Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hjernan (Lat. cerebrum), anat., fysiol., kallas hos ryggradsdjuren den i ryggradens främre ände, hufvudskålen, inneslutna delen af det centrala nervsystemet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de bukter hjernans yta gör och blir sålunda allt
yppigare utvecklad, ju större fårornas antal och
djuplek äro. – Enligt Welcker är hjernans vigt
hos en fullvuxen europeisk man i medeltal 1,300 gram;
hjernans vigt hos qvinnan är i allmänhet omkr. 100–50
gr. mindre. Hos negrer har man för hjernan funnit
en medelvigt af 1,255 gram; hos ännu lägre stående
folkstammar är dess vigt betydligt mindre. Genom
århundradens civilisatoriska arbete synes hjernans
vigt tilltaga; åtminstone fann Broca vid undersökning
af rymden af parisiska kranier från 1300-talet och
dylika från början af 1800-talet en volymtillökning
till favör för det 19:de århundradets parisare af 36
kbcm. Kineserna, hvilkas civilisation går så långt
tillbaka i tiden, hafva också jämförelsevis ganska
tunga hjernor. Clapham vägde elfva hjernor, som
tillhört i Hongkong aflidne kulis, och fann för dem i
medeltal en vigt af ej mindre än 1,430 gr. Ju högre en
folkras står i andlig odling, dess större procenttal
tunga hjernor finner man hos densamma. Likaså utmärka
sig intelligenta män genom hjernans relativt stora
tyngd. Såsom exempel derpå kunna nämnas hjernorna
hos Cuvier (1,830 gr.), Schiller (1,785 gr.),
Goodsir (1,630 gr.) och Gauss (1,492 gr.), Dock få vi
ingalunda endast af hjernans större eller mindre tyngd
draga slutsatser om den andliga begåfningen hos
den individ hon i lifstiden tillhört. Tvärtom känner
man många fall, der vansinniga egt mycket tunga
hjernor. Den tyngsta hjernan man känner tillhörde
en engelsk tegelslagare. Den vägde öfver 1,900 gr.;
måhända slumrade hos honom öfverlägsna anlag. – För
öfrigt står hjernans vigt i ett visst förhållande
till individens kroppslängd, sålunda, att den är
tyngre hos långa än hos korta personer. Vidare är
den beroende af lefnadsåldern; ända till det 30:de
och 40:de året tilltager hjernan i vigt, derefter af
tager den med åren alltmer och mer. De menniskor,
hos hvilka hjernans vigt sjunker nedanför en viss
gräns, ega ej mera normala själsförmögenheter, utan
äro hvad man kallar idioter. I fråga varande gräns
är enligt Broca för en europeisk man 1,049 gr.,
för en europeisk qvinna 900 gr.
Såsom ofvan framhölls, är stora hjernans bark den
del af kroppen, hvarest, så vidt fysiologien hittills
hunnit utreda frågan, medvetandet och de högre andliga
förrättningarna hafva sitt materiella underlag. Här
tränga sinnesintrycken till förnimmelsen, härifrån
utgå de medvetna viljeimpulserna. Till stöd för
denna uppfattning kunna många sakförhållanden
anföras. Sålunda hafva djuren stora hjernans
halfklot allt rikare utvecklade, ju högre grad
af intelligens de besitta; menniskor, hvilkas
stora hjerna är alltför liten, hafva nedsatta
själsförmögenheter; genom yttre våld eller sjukdomar
framkallade störingar i den normala verksamheten
i stora hjernans halfklot åtföljas, alltefter sin
olika beskaffenhet, af medvetslöshet, sömnaktighet
eller andlig öfverretning; borttagas hos ett djur
stora hjernans halfklot, framkallas hos djuret ett
sömnlikt tillstånd, i hvilket alla af viljan beroende
rörelser fela, o. s. v. – Men icke alla
processer, som ega rum i det centrala nervsystemet tränga
till medvetandet; tvärtom aflöper en hel mängd
af de vigtigaste nervösa processer, utan att vi
om dem hafva den ringaste kunskap. Deras säte är
dels i de stora hjernganglierna, dels i ryggmärgens,
resp. förlängda märgens o. s. v., ganglieceller. Dessa
processer kunna framkallas på tvänne olika sätt:
1. Ett bestämdt ställe af hjernan eller ryggmärgen
retas automatiskt, d. v. s. det försättes i verksamhet
genom beskaffenheten och sammansättningen af kroppens
allmänna näringsvätska, blodet. 2. Intryck ledas till
bestämda ställen af hjernan och ryggmärgen samt gifva
der upphof till en retning, hvilken genom särskilda
nerver ledes till olika kroppsdelar: muskler,
körtlar o. s. v. (reflexföreteelser). Hvarje ställe
af det centrala nervsystemet, der, vare sig genom
en handling af medvetandet eller genom de senast
påpekade omständigheterna, ett intryck emottages
eller en utåtledande nerv försättes i verksamhet,
kallas ett nervcentrum. Antalet af kroppens nervcentra
är mycket stort. Alldenstund nerverna i en mängd
olika ganglieceller på det mångfaldigaste sätt ingå
förening med hvarandra, kunna många olika delar af
hjernan och ryggmärgen vara centra för en och samma
kroppsförrättning. Redan i ryggmärgen finna vi sålunda
en mängd vigtiga centra; ju högre vi stiga upp, dess
större blir deras antal samt dess mera omfattande
deras uppgift och betydelse, i det att de högre
upp belägna nervcentra gentemot de lägre utöfva en
sammanbindande och ordnande verksamhet, förenande en
mängd enstaka processer med hvarandra till ett enda
sammanhängande helt. Härvid framträder det märkliga
förhållandet att en mängd kroppsförrättningar,
som ursprungligen utbildats under ständig tillsyn af
medvetandet, småningom börja ske alldeles oberoende af
detsamma. Detta synes tala för att nervförbindelser,
som ursprungligen egt rum endast i stora hjernans
bark, småningom inledas och utvecklas äfven i de
lägre nervcentra. Företeelser af detta slag äro
t. ex. de vid gåendet nödiga rörelserna. – För studiet
af de förrättningar, hvilka utföras af hjernans
särskilda delar, eger fysiologien trenne utvägar:
1) retning, elektrisk, mekanisk eller kemisk, af
olika ställen på hjernan; 2) borttagande af bestämda
delar af hjernan; 3) iakttagelser vid sjukbädden
och obduktionsbordet. Endast genom den noggrannaste
granskning af alla derigenom vunna sakförhållanden
är ett inträngande i ämnet möjligt.
1. Förlängda märgen. Från den grå substansen i
förlängda märgen utgår ett stort antal af hjernans
nerver. Vi finna derför här närmast centra för alla
de förrättningar, som af dem beherskas, nämligen för
tuggning, sväljning, spottafsöndring, stämbildning,
hosta, nysning, kräkning; vidare centra för
hjertats hämmande nerver och måhända äfven för dess
påskyndande nerver. Dertill komma äfven de vigtiga
centra för andningsrörelserna, för blodkärlens nerver
och det i nära samband med dem stående centrum för
sockerbildningen i lefvern. Dessa sistnämnda centra
böra i jämnbredd med motsvarande centra i ryggmärgen
uppfattas såsom högre sammanfattande centra,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
