Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hetäria ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
något afviker från den episka. Ett utmärkande
drag för densamma är en ofta återkommande
cesur efter fjerde fotens slut (s. k. bukolisk
cesur). I den romerska literaturen infördes
hexametern af den omkr. 200 år. f. Kr. lefvande
skalden Ennius och undanträngde inom kort det
äldre s. k. saturniska versmåttet. Hexameterns
stora betydelse inom den grekiska och romerska
literaturen har föranledt dess införande i de
flesta nyare språks literatur. Fullständigt har
detta icke kunnat lyckas, emedan den moderna
versbyggnaden hvilar på ordaccenten, icke,
såsom den antika, på stafvelseqvantiteten. Den
moderna hexametern är derför i grund och botten en
annan än den klassiska. Den första svenske skald,
som i vidsträcktare omfång användt hexametern, är
Stiernhjelm. Exempel på detta versslag lemnar dennes
skaldestycke "Hercules":
Hercules arla stod up en morgon i första sin
ungdom, etc.
Bland svenska skaldestycken, författade på detta
versmått, må äfven nämnas "Nattvardsbarnen"
af Tegnér och "Elgskyttarne" af Runeberg.
A. M. A.
Hexandria l. Hexandria (af Grek. hex, sex, och
andreios, manlig), bot., sjette klassen i Linnés
växtsystem, utmärkes genom sex fria lika långa
ståndare i blommorna. Många växter höra till denna
klass, t. ex. alla de, som föras till liljornas familj
(Liliaceae). O. T. S.
Hexapla (Grek. egentl. "sexfaldig"), kritiskt
exegetiskt bibelverk af kyrkofadern Origenes
(d. 254), innehåller i sex bredvid hvarandra stående
spalter Gamla testamentets grundtext med hebreiska
bokstäfver, samma grundtext med grekiska bokstäfver,
samt Aquilas, Symmachos’, de "Sjuttio uttolkares"
och Theodotions grekiska öfversättningar. Till en
del af Gamla testamentets böcker finnas här äfven
bifogade tre andra grekiska öfversättningar af okände
upphofsmän.
Hexeriprocesser, ransakningar med för trolldom
anklagade qvinnor (se Hexa), förekommo redan
under förra hälften af 13:de årh. På 1230-talet
hölls i Trier den, så vidt man har sig bekant,
första hexeriprocessen. De anklagade beskylldes
för att hafva förvandlat sig i paddor och derunder
bevistat åtskilliga samqväm. Det är dock ovisst
huruvida de anklagade blefvo straffade med döden. Den
första säkert kända hexförbränningren egde rum
1275, i Toulouse, hvarest en 60-årig qvinna måste
bestiga bålet, anklagad för att hafva drifvit otukt
med satan. Under inqvisitionens skräckvälde blef
beskyllningen för hexeri en allt vanligare utväg
att på ett beqvämt sätt befria sig från kättare,
hvilka eljest ej kunde fällas. Genom påfve Gregorius
IX:s bulla af 1233 förklarades hexförföljelserna
för Gudi behagliga gerningar, och upphetsningen
ökades ytterligare genom nya bullor, af 1317 och
1327. I rättegången mot de sista tempelherrarna
(början af 1300-talet) tjenade beskyllningen för
hexeri (ehuru mindre vanlig, då det gällde män) till
förevändning att skicka dem på bålet och indraga
deras egendom. Äfven Jeanne d’Arc brändes såsom hexa,
1431. Det var emellertid först längre fram,
inemot reformationen, som hexförföljelserna togo
full fart, gynnade ej mindre af den sedeslöse
och vidskeplige Innocentius VIII, hvilken 1487
gaf sin påfliga sanktion åt brännandet af hexor,
än ock af de då öfverhandtagande förföljelserna
och grymheterna mot kyrkans fiender. Utrotandet af
allt hvad "kättare" hette tilltalade nämligen det
allmänna medvetandet. En i den tidens anda affattad
kodex för hexväsendets teori och praktik har man i
J. Sprengers 1487 utgifna, sorgligt ryktbara skrift
Malleus maleficarum ("hexhammaren"). Der förordas de
samvetslösaste medel till de misstänktas snärjande och
fällande, såsom förfalskning af protokollen o. d. Med
ledning af denna urkund bedrefvos hexförföljelserna
systematiskt. Om deras utsträckning kan man göra
sig ett begrepp deraf att en enda kättaredomare,
Balthasar Voss i Fulda, inom 19 år lät bränna 700
hexor och trollkarlar; en annan, Remigius (slutet af
1500-talet), lät på 16 år bränna 900 hexor, hvilka
han dock till sist sjelf, anklagad för hexeri,
måste följa på bålet. Det är betecknande nog att
just kyrkofurstarna öfverbjödo hvarandra i nitälskan
mot hexeriet. Så brändes t. ex. i stiftet Würzburg
1627–29 öfver 200 hexor, i Strassburg 1615–35 ej
mindre än 5,000. Äfven i Schweiz, England, Skotland,
Frankrike och Spanien flammade bålen eller glödde
hextornen, och tusentals offer skördades der. – Så
djupt rotadt var det onda, att århundraden förgingo,
utan att någon enda röst höjdes mot detsamma. Den
förste, som i någon mån lyckades göra sig hörd, var
Joh. Weier (omkr. 1560), lifmedikus hos hertigen af
Kleve. Men motpartiet hade genast svar till hands,
och t. o. m. konung Jakob I i England och Skotland
uppträdde till försvar för hexförföljelserna. Med
frimodighet angrep den reformerte presten Balthasar
Bekker i Amsterdam (1691) tron på en personlig
djefvul, i sin "Betooverde weereld" (Den förtrollade
verlden), och med afgjord framgång fortsattes hans
verk af Kr. Thomasius, i "Lehrsätze von dem laster
der zauberei" (1707). I dessa mäns anda följde sedan
lagstiftningen, först i Preussen (1721) och sedan i
andra land. I 1734 års svenska lag stadgas ännu stegel
och bål för utöfvande af trolldom. Det sista hexbålet
i Tyskland tändes 1749, då en nunna från klostret
Unterzell (nära Würzburg) brändes, men ännu senare,
1782, skedde en hexafrättning i Glarus, i Schweiz,
hvilken anses hafva varit den sista.
I Sverige fick hexeriväsendet riktig fart först
under Karl XI:s regering, och hexafrättningar
bedrefvos der med lika fanatisk grymhet som i andra
land. Första anledningen kom från Dalarna, hvarest
1668 en åtta års flicka uppgafs jämte andra barn
blifvit bortförd till Blåkulla (se d. o.). Snart
spordes flere fall. Undersökning inleddes mot alla
misstänkta, och dessa nekade ej att hafva plägat
umgänge med satan. En särskild kommission tillsattes
1668 i Dalarna, som höll ransakning i Mora d. 14–
20 Aug. och dömde 17 personer till bålet. 148 barn
afstraffades med ris eller gatlopp. Men långt ifrån
att stäfja trolldomsraseriet gaf denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
