- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 6. Grimsby - Hufvudskatt /
1313-1314

(1883) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hjernhinnor (Lat. meninges), anat. - Hjernnerver (Lat. nervi cerebrales), anat., kallas de nerver, som utträda från hjernan - Hjernsjukdomar omfatta i vidsträckt mening äfven sinnessjukdomar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

på sin yttre yta är glatt och med sin inre genom
en mängd fina strängar är förenad med den mjuka
hjernhinnan. Denna förening är ganska intim vid
hjernans upphöjningar; öfver hjernans fördjupningar
spänner sig spindelväfshinnan, utan att tränga
ner i dem. – Den mjuka hjernhinnan, i hvilken de
för hjernan bestämda blodkärlen förgrena sig, är
en mycket tunn och fin hinna, som noggrant åtföljer
hjernans alla veck samt till hjernans inre genom en
stor öppning under hjernbjelken och en lucka mellan
lilla hjernan och förlängda märgen inskickar veck
(telae chorioideae), som förse hjernans inre med
blod. Det rum, som inneslutes af spindelväfshinnan
och den mjuka hinnan, sträcker sig längs hela hjernan
och ryggmärgen samt står genom särskilda öppningar
i förening med hjernkamrarna. De nerver, som utgå
från centrala nervsystemet, åtföljas under hela
sitt förlopp af skidor, som utgöra endast omedelbara
fortsättningar af hjern- och ryggmärgshinnorna.
R. T-dt.

Hjernnerver (Lat. nervi cerebrales), anat.,
kallas de nerver, som utträda från hjernan. De
äro till antalet tolf par och numereras i ordning
framifrån bakåt. 1. Luktnerven (nervus olfactorius)
är egentligen en del af hjernan, hvarifrån
grenar afgå till näsans slemhinna och förmedla
luktförnimmelserna. 2. Synnerven (n. opticus)
förgrenar sig till ögats näthinna och leder
synintrycken till hjernan. 3. Ögats rörelsenerv
(n. oculomotorius) innerverar de flesta af de muskler,
som röra ögonklotet, samt dessutom de muskeltrådar,
som åstadkomma pupillens sammandragning. 4. Ögats
vridnerv (n. trochlearis) förgrenar sig till ögats
öfre sneda muskel. 5. Trillingnerven (n. trigeminus)
är en af de vigtigaste af hjernans nerver. Den
är en blandad nerv, d. v. s. den innehåller både
nervtrådar, som förmedla känsel, och sådana, som
leda rörelseimpulser. Det är den, som förser största
delen af hufvudets hud med känselnerver, hvarjämte
den innehåller de nervtrådar, som åt tänderna
gifva deras känslighet. Vidare tillhör en del af
smaknerverna densamma. Genom sina motoriska trådar
försörjer han tuggmusklerna, en af gomseglets
muskler o. s. v. Derjämte innehåller han nerver
för ansigtets svettkörtlar, för tårkörteln och
spottkörtlarna. Slutligen löpa i den nerver för
de blodkärl, som förgrena sig i bindehinnan och
regnbågshinnan; dessa äro sannolikt af sympatiskt
ursprung. 6. Ögats utåtförande nerv (n. abducens)
går till ögats yttre räta muskel. 7. Ansigtsnerven
(n. facialis) innehåller nerver till ansigtsmusklerna
och är sålunda den nerv, som beherskar de
mimiska rörelserna. Förlamas den, blifva leende och
hvisslande omöjliga; ögonlocken kunna ej tillslutas
o. s. v. Dessutom förer han nerver till flere af
gommens muskler. En gren af honom, trumhålans sträng
(chorda tympani), afgifver afsöndrande nerver
till underkäks- och undertung-spottkörteln äfvensom
kärlutvidgande nerver till dessa och främre delen
af tungan. 8. Hörselnerven (n. acusticus) förmedlar
hörselförnimmelserna samt är derjämte, genom sin
förgrening i de halfcirkelformiga kanalerna, måhända
af betydelse för förnimmelsen

af kroppens jämnvigt. 9. Tungsvalgnerven
(n. glossopharyngeus) är en blandad nerv, som
innehåller rörelsenerver för vissa af gomseglets och
svalgets muskler samt känselnerver för åtskilliga
af munhålans delar. Sin förnämsta betydelse
eger han såsom den vigtigaste smaknerven. 10
och 11. Lungmagnerven (n. vagus) och binerven
(n. accessorius) utgöra tillsammans en blandad nerv,
som i en mängd af kroppens förrättningar spelar
en synnerligen vigtig rol. Binervens yttre gren
är uteslutande motorisk; den försörjer muskler
på halsen och ryggen. De utåt ledande grenarna
af bägge de förenade nerverna komma alla från
binerven, de inåt ledande trådarna åter från den
egentliga lungmagnerven. På blodomloppsapparaten
utöfva dessa bägge nerver ett stort inflytande. De
innehålla nervtrådar, genom, hvilkas retning hjertats
slag göras långsammare och i vissa fall fullkomligt
upphäfvas (enligt några forskare föra de äfven trådar,
hvilka påskynda hjertats rörelser), vidare nerver för
bukhålans blodkärl, kärlutvidgande nerver för njurarna
samt känselnerver för hjertat äfvensom regulatoriska
trådar för de högre nervcentra, som beherska hjertat
och blodkärlen. – För andningsapparaten ega dessa
nerver trådar till struphufvudets och luftrörens
muskler; känselnerver för struphufvudet, luftrören och
lungorna, hvilka tillika äro af den största betydelse
för regleringen af den normala andningen. Till
matsmältningsapparaten utsända lungmagnerven och
binerven motoriska trådar för sväljningen och för
magsäckens rörelser, enligt några äfven för tarmarnas;
känselnerver för svalget, matstrupen och magsäcken,
hvilka på reflexväg framkalla spottafsöndring,
o. s. v. 12. Undertungnerven (n. hypoglossus) är
rörelsenerven för tungans samtliga muskler samt för
de muskler, som gå till tungbenet. För åstadkommande
af artikulerade ljud spelar den sålunda en högst
betydande rol. R. T-dt.

Hjernsjukdomar omfatta i vidsträckt mening äfven
sinnessjukdomar (se d. o.). Öfriga hjernsjukdomar
hafva sitt säte antingen i hjernmassan eller i de
beklädande hinnorna, stundom i båda dessa organdelar,
såsom vid blodöfverfyllnad och blodbrist. Uteslutande
i hinnorna kunna förekomma: blödning (haemorrhagia
meningum
), hvilken vanligen visar samma symtom som
blödning i hjernmassan, men utmärkes af rikligare
konvulsioner; blodpropp (thrombos) i hjernsinus eller
i hårda hjernans stora blodledare; inflammation i
hårda hjernhinnan (pachymeningitis cerebralis),
antingen på dess yttre sida, och då oftast i
sammanhang med skada eller inflammation i närliggande
hufvudskålsben, eller på dess inre sida (p. interna),
företrädesvis hos gamla supare, hvarvid bildas nya
tunna blodkärl, som lätt brista och medföra blödning
(hematoma durae matris); inflammation i mjuka
hjernhinnan (leptomeningitis), den vanligaste formen
för s. k. hjerninflammation, hvilken uppkommer genom
skada på hufvudet, öfverhettning eller förkylning,
genom spridning från en inre öroninflammation, eller
slutligen är beroende på någon allmän infektion,
såsom vid ros, koppor, mässling, skarlakansfeber,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:25:15 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfaf/0661.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free