klippformationer. Stämningen vexlar,
i öfverensstämmelse med ämnena, från idyllisk
ljufhet till vild ödslighet. Såsom tidiga
exempel på framställningar af detta slag kunna
nämnas de berömda Odyssélandskapen i Vatikanen,
funna vid utgräfningen af den Esqvilinska
kullen och antagligen härstammande från tiden
omkr. Kr. f. Vidare äro att hit hänföra åtskilliga
af Rubens’ samt en stor del af Poussinernas och
Claude Lorrains landskapskompositioner. Bland
moderna konstverk af detta slag intaga Friedrich
Prellers Odyssélandskap i Weimar ett framstående rum.
Upk.
Heroism (af Grek. heros, hjelte), hvad som utmärker
en heros, hjeltemod.
Herold. Se Härold.
Hérold [eråld], Louis Joseph Ferdinand, fransk
kompositör, född i Paris 1791, studerade för Adam
(1806), Catel och Méhul (1811) samt erhöll stora
priset för komposition 1812. Efter treåriga studier i
Rom skördade han i Neapel 1815 en vacker framgång med
sin förstlingsopera, La gioventù di Enrico Quinto, och
äfven efter återkomsten till Paris var lyckan i början
honom huld (Charles de France, komponerad tillsammans
med Boïeldieu, 1816, och Les rosières, s. å.). I
La clochette (1817) röjdes tydligt Méhul såsom
förebild. En mängd följande stycken lyckades deremot
icke slå an – hufvudsakligen på grund af dåliga texter
–, och modfälld antog H. då en plats som ackompanjatör
vid Italienska operan i Paris (1820) samt komponerade
blott smärre pianosaker. Först 1823 började han,
tagande Rossini till mönster, å nyo försöka sig
med stycken för scenen (Le muletier m. fl.), dock
utan framgång, till dess hans Marie (1826) afgjordt
trängde igenom och genast förklarades såsom ett af
hans bästa partitur. Såsom repetitör vid Stora operan
(1827) skref han för densamma några balletter samt
lyckades slutligen att på komiska operan – efter ännu
ett par missgrepp – förvärfva sig ett anseende, nära
nog liknande Aubers, medelst sina båda mästerverk,
Zampa (1831), som snart gick ut öfver hela Europa,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
