Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Himjariter. Se Himjarer - Himjaritiska språk. Se Himjarer - Himlaboningar, Nord. mytol., omnämnas till stort antal i de mytiska urkunderna - Himle, härad i Hallands län och länets mellersta domsaga - Himly, Karl Gustav - Himmel, astron. och fys., det skenbara hvalf, som jordens genom solen eller annan ljuskälla belysta atmosfer bildar - Himmel, teol. Enligt bibelns och i allmänhet enligt de gamles verldsåskådning, ett öfver jorden utspändt fast hvalf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Himjariter. Se Himjarer.
Himjaritiska språk. Se Himjarer.
Himlaboningar, Nord. mytol., omnämnas till stort
antal i de mytiska urkunderna, synnerligen i
eddasången Grimnesmål. Oden bor i Valhall, Tor
i Trudhem, Ull i Ydalarne, Frö i Alfhem, Våle i
Vålaskälf, Såga i Sjunkebäck, Balder i Bredablick,
Hemdall i Himmelsberg, Fröja i Folkvång, Forsete i
Glitne, Njärd i Noatun, Vidar i Vide. Njärds maka,
Skade, bodde i Trymhem, som tillhört hennes fader,
Tjasse. Uti Åsgård funnos dessutom två präktiga salar,
för gudar och gudinnor samfäldt, nämligen Gladshem,
med högsäten för Oden och de tolf förnämste åserna,
och Vängolf, med högsäten för Frigg och de öfriga
åsynjorna. Såsom himlaboningar, der goda och redliga
varelser skola bo efter döden, nämnas en gyllene sal
på Nidafjällen, för Sindres ätt, och en annan dylik
som heter Brime, hvarförutom salen Gimle, täckt med
guld och fagrare än solen, omtalas såsom den ort, der
i en kommande verldsutveckling ett rättfärdigt slägte
skall bygga och bo i evinnerlig glädje och salighet.
Th. W.
Himle, härad i Hallands län och länets mellersta
domsaga, omfattar socknarna Grimeton, Rolfstorp,
Hvalinge, Stamnared, Skällinge, Nöslinge,
Tvååker, Spannarp, Hunnestad, Gödestad, Lindberg,
Torpa och Träslöf. Arealen 42,040 har. 14,631
innev. (1881).
Himly, Karl Gustav, tysk ögonläkare, f. 1772, blef
1795 professor i medicin i Braunschweig och 1803
i Göttingen. Han drunknade 1837 i Leine. H. var
den förste, som införde oftalmologien såsom ett
särskildt läroämne. Skrifter: Einleitung in die
augenheilkunde (1806; 3:dje uppl. 1830); Lehrbuch der
praktischen heilkunde (1807; 2:dra uppl. 1816); Die
krankheiten und misbildungen des menschlichen auges
und deren heilung (1842—43). Dessutom utgaf han,
jämte J. A. Schmidt, tidskriften "Ophtalmologische
bibliothek" (1801—07) samt, med Hufeland, "Journal
für praktische heilkunde" (1809—14).
Himmel. 1. Astron. och fys., det skenbara hvalf,
som jordens genom solen eller annan ljuskälla belysta
atmosfer bildar. Ordet begagnas i den s. k. sferiska
astronomien såsom hjelpterm, betecknande det
ihåliga, godtyckligt begränsade hvalf, mot hvilket
himlakropparna tänkas projicierade. — Om orsaken till
himmelens blå färg må anföras följande. Om luften vore
fullkomligt fri från främmande beståndsdelar, skulle
den antagligen fullständigt genomsläppa ljuset;
och följden deraf blefve att himmelen skulle synas
mörk och att andra himlakroppar jämte solen skulle
vara synliga, äfven under det att solen är uppe (se
Dager). Men de i luften sväfvande ämnena, synnerligast
den i olika former förekommande fuktigheten, gifva
atmosferen förmågan att från alla håll återkasta
ljuset. Dagsljuset kommer sålunda i väsentlig mån
att bestå af diffust ljus från himmelens alla delar
jämte det direkta solljuset. Vore det nu så, att de
partiklar, som åstadkomma reflexionen, vore af olika
slag eller olika storlek, så skulle ock antagligen
alla de i solljuset ingående färgsorterna nära nog
i samma förhållande förekomma i det diffusa dagsljuset,
eller, med andra ord, himmelen skulle ej hafva
någon öfvervägande bestämd färg. På grund af den
förherskande blå färgen måste man emellertid antaga,
att de föremål, som åstadkomma reflexionen, äro
öfvervägande likartade, och att de utgöras af fina,
i luften sväfvande vatten blåsor. Dessa förhålla
sig då alldeles på samma sätt som mikroskopiska
såpbubblor; de måste återkasta en af blåsans
tjocklek beroende färg. Den färg, som framträder
hos de allra tunnaste bläsor, är ett slags blått,
som man brukar benämna "blått af första ordningen"
(se Färgringar). Enligt denna af R. J. E. Clausius
uppställda teori skulle således, om endast sådana
vattenblåsor funnes i luften, hvilkas tjocklek
ger upphof till blått af första ordningen efter
en enkel reflexion, denna himmelsfärg vara den
rådande. Men om luften blir fuktigare, tilltaga de
redan befintliga blåsorna i tjocklek, och tillika
bildas nya bläsor af det tunnaste slaget, så att
bläsor af hvarje tjocklek samtidigt finnas sväfvande
i luften. Himmelen kunde under sådana omständigheter
icke antaga färg efter något bestämdt slag af dessa,
utan alla skulle samverka till frambringande af en
hvitaktig färg, i samma mån som en större mängd
tjockare vattenblåsor funnes bland de tunnare. Nu är
ock blått af första ordningen ett hvitaktigt blått,
helt olika himmelens praktfulla blå färg, hvarför
Clausius’ teori icke är fullt tillräcklig, men den har
blifvit ytterligare fullföljd på följande sätt. Medan
i blått af första ordningen de blå strålarna äro
fullständigt återkastade, qvarstå öfriga färgstrålar
mer eller mindre försvagade, af det violetta 96
proc. och af det röda omkr. 83 proc. Redan deraf
följer att blått af första ordningen innehåller
så mycket af alla strålar, att de blå icke kunna
göra sig uteslutande gällande. Men om nu blått af
första ordningen, som uppkommit genom reflexion mot en
vattenblåsa, faller på en annan, så upprepas hvad som
inträffat vid den första reflexionen. Om intensiteten
hos det från den andra blåsan reflekterade blå ljuset
är 1, så är den hos det af samma blåsa reflekterade
violetta ljuset endast 0,962 och hos det röda endast
0,832. Sålunda försvagas vid hvarje reflexion alla
färger mer och mer i jämförelse med det blå. Efter tio
upprepade reflexioner skulle det violettas relativa
intensitet vara endast 0,9610 = 0,66 och det rödas
blott 0,8310 = 0,15. Häraf inses, att genom upprepad
reflexion mot tunna vattenblåsor, af hvilka hvar och
en för sig skulle alstra endast ett hvitaktigt blått,
kan ett intensivt blått uppkomma, och himmelens blå
färg sålunda förklaras. — 2. Teol. Enligt bibelns
och i allmänhet enligt de gamles verldsåskådning, ett
öfver jorden utspändt fast hvalf. I skapelsehistorien
kallas detta hvalf "fäste" och framställes såsom en
skiljevägg mellan vattnet på jorden och vattnet ofvan
jorden (1 Moseb. 1: 6—8). I psalmerna och senare
hos Esaias framställes himmelen såsom ett tälttak
öfver jorden (Ps. 104: 2; Es. 40: 22). Man tänkte
sig detta hvalf såsom danadt af kristall l. safir
(2 Moseb. 24: 10;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
