Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hieroskopi ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sin motgångsrika bana till i Juli 1832, då ett nummer
belades med qvarstad och åtal anbefalldes för en
artikel, som kostade ansvarige utgifvaren, kaptenen
Rosenqvist, sex månaders fästning. – H. ingick
derefter som medarbetare i sin frändes L. J. Hiertas
tidning "Aftonbladet", der han qvarstod till 1851, och
egnade sig derjämte åt en art skaldskap, som då var
nytt i vårt land, det s. k. politiska. H. öfversatte
nämligen "Valda sånger af Béranger" (1833), och han
synes hafva bildat sig efter detta mönster, men utan
att uppnå Bérangers blixtrande qvickhet eller lekande
och friska godlynthet. Det var under de upprörda
åren 1838–40 som H. uppträdde med Tryckfrihetsharpan
(2 sam:lar 1838), Czarens besök (s. å.),
Bragurs-harpan (1840) m. fl., alla anonymt utgifna och
egentligen ämnade att vara ett slags versifierad
öfversättning af oppositionstidningarnas påståenden
och antydningar. Större uppseende väckte dock den
artikelföljd af honom, som "Aftonbladet" innehöll
under 1839–40, och som han utgaf under titeln
Återblick på det förflutna, med afseende på det
tillkommande (1840). Deremot hade H. fortfarande
otur med sina tidningsföretag, "Stockholmsbladet"
(tillsammans med Th. Sandström, 1838–39) och
"Stockholms Veckoblad" (s. å.). Med 1840-talet
uppträdde H. som en af de inflytelserikaste
"skrifkunnige" inom bondeståndet’ och detta hans
inflytande fortfor ända in i de sista åren af
hans lif. Från detta skede härröra häftena: De af
bondeståndet till konstitutionsutskottet hänvisade
förslag till representation (1845), Reservation af
B. Gudmundsson i fråga om nationalrepresentationens
ombildning (1848, författad af H.), Bondeståndet
och bränvinsbevillningen (1855) o. s. v. Ännu en
gång frestade H. fåfängt försöket att uppträda med
ett eget organ: veckoskriften "Budbäraren"(l851–52)
upplefde ej ett år. Dessförinnan och sedermera
fortsatte emellertid H. sitt medarbetareskåp i
Stockholms tidningar samt sina korrespondenser till
landsorten. Han afled i Stockholm d. 16 Dec. 1859.
-rn.
3. Hierta, Lars Johan, den föregåendes syssling,
publicist, riksdagsman, affärsman, föddes i Upsala
d. 23 Jan. 1801, blef student derstädes 1814 samt
filos. doktor och juris kandidat 1821. S. å. blef
han auskultant i Bergskollegium, der han 1825
befordrades till notarie, länge tjenstgjorde som
t. f. sekreterare och vid flere tillfällen förrättade
bergmästaresyssla inom olika bergmästaredömen, sista
gången 1830. Samtidigt hade han som e. o. tjensteman
haft anställning i åtskilliga andra ämbetsverk
och bestridt domareförordnanden, men från denna
verksamhet mer och mer funnit sig dragen till den
politiska och publicistiska. Vid 1823 års riksdag
antagen till riddarhuskanslist, var han vid den
följande riksdagen, 1828–30 (sedan han vunnit
riddarhusets pris för ett stenografiskt system för
svenska språket), notarie och röstegande ledamot af
ståndet, till hvars liberala parti han från början
slöt sig. I "Conservationsbladet" (1823), i "Argus"
(1824–26), någon gång äfven i "Stockholmsposten"
(1826–28) hade han öfvat sin penna, först som
humorist, sedan som meddelare af nyheter och slutligen med
politiska artiklar. Under den långa riksdagen 1828–30
utgaf han sjelf, i förening med J. M. Crusenstolpe,
en "riksdagstidning" (354 n:r och 7 suppl.). 1829
inköpte han boktryckeri och egnade sig från
s. å. jämväl åt förlagsverksamhet. Kännedom af de
politiska förhållandena och af den svenska pressens
otillräcklighet för fyllande af publikens anspråk
bragte snart till mognad hans beslut att söka
fylla den befintliga luckan. I slutet af 1830 utgaf
han, i förening med några vänner, prospekten till
"Aftonbladet" (se d. o.), hvars första nummer utkom
den 6 Dec. s. å. Ehuru redan från början häftigt
angripen af de äldre pressorganen, vann H. icke dess
mindre ovanligt fort en betydande publik. Hans skärpa
i såväl försvar som anfall var parad med godt lynne,
hans qvickhet, icke mindre än hans påpasslighet, gaf
bladet kredit hos allmänheten, och hans betänksamma
försigtighet, af motståndarna utbasunad som räddhåga,
gaf honom från början en väsentlig öfverlägsenhet
öfver såväl vänner som fiender på det politiska
stridsfältet. Han var genomträngd af åstundan att
göra grundlagarna till en sanning i lifvet, att
väcka folkets håg for ett lifligare deltagande i
samfundsarbetet, att för detta bereda lämpligare
former än ståndsrepresentationen och att så fort
som möjligt åt de liberala sträfvandena inom landet
bereda stöd och ledning af ett tidningsorgan, som
i alla samfundslager egde läsare. Derför öfvergaf
han det lärda manéret ("deduktionen") och tålde
hällre förebråelsen att "locka till sig läsare
med pojkaktigheter, slarf och konditorikram"
(N. Arfvidsson) och att "göra lättlästhet i pig-
och barnkammaren till högsta regel för stil"
(J. Johansson) eller begabberiet att "många tyckte,
Lilla Lasse var rolig, och han gjorde sin fortune
på detta tycke" (Askelöf). Redan vid 1834 års
riksdag visade många tecken, att "Aftonbladet" var en
samhällsmakt, ehuru ännu representerande minoriteten,
men en stark och stundom segrande minoritet. Den
styrelseregim H. närmast bekämpade var det efter
1830 mer och mer utvecklade s. k. "Braheväldet",
eller "sängkammarregeringen", som gjorde den
konstitutionella konseljen till en formalitet. Laglig
ordning i målens behandling yrkades, favoritväldet
persiflerades, befordringssystemet klandrades,
maktmissbruk blottades, äfvensom "hofpartiets"
riksdagsmanövrer, öfvergrepp i fråga om riksdagens
budgetbestämmelser m. m. Derunder kommo ofta
öfverdrifna beskyllningar fram, men så möttes H. af
ännu mera öfverdrifna anklagelser. I synnerhet
under tiden mellan riksdagarna 1835 och 1840 var
polemiken bitter, och tidningsstriden urartade
ofta till personliga gräl. En af de verksammaste
faktorerna i denna förbistring af polemik och
politik var indragningsmakten, hvilken af regeringen
vida oftare användes än laga åtal, då en tidning
ansågs hafva gjort sig skyldig till öfverträdelse af
tryckfrihetsförordningen. Indragning verkställdes utan
att orsaken gafs tillkänna, vare sig för delinqventen
eller allmänheten, och utan någon annan anledning än
höga vederbörandes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
