Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hjertat (lat. cor), anat. och fysiol., kallas den del af blodomloppsapparaten, som genom sin rytmiska verksamhet drifver blodet omkring i kroppen - Hjertats förkrosselse. Se Förkrosselse - Hjertblad (Grek. kotyledon), bot. - Hjertbladsväxter, Cotyledoneæ, bot., kallas de växter, som hafva hjertblad - Hjertbänsel. Se Bänsel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ungefär individens knutna hand. Det ligger i nedre
delen af bröstkorgen, nästan i kroppens midtlinie,
men afvikande något åt venster, mellan lungorna; det
hvilar på mellangärdet, vänder basen uppåt, bakåt och
åt höger, spetsen nedåt, framåt och åt venster samt
har högra kanten riktad framåt och nedåt, den venstra
bakåt och uppåt. Af dess fyra afdelningar äro förmaken
försedda med helt tunna väggar; från hvartdera
förmaket utgår en liten utbuktning, hjertörat
(auricula). I högra förmaket inmynna öfre och nedre
hålvenen (vena cava superior och inferior), i venstra
de fyra lungvenerna (venae pulmonales). Från högra
kammaren utgår lungpulsådern (arteria pulmonalis);
från den venstra stora kroppspulsådern (aorta). Vid
öppningarna emellan kamrarna och förmaken äro ställda
ventiler, hvilka tillåta blodet att från förmaken
tränga till kammaren, men deremot göra ett bestämdt
hinder för blodets gång i motsatt riktning. Den
högra ventilen består af tre flikar och kallas derför
den tredelade valveln (valvula tricuspidalis); den
venstra, biskopsmössevalveln (valvula mitralis),
har endast tvänne flikar. Ventilernas gång regleras
genom muskler, som springa upp från kamrarnas väggar
och med sina senor fästa sig vid ventilernas kanter
(musculi papillares). Vid mynningen af de från
hjertat utgående stora pulsådrorna befinna sig
likaledes ventiler, hvilka såväl vid lungarteren
som vid aorta utgöras af trenne flikar; dessa hafva
på grund af sitt utseende kallats de halfmånformiga
valvlerna (valvulae semilunares). De äro anordnade på
sådant sätt, att de ej hindra blodets strömning från
hjertat till kärlen, men deremot afhålla detsamma från
att dit återvända.
Hjertats rörelser ske i följande
rytm. Först sammandraga sig samtidigt bägge förmaken
och drifva blodet i kamrarna; sedan sammandraga sig,
likaledes på en gång, bägge kamrarna, ventilerna
emellan förmaken och kamrarna slås ihop, och
blodet drifves in i artererna. När sammandragningen
slutat, slås de halfmånformiga valvlerna till af
det höga blodtrycket och afskära sålunda blodet
från hjertat. Derefter förblir hjertat en tid
i hvila, innan det på nytt börjar samma följd af
rörelser. Hjertats tillstånd af hvila kallas diastole,
dess sammandragning systole. En period af en systole
med derpå följande diastole utgör ett hjertslag. –
Vid sin sammandragning blifva hjertkamrarna,
från att hafva varit slappa, plötsligt styfva;
på samma gång lyftes hjertspetsen upp och närmar
sig bröstväggen. Detta ger upphof till hjertstöten,
hvilken förniinmes tydligast i mellanrummet mellan
5:te och 6:te refbenet, något inåt och nedåt
från venstra bröstvårtan. Till sitt antal vexla
hjertslagen betydligt hos olika individer och under
olika förhållanden. I medeltal kunna de uppskattas
till 70 à 80 i minuten; hos pulsådrorna gifva de sig
tillkänna i och med pulsen (se d. o.). Den kraft,
hvarmed hjertat drifver blodet i kärlen, är högst
betydlig. Emedan högra kammaren behöfver drifva blodet
endast den korta vägen genom
lungorna till venstra förmaket, under det att den
venstra måste drifva det genom hela kroppen, är äfven
den spänning, som kamrarna gifva åt blodet, högst
olika. Enligt Goltz och Gaule utgör hos hundar vid
kamrarnas sammandragning blodtrycket i högra kammaren
i medeltal 52 mm. qvicksilfver och i den venstra
130 mm. Under kamrarnas sammandragning och vidare
under hjertats diastole fyllas småningom förmaken
med blod. Dervid är af stor betydelse den sugning,
som bröstkorgen, på grund af det der rådande negativa
trycket, utöfvar på blodet i de stora venerna, hvilket
utom bröstkorgen ju är utsatt för det atmosferiska
trycket. Deremot utöfvar hjertat icke sjelf någon
sugning under sin diastole.
Läran om hjertats nerver hör till fysiologiens
svåraste punkter, trots de mångfaldiga undersökningar,
som under de senaste 40 åren egnats åt densamma. Till
hjertat föras nerver både från det cerebrospinala och
det sympatiska nervsystemet; dessutom eger hjertat i
sin massa en mängd ganglieceller, hvilka åstadkomma
rytmiska sammandragningar hos hjertat, äfven om det
helt och hållet utskurits från kroppen. Bröderna
E. H. och E. Weber upptäckte 1845 hos hjertat det
märkvärdiga, hittills fullkomligt oförklarade
sakförhållandet att retning af en i hjertats
muskler sig förgrenande nerv icke framkallar
rörelse i detsamma, utan tvärtom bringar det
till stillastående. Dessa nervtrådar ledas till
hjertat i stammen af lungmagnerven (jfr Hämmande
nerver). Jfr Hjertljud, Hjertsjukdomar, Hjertsprång.
R. T-dt.
Hjertats förkrosselse. Se Förkrosselse.
Hjertblad (Grek. kotyledon), bot., kallas det eller
de blad, som ligga bildade i fröet och vid dess
groning efter regeln uppspira öfver jordytan (endast
undantagsvis stanna hjertbladen under jorden, såsom
hos Vicieae bland Papilionaceae). Hjertbladen äro
flere hos barrträd (Polycotyledoneae), två motsittande
hos Dicotyledoneae; hos Monocotyledoneae finnes
blott ett och hos Nemeae eller groddtrådsväxterna
intet. Hjertblads-stadiet hos växterna lemnar
sålunda de vigtigaste och lättast i ögonen fallande
kännemärkena för särskiljandet af växtverldens
första stora hufvudafdelningar. Hjertbladen äro
efter regeln tjocka och köttiga samt innehålla den
späda växtens första behof af näring. Vanligast
bortvissna och affalla hjertbladen, sedan hos
växten hunnit utvecklas örtblad, hvilka bereda den
näringssaft roten upptagit, så att densamma blir
användbar till växtens underhåll och utveckling;
men stundom qvarsitta hjertbladen fortfarande
och tillväxa samt synas i sådant fall deltaga i
örtbladens ofvannämnda förrättning. Hjertbladen
kunna hafva allahanda former, ehuru den vanligaste
formen hos flere af våra odlade dikotyledona
växter är omvändt hjertlik, hvaraf ock sannolikt
namnet hjertblad uppkommit. Jfr Blad, sp. 645.
O. T. S.
Hjertbladsväxter, Cotyledoneae, bot., kallas de
växter, som hafva hjertblad, till skilnad från dem,
som hafva groddtråd (se Spor), O. T. S.
Hjertbänsel. Se Bänsel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
