Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hippel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hirdmännens råd intaga en ny medlem i hirden. Detta
samfunds medlemmar hade nämligen vissa förpligtelser
icke blott till konungen och riket, utan ock till
hvarandra inbördes. De borde bistå hvarandra vid
fientliga anfall eller andra olyckor; de fingo ej
tala ondt om hvarandra, utan skulle lefva i inbördes
sämja samt låta konungen afgöra möjligen uppkommande
tvister. – Hirdens andra klass, de s. k. gästerna,
förrättade den yttre vakthållningen, gjorde
rekognosceringar i krig samt fullgjorde konungens bud
och befallningar öfverallt i landet. Vid konungens
gård hade de sitt särskilda herberge och bord samt
i ledung sitt eget skepp. Upptagandet i gästernas
klass skedde med mindre högtidlighet än hos de
egentlige hirdmännen, men äfven der erfordrades
klassmedlemmarnas samtycke till en ny ledamots
inträde. Hirdens tredje klass, de s. k. huskarlarna
i inskränkt mening, hade äfven särskildt herberge
och mathållning samt förrättade allt arbete vid
konungens gård. Deras anseende sjönk med tiden
alltmer och mer, så att de slutligen ej räknades till
den egentliga hirden och följaktligen ej ansågos lyda
under hirdlagen. På sista tiderna voro de sannolikt
ej häller med några särskilda ceremonier antagna i
konungens tjenst. – Alla hirdens inre angelägenheter
afgjordes på hirdstämmor under konungens eller
hirdstyrarnas ledning. Samfundets medlemmar voro
visserligen, såväl som konungens andra undersåtar,
skyldiga att lyda landets allmänna lag, men stodo
dessutom under en särskild hirdlag (hirðskrá). Denna
lags bestämmelser åsyftade ej blott att främja
höfviska seder och ridderligt skick hos hirdmännen,
utan äfven att utbilda hirdinrättningen till ett
lämpligt organ för konungen såsom statens högste
styresman. Denna åsigt, som klart och tydligt uttalas
i konung Magnus Lagabötes hirdskrå, har helt visst
varit den ledande grundtanken äfven vid utarbetandet
af äldre hirdlagar och gifver sig äfven tillkänna i
sjelfva hirdeden, som förpligtar ej blott till trohet
mot konungens person, utan äfven att understödja
konungen i hållandet af de eder, som han har svurit
folket. De olika befattningar eller ämbeten, som
uppstodo inom hirden, utbildade sig ock småningom
från att vara endast hoffunktioner till riksämbeten
af första rang. Det äldsta af dessa hirdämbeten
innehades af konungens märkesman (motsvarande
nyare tiders fanbärare) eller stambo. Han skulle
bära och försvara konungens stridsmärke (fana),
och på krigsskeppet hade han jämte de tappraste
sin plats i förstafven, som han skulle värja. Ännu
högre i anseende var stallaren, ursprungligen ett
slags kunglig stallmästare, som hade sig ålagdt att
anskaffa och ordna skjutsen på konungens resor,
men äfven erhöll de vigtigare uppdragen att på
konungens vägnar tala vid offentliga tillfällen,
vid ting och hirdstämmor, liksom han äfven föredrog
hirdens angelägenheter inför konungen. Stallaren
och märkesmannen samt öfrige skutilsveinar och i
hirden varande länstagare (lendir menn) ansågos som
hirdens styresmän (hirðstjórar). Bland bordsvennerna
utvaldes äfven
drottseten (dróttseti) och munskänken (skenkari); den
förre var ursprungligen köksmästare eller hofmästare,
den senare hade tillsyrn öfver dricksvarorna. Med
tiden inträdde vigtiga förändringar i afseende
på dessa ämbeten. Efter år 1319 försvinna
stallarens och märkesmannens befattningar, hvaremot
drottsetens ämbete så stigit i betydelse, att han
vid flerehanda tillfällen, såsom vid konungens
minderårighet eller frånvaro, fungerar såsom
riksföreståndare. En liknande hög ställning tillkom
äfven konungens eller kronans kansler, ett ämbete
som utvecklat sig bland de efter kristendomens
införande tillkomne andlige funktionärerna inom
hirden. Under Olof Tryggvessons och Olof den
heliges tid fanns det en särskild hirdbiskop,
hvilket ämbete synes hafva blifvit indraget vid
landets indelning i fasta biskopsdömen. Sedan
förrättades gudstjensten för konungen och hirden
af hirdprester. Då den tidens andlige ensamt voro
i besittning af lärd bildning, nödgades man att
åt en hirdprest, som vanligen kallades konungens
kapellan, anförtro uppsättandet af konungens bref
och påbud, och samme kapellan var vanligen tillika
kunglig skattmästare (féhirðir). Slutligen, under
Magnus Lagabötes tid, fick denne ämbetsman namn af
kansler, med förtroendet att vara en af konungens
förnämste rådgifvare samt med länstagares rang
och heder. Kansleren skulle förvara konungens
insegel, ombesörja utfärdandet af alla kungliga
bref äfvensom granska och hafva tillsyn öfver alla
kronans räkenskaper samt hafva förteckning öfver
hennes jordagods. Genom en k. förordning af år 1314
bestämdes, att prosten vid Mariakyrkan i Oslo skulle
vara kronans kansler, och att en af hirdpresterna
skulle utses till vicekansler, hvilken bestämmelse
dock icke strängt följdes, enär kanslersämbetet
tidtals lemnades otillsatt, hvarunder dess åligganden
sköttes af någon lägre andlig. – Hirdens talrikhet
har varit olika på olika tider. Olof den helige
hade omkring sig 60 hirdmän, 30 gäster och 30
huskarlar. Olof Kyrre hade det dubbla antalet, i båda
fallen utan inberäkniiig af dem, som uti konungens
ärenden uppehöllo sig annanstädes i landet. Under
12:te–14:de årh. synes hirdens manstyrka hafva varit
betydligt förökad. De af hirdens medlemmar, som i
konungens värf voro spridda kring landet, fingo till
sitt underhåll inkomsten af något kungligt jordagods,
hvilken förläning kallades veitsla. De åter, som
voro i konungens gård och utgjorde hans ständiga
omgifning, hade fast lön (máli), hvilken utbetalades
vid jultiden, då äfven den skrifna hirdlagen för
dem skulle uppläsas. För underhållet af hirdmän,
hvilka blifvit otjenstbara och ej hade tillgångar att
sörja för sig sjelfve, var ett hospital inrättadt,
som erhöll tredjedelen af den tionde, hvilken hirden
var skyldig, att utgöra både af sin lön och af vunnet
krigsbyte. – Om landet styrdes af samregenter,
hade dessa, sedan de kommit till myndiga år, hvar
sin hird. Endast under samkonungars minderårighet
kunde det hända, att de hade en hird gemensamt. Vid en
konungs död voro hirdens förpligtelser lösta. Trädde,
såsom vanligt var, dennas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
