Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hjernan (Lat. cerebrum), anat., fysiol., kallas hos ryggradsdjuren den i ryggradens främre ände, hufvudskålen, inneslutna delen af det centrala nervsystemet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i hvilka ett stort antal lifsförrättningar samordnas
med hvarandra. En stark retning af dem framkallar
allmän kramp i kroppsmuskulaturen. Såras det ställe,
der andningscentrum har sin plats, dör djuret
ögonblickligt; det kallades derför af
Flourens lifsknuten (le noeud vital). Nyare
undersökningar synas emellertid gifva vid handen,
att det verkliga andningscentrum ligger längre
ner, och att lifsknuten endast utgör det
ställe, der åtskilliga för andningen synnerligen
vigtiga nerver passera för att nå detta centrum.
2. Lilla hjernan, hjernskänklarna och de stora
hjernganglierna gripa på ett så mångfaldigt sätt
in i hvarandras förrättningar, att man endast med
största svårighet kan säga hvad som tillkommer
den ena och hvad den andra af dem. Dessa organ
äro så fina och de undersökningsmedel, öfver hvilka
vi förfoga, så grofva, att Ludwig icke utan skäl
jämfört undersökningarna af dem med söndertagningen af
ett urverk medelst ett pistolskott. Genom mängden
af de nerver, som här mötas, blifva dessa delars
förrättningar synnerligen mångfaldiga. Här sker
sålunda t. ex. koordinationen af de rörelser vi
utföra vid våra ortsförflyttningar. Ett djur,
från hvilket hela stora hjernan borttagits, utför
dock med fullständig precision sina ortsförändringar:
det kan hålla sig i jämnvigt, t. o. m. om det
sättes på en sned yta, det kan röra sig framåt,
i vissa fall förmår det äfven att undvika hinder.
Såras dessa delar, uppstå mycket märkvärdiga, af
en oemotståndlig inre impuls framkallade rörelser,
genom hvilka djuret rör sig antingen i en cirkel,
såsom hästar i en manege, eller rullar sig
kring sin kroppslängdaxel, eller vrider kroppen
i en cirkel med bakfötterna till medelpunkt
o. s. v. För förklaringen af dessa tvångsrörelser
är det vigtigt att erinra sig, att alldeles likadana
rörelser också utan någon hjernskada kunna framkallas,
nämligen genom svindel. Svänger man sig hastigt
omkring på ena foten eller försätter man ett djur
i snabb rotation, så blifva derunder ögonen städse
något efter och följa ryckvis efter den öfriga
kroppens rörelse; härvid synes den omgifvande rymden
vrida sig i motsatt riktning. Omedelbart efter
rotationens upphörande tycker man sig se den yttre
verlden fortfarande röra sig omkring eller inbillar
man sig, att man sjelf vrides i motsatt riktning.
Hos djur alstrar detta efter snabba och långvariga
vridningar en fullkomlig tvångsrörelse, alldeles
enahanda med de genom skador af nyssnämnda
hjernställen framkallade. Samma företeelser
uppträda, om en galvanisk ström ledes genom
bakhufvudet. Tvångsrörelserna måste derför hafva sin
orsak i en retning af dessa delar. I denna retning,
som åstadkommits af hjernskadan, äfvensom i
den genom skadan åvägabragta störingen af dessa
delars normala sammanhang ligger sålunda efter all
sannolikhet orsaken till tvångsrörelserna. Någon
närmare, mera inträngande analys af deras grundorsaker
är på vetenskapens nuvarande ståndpunkt knappast
möjlig. – Om de enskilda delarnas förrättningar
finnas icke många med full säkerhet bekräftade
uppgifter. Fyrhögarna stå i nära samband med
seendet och utgöra
hufvudorten för reflexverksamheten mellan näthinnan
samt ögats yttre och inre muskler; äfven vid
pupillens rörelser utöfva de inflytande. Synhögarna
antagas stå i samband med synorganets inflytande
på samordnade kroppsrörelser. Om de streckade
och linsformiga kropparna vet man just ej
mycket. Sannolikt spela de en viss rol i och
för förmedlandet af medvetna förnimmelser och
rörelser. Skadas de, uppstår lamhet på kroppens
motsatta sida. Lilla hjernan är, efter allt hvad
man känner, ett stort centralorgan för samordnade
rörelser. Några författare antaga, att den för
hörselförnimmelsernas inflytande på samordnade
kroppsrörelser spelar samma rol som synhögarna för
synförniminelserna. Något bestämdt är dock icke i
detta afseende utrönt.
3. Stora hjernans halfklot. Länge trodde man, dertill
föranledd främst af Flourens’ arbeten, att hela massan
af stora hjernans halfklot i alla sina delar hade
fullständigt enahanda förrättningar, och att derför
om en del af densamma bortföll, dennas förrättningar
mycket väl kunde upptagas af de ännu oskadade delarna
af hjernan. Ja man påstod till och med, att om man
hos ett djur borttoge stora hjernans halfklot nästan
fullständigt och lemnade endast en helt liten del
af desamma qvar, denna bråkdel likväl vore i stånd
att fullständigt fylla den rol, som eljest tillkom
halfkloten i deras helhet. Senare arbeten af en
mängd forskare hafva dock till fyllest ådagalagt,
att denna lära ej är hållbar, och att tvärtom skilda
delar af stora hjernans halfklot hafva sina särskilda
förrättningar. Men är man också någorlunda ense
härutinnan, gå å andra sidan åsigterna så mycket
mera åtskils, då det gäller att noggrant fastställa,
på hvilket sätt halfklotens olika förrättningar i
desamma äro lokaliserade. Under det att en stor mängd
forskare antaga, att hvarje bestämd muskelgrupp, ja
hvarje bestämd muskel, likasom hvarje periferiskt
sinnesorgan och hvarje särskild del af detsamma,
på stora hjernans bark motsvaras af ett bestämdt,
noggrant afgränsadt ställe af mycket litet omfång,
anse andra åter, att en så noggrann lokalisering
af halfklotens förrättningar icke förefinnes, och
lära derför endast, att vissa större afdelningar af
hjernan beherska vissa bestämda grupper af kroppens
förrättningar. Från hvartdera hållet anföras stöd
af experiment och observationer, af hvilka många
tills vidare stå till hvarandra i den skarpaste
motsats och icke kunna sammanföras under en gemensam
synpunkt. Trots de mångfaldiga arbeten, som blifvit
företagna i fråga om detta ämne, i synnerhet sedan
Fritsch och Hitzig uppvisat, att man genom elektrisk
retning af hjernbarken kan framkalla ryckningar i
bestämda muskler, är det derför snart sagdt omöjligt
att i detsamma komma till något bestämdt resultat. Så
mycket är i alla fall någorlunda säkert faststäldt,
att Flourens’ lära icke mera är hållbar, och att
sålunda olika delar af stora hjernans bark hafva sina
skilda förrättningar. Tvisten gäller endast huru långt
fördelningen deruti går. – Bland de sakförhållanden,
som åt detta håll uppdagats och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
