- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 6. Grimsby - Hufvudskatt /
1251-1252

(1883) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hindi, "indiska", det förnämsta af de från sanskrit härstammande indiska språken

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

landmålet, nu kalladt hindi (hindui), renare och
utvecklade sig, om än ej i samma grad som det
förnämare urdu. Sålunda uppstodo två riktningar
inom samma språks utveckling, och denna skilnad
har fortgått ända till våra dagar. Urdu är den med
persiska och arabiska låneord (nästan uteslutande
substantiv) öfverfyllda muhammedanska literaturens,
hindi den med sanskritord uppblandade hinduiska
literaturens språk. Hindui, hinduiska,
nyttjas någon gång liktydigt med hindi, men vanligen
blott för att beteckna den äldre literära formen
af hindi och är således den indiska medeltidens
språk. Hindustani, hindustanska, nyttjas af flere
europeiska fackmän (Garcin de Tassy o. a.) som
det allmänna och egentliga namnet på detta språk,
hvilket i afseende på sin literatur delar sig i
två grenar, den hinduiska (hindi-språket) och den
muhammedanska (urdu). Emellertid är hindustani enligt
det (i England och Indien) allmännare språkbruket
fullkomligt likbetydande med urdu, och i stället för
bägge dessa namn nyttjas slutligen af äldre europeiska
författare ofta det vilseledande uttrycket "morisk"
(moorish, language of moors, maure). Till sin
grammatikaliska byggnad äro således urdu (hindustani)
och hindi (hindui) fullkomligt ett och samma språk,
men utbildade i stilistiskt hänseende på olika sätt
under inflytande af de två främmande, men beslägtade
literaturspråken, persiska och sanskrit, och denna
skilnad har fått sitt for den stora allmänheten
betydelsefullaste uttryck i de olika skrifformerna
eller alfabeten. Urdu begagnar den persiska formen
af det arabiska alfabetet, det eleganta nestalîk,
för handskrifter och litografiskt tryck, som af
inderna föredragas framför typtryck, och det kursiva
sjikesté för dagligt bruk, båda med tillägg af
särskilda bokstäfver för de sanskritiska språkens
i arabiskan icke förekommande cerebralljud. Hindi
deremot använder devanagari (se d. o.), som kallas
nagari, för all icke-religiös literatur, jämte en
deraf kursiverad form, kallad kajasthi eller kaithi,
för det dagliga behofvet. En ännu större ombildning
af nagari nyttjas i handelskorrespondensen och
kallas sarrafi (af sarraf, vexlare) l. mahajani
(af mahajan, bankir). En annan skilnad mellan de
bägge språkriktningarna är deras olika prosodi:
hindis ar liksom sanskrits byggd på hemistika med
lika många stafvelser (vritta), men har dock äfven
upptagit rimmet (tuk); urdu har deremot upptagit och
lyckats på hindi tillämpa nästan alla de talrika
arabiska på rytm och rim byggda versmåtten. Ända
till tiden för det stora indiska upproret (1857) var
urdu i alla afseenden (språkets tidiga utbildning
och elegans, författarnas talrikhet, de literära
alstrens betydenhet och spridning) sin rival afgjordt
öfverlägset, men från denna tid har en strid pågått
för att rena det ursprungliga hindi, khari boli,
"det rena språket", från alla främmande tillsatser och
ersätta de persiska låneorden med sanskritiska. Ehuru
denna purism ofta gått för långt, då de oförmedladt
upptagna sanskritorden äro för den stora massan af
befolkningen mera obegripliga än de sedan århundraden
gängse persiska orden, så hafva dock både den

allmänna meningen och de administrativa myndigheterna
understödt detta nationella sträfvande. Engelsmännen
medverkade förut på allt sätt till att i de nya
provinserna urdu trädde i stället för persiskan,
som var de inhemska hofvens, diplomatiens och
det finare umgängets språk, liksom det ännu i dag
bland muhammedaner från alla delar af Indien spelar
samma rol som franskan i Europa. Numera understödja
engelsmännen hinduerna i deras sträfvande för sitt
modersmål. I alla offentliga och de flesta enskilda
skolor är nu antalet af barn, som undervisas i hindi,
betydligt större än urdulärjungarnas, och inom flere
förvaltningsdistrikt har på vederbörandes begäran
hindustani som officielt språk utbytts mot hindi (jfr
Schlagintweit, "Die geographische verbreitung der
volkssprachen Ostindiens, nach amtlichen quellen",
1876). Med större rätt än hindustani gäller således
hindi nu, utom i sin speciella motsats mot urdu, som
det egentliga namnet för språket i dess helhet. Men
ehuru hindustani knappt numera kan anses som en viss
bestämd trakts gemensamma språk, bibehåller det ännu i
sin egendomliga form företrädet af att vara ett slags
lingua franca, som framför den renare hindiformen,
likasom framför bengali, marathi och andra indiska
munarter, är det allmännaste umgängesspråket bland
bildade inder, såväl hinduer som muhammedaner.

Hindi-literaturen tager sin början (i 12:te årh.) med
Tjands (Chands) epos öfver Prithvi-Radja, den
siste konungen i Dehli. Dess språk har en arkaistisk,
öfvervägande sanskritisk form, "fornhindui" (Trumpp);
men det landsmål, som ligger till grund för detta
arbete och dermed för hela det literära hindi, är
det s. k. bradj-bhakha, "bradj-målet", den munart,
som ännu i dag talas i trakten kring Mathura och
Agra (vid Djamnas mellersta lopp). Den klassiska
literaturen, "det egentliga hindui", omfattar
15:de–17:de årh., och i den liksom öfverhufvud i all
orientalisk literatur, är formen äfven för historiska
och religionsfilosofiska skrifter öfvervägande
poetisk. Anmärkningsvärdt är att de förnämsta
hindiförfattarna tillhöra de reformerade hinduiska
sekterna, djaina, kabir-panthi, sikh, vaisch-nava
m. fl. Till denna period höra de inspirerade arbetena
af reformatorn Kabir, stiftare af ofvannämnda sekt
(omkr. 1500) och energisk befordrare af hindis
rätt gent emot sanskrit; Lal-Kavis poetiska
historia öfver Bandelkhand, "Tjatra-prakasj" (1828);
Nabhadjis samling af helgonbiografier, Bhakta-mal;
Sri-Lalludji-Lals "Prem-sagar", kärleksocean, en
till alla indiska språk öfversatt folkbok (utgifven
af Eastwick, 1851); Bihari-Lals berömda "Satsai";
den episka dikten "Ramajana" af Tulsidas (d. 1624),
uti Indien långt mer populär än det ryktbara
sanskritoriginalet af Valmiki, m. fl. Tulsidas,
Surdas och Kesavadas, alla från 17:de årh., äro
ännu det moderna Indiens mest omtyckta skalder. Ett
indiskt ordspråk säger: "Surdas är solen, Tulsidas
månen, Kesavadas stjernorna, alla andra poeter äro
lysmaskar". Till 18:de årh., hvarmed det egentliga
hindi börjar, höra filosofen Gangapati och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:25:15 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfaf/0630.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free