- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 6. Grimsby - Hufvudskatt /
1189-1190

(1883) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hetäria ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

behandling endast ökad fart åt detsamma, så mycket
mer som folket snart märkte, att de mera upplysta
hade samma tro. Med dödsdomarna utbredde sig det
onda öfver hela riket, och förgäfves utfärdade
regeringen d. 19 Dec. 1669 bref till samtliga
biskoparna i landet med befallning att i kyrkorna
låta anropa Gud om bistånd mot djefvulen. I de
flesta landskap bildades trolldomskommissioner,
och ensamt i Ångermanland blefvo inom 2 månader
71 för trolldom anklagade qvinnor afrättade. Men
ingenting hjelpte. Hela församlingar bönföllo
hos konungen om hjelp: "alla nätter blefvo barn
och äldre folk bortförda till satans boningar",
hette det. Förvånande är att äfven de bildade i
så hög grad skattade åt vidskepelsen. En lektor
i Hernösand, J. Eurenius, inlemnade till 1676 års
trolldomskommission en berättelse om huru han blifvit
bortförd till Blåkulla, och Stockholms konsistorium
afgaf d. 13 Mars s. å. ett utlåtande, hvari det
förklarade "ej allenast barnens förande, utan ock de
angifne pakt eller förbund med den orena anden för
ostridiga sanningar". Allmänt bekant är djefvulens
besök hos tvänne ledamöter af trolldomskommissionen i
Upsala, den lärde professor C. Lundius och assessor
J. Stiernhöök, hvarom en berättelse inlemnades till
konungen. Först sedan den upplyste Urban Hjärne,
såsom medlem af Stockholms kommissorialrätt,
ifrat för förnuftiga förklaringsgrunder, började
fanatismen vika. Bålen släcktes småningom, ehuru
en och annan gnista flammade länge nog. Den sista
hexa, som genom domslut aflifvades i Sverige, var
en 80-årig gumma, Anna Ersdotter, hvilken halshöggs
d. 15 Juni 1704. Trolldomsvidskepelsen var dock icke
utrotad, utan blomstrade under hela frihetstiden
bland presterskapet och allmogen samt framträdde
ännu på 1800-talet en och annan gång. 1757 åtalades
af elakhet några qvinnor i Åls socken i Dalarna för
trolldom och nödgades genom tortyr att bekänna sig
skyldiga. Genom bemödanden af flere upplysta personer,
framför alla grefvinnan K. Ch. De la Gardie (se De
la Gardie 9) åstadkoms en revision af domen,
som ledde till att de anklagade frikändes och att
skadeersättning tillerkändes dem, oaktadt åtskilliga
medlemmar af presteståndet, med ärkebiskop Troilius i
spetsen, vid 1760–62 års riksdag arbetade för domens
stadfästande. Först 1779 afskaffades dödsstraffet för
trolldom. Om hexeriväsendet i Dalarna under 1800-talet
se Blåkulla.

Rörande hexeriväsendets ursprung och art har
man frestat åtskilliga förklaringar. Sannolikast
har föreställningen om hexor och blåkullafärder
sin grund i en af okunnighet och fanatism gynnad
sjuklig religiös upphetsning, ett slags andlig
smitta, djefvulsmani (jämförlig med sjelfmordsmani,
barnkorstågen, predikosjukan o. d.). Möjligen bidrogo
äfven sagor och sägner om nattliga sammankomster,
sådana t. ex. som efter kristendomens införande
firades af de motsträfviga hedningarna, till
spridande af vidskepelsen. Äfvenså torde vrängda
berättelser om vissa kättaresekters (albigensers,
valdensers) hemliga möten hafva gjort sitt
till. Säkert är, att

villfarelsen, en gång rotad, med lätthet fann tusentals
anhängare. Anmärkas bör, att hexprocesserna rasat
värst på orter, der folket varit minst sysselsatt.
Å starkt industriella eller handelsidkande orter
(t. ex. republiken Venezia, Basel, Holland, England
m. fl.) hafva jämförelsevis få hexbål uppförts. I
Sverige hemsökte trolldomsfebern i synnerhet aflägsna
bergs- och skogsbygder, der folklynnet visat sig
vara mera tillgängligt för hemska inbillningar. Jfr
L. Mejer; "Die periode der hexenprocesse" (1882),
E. Billengren, "Om trolldomsväsendet i Dalarna
under Karl XI:s regering" (i "Läsning för folket",
1875), C. G. Kröningssvärd, "Handlingar rörande
trolldomsväsendet i Dalarne 1668–73" (1821) och
H. Malmqvist, "Om hexprocessen i Dalarne 1757–63"
(1877). R. G.

Hexham [hexäm], stad i engelska
grefsk. Northumberland, vackert belägen vid
Tyne och jernvägen Newcastle-Carlisle. 5,919
innev. (1881). H. är säte för en katolsk biskop och
eger en gammal kyrka (grundlagd 674), hvilken länge
ansågs för den vackraste norr om Alperna. Tillverkning
af handskar, hattar och gröfre yllevaror. Stadens
läge nära Hadrianus’ vall och upptäckten af en
mängd inskrifter, altare och andra minnesmärken
låta förmoda, att det romerska Axelodunum legat
på samma plats. Vid. H. besegrade d. 15 Maj 1464
yorkska partiets här det lancasterska partiets.
S. A. L.

Heyd, Sebaldus, tysk psalmförfattare, f. i
Nürnberg 1498, d. såsom rektor derstädes 1561,
författade bl. a. den i öfversättning under n:o 227
i Sv. Psb. upptagna psalmen "Gud är vår starkhet och
vårt stöd".

Heyden (Heijde), Jan van der, holländsk
arkitekturmålare, f. 1639, d. 1712 i Amsterdam, hade
till lärare en glasmålare, hvars namn är okändt. Ifrån
första stunden fann han nöje endast i att måla bilder
af slott, kyrkor och hus, alldeles som om han ämnat
vända sig till arkitekturen, men han fortfor att egna
sig åt måleleriet. Han återgaf sina enkla motiv
på det samvetsgrannaste sätt efter verkligheten,
och han lyckades äfven, oaktadt sin förvånande
precision och sitt stränga perspektiv, gifva dessa
bilder ett pittoreskt utseende, som förlänat dem det
största konstnärliga värde. Tre af hans yppersta
verk finnas i Louvre, och bland dem märkes främst
Stadshuset i Amsterdam (med figurer af Adrian van de
Velde). C. R. N.

Heyden, Friedrich August von, tysk skald, f. 1789,
d. 1851 såsom öfverregeringsråd i Breslau, försökte
sig på flere områden af poesien, men lyckades bäst
i episka dikter, hvilka bära prägeln af enkel,
klar uppfattning och älskvärd humor, såsom Reginald
(1831), Der schuster von Ispahan (1850) samt Das
wort der frau
(1843; 18:de uppl. 1871), hvilken
sistnämnda dikt väsentligen grundlagt hans anseende
såsom skald. Såsom lyriker behandlade han lyckligt de
italienska versarterna. Äfven hans dramatiska dikter
(samlade i Theater, 1842) utmärka sig genom ett
formfulländadt och välljudande språk. Han författade
äfven en god roman: Die intriguanten (1840). H:s
Gedichte utgåfvos 1852 af Th. Mundt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:40:23 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfaf/0599.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free