Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hjärne ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
collegium", som skulle verka för jordbrukets
och näringarnas förbättring. I sin statslära var
H. liberal: frihet i handel och näringar hade i
honom en liflig förespråkare; vidare uttalade han sig
mot alltför höga grundskatter och förordade lämplig
indirekt beskattning. Frimodigt framlade han sina
tankar, såsom då han i en skrift öppet ogillade den
behandling Paykull fick röna af Karl XII. (Dertill
föranleddes han till en väsentlig grad af öfvertygelse
om att P. "verkligen varit en adeptus, eller kunnat
göra guld".) I hög grad nitälskade H. äfven för
att bland folket sprida kunskaper och att utrota
fördomar. Modersmålets vård låg honom mycket om
hjertat. I anledning af de i biskop Svedbergs arbete
"Schibboleth" framställda rättskrifningsgrunderna
angrep H. denne författare i skriften Orthographia
svecana, eller den rätta swenska bookstafweringen
etc. (1716), hvars fortsättning, likasom en del af
Svedbergs svar, på grund af angreppets häftighet
af Kanslikollegium förbjöds att utgifvas. Mycket
af det, som H. der yrkar, har af efterverlden
antagits, t. ex. utbytet af t mot d i du, dina
o. s. v. Han framhöll för öfrigt, att man icke borde
hemta våra språklagar uteslutande från latinet,
utan jämväl rådfråga isländskan, gotiskan och
deras afkomlingar. – H. hade ovedersagligen stora
skaldeanlag, ehuru han snart öfvergaf skaldekonsten
för sina många andra värf. Ofvannämnda dramatiska
stycke äfvensom de lyriska dikter, hvilka ännu finnas
qvar, gifva honom emellertid en framstående plats
inom Sveriges äldre literatur. Hans dikter finnas
införda i P. Hansellis "Saml. vitterhetsarb. af
sv. förf. från Stjernhjelm till Dalin" (III, 1856).
Under slutet af sin lefnad tog H. äfven del i det
politiska lifvet. Då efter Karl XII:s död ett nytt
regeringssätt skulle införas, blef H., som hela
sitt lif varmt älskat fria statsförfattningar,
en af de mest framstående deltagarna i dettas
utarbetande. Åt honom och lagman Gyllencreutz uppdrogs
att granska den nya författningen, innan den förelades
ständerna. Han var en ifrig motståndare till att
Fredrik I skulle väljas till konung, begärde och
erhöll 1720 afsked från alla sina befattningar samt
fick då titel af landshöfding. Han dog i Stockholm
d. 10 Mars 1724. Svenska akademien lät 1856 slå en
medalj öfver H., och d. 25 Juli 1878 aftäcktes vid
Medevi helsobrunn hans af J. F. Kjellberg modellerade
byst. Jfr "Minne af landshöfdingen m. m. Urban Hjärne"
af B. v. Beskow (Sv. akad:s handl., 29:de d., 1857).
R. T-dt.
3. Hjärne, Johan, skald, den föregåendes son, född
d. 28 Sept. 1696, blef 1731 kapten vid Åbo läns
infanteriregemente. Död d. 27 Jan. 1737. Det är han,
som (ej, såsom hittills uppgifvits, Tomas H.) blifvit
af fru Nordenflycht besjungen i hennes versifierade
granskning af "de svenska poeter". Hon sammanställer
honom med Ovidius, och hans sånger voro således på
hennes tid allmänt bekanta. I Hansellis samling
(del. 3) har blott ett litet stycke upptagits;
men några andra äro äfven kända, t. ex. det vackra
stycket Klagan öfver sin älskarinnas hårdhet (i
"Hvad Nytt?" 1779), som lemnar
förklaringen till den nyss nämnda
sammanställningen. H. är jämväl den ursprunglige
förf. till n:o 236 i nu gällande psalmbok (psalmen
är bearbetad af Kr. Dahl). -rn.
4. <b>Hjärne,</b Karl Urban, den föregåendes
halfbroder, vitter författare, föddes d. 31 Okt. 1703,
hade titel af kammarherre och afled å Löfstaholm
i Upland d. 17 Febr. 1786. Han är känd som
författare till fyra versifierade tal 1740–43,
hvilka alla finnas omtryckta i Hansellis samling
(del. 3). Dessutom utgaf han 1742 Spena-barnas
innerliga rök-offer (flere uppl.), en samling
af 99 psalmer. Genom sin son Karl blef han
stamfader för den nu lefvande grenen af slägten.
-rn.
5. Hjärne, Erland Fredrik, vitter
författare, den föregåendes broder, föddes 1706,
blef slutligen bergsråd och afled i Stockholm i
Aug. 1773. Han är egentligen bekant genom ett par
i Sahlstedts samling intagna vitterhetsstycken,
af hvilka det ena återfinnes i Hansellis samling
(del. 3). De äro ej af någon särdeles märklig
beskaffenhet. Antagligen har H. författat flere
ännu osamlade småstycken och tillfällighetsstycken
än de nu nämnda. -rn.
6. Hjärne, Kristian Henrik, läkare, den
föregåendes broder, född i Stockholm d. 29 Apr.
1709, blef student i Upsala 1727, men fortsatte
icke der sina studier. Med en sin broder
företog han 1732 en utrikes resa och aflade
i Paris medicine kandidatexamen. Efter sin
hemkomst fick han stor praktik samt antogs t. o.
m. till hofmedikus hos drottning Ulrika Eleonora.
Han väckte en tid mycket uppseende genom sina
kurer och läkemedel, af hvilka senare främst märkas
ett elixir (se Hjärnes testamente) och ett plåster
(se Hjärnes plåster), som han sjelf preparerade
och försålde. I sitt Hus- och Rese-Apotek (1739;
3:dje uppl. 1815) beskref han huru många af honom
preparerade, men till sin sammansättning icke närmare
angifna läkemedel skulle nyttjas. Död d. 27 Juli
1794. R. T-dt.
7. Hjärne, Gustaf Adolf, grefve, riksråd, den
föregåendes broder, född d. 5 Nov. 1715 i Stockholm,
blef 1731 volontär vid artilleriet och avancerade,
utan att någonsin hafva deltagit i krig, till
öfverste vid Nylands infanteriregemente (1758).
I politiken slöt sig H. till hattpartiet och blef
vid 1751, 1755 och 1760 års riksdagar invald i sekreta
utskottet. Han var en af hattarnas förnämste män,
mindre på grund af egen stor förmåga än till följd
af sitt giftermål (1739) med Anna Maria Ehrensvärd,
syster till de inflytelserike bröderna Augustin, Karl
och Fredrik Ehrensvärd. 1761 utnämndes han till
riksråd, och 1762 upphöjdes han till friherre.
Då mössorna 1765 kommo till makten, var
det fråga om att ur rådet aflägsna H., emedan han
deltagit i beslutet att förnya det franska förbundet
(1764), men han, liksom H. H. v. Liewen, slapp undan
med en skrapa, under det att sju af hans ämbetsbröder
afskedades eller nödgades taga afsked. 1768 utsågs
han till kansler för Lunds universitet. H. var den
ende af rådsherrarna, som i Dec. s. å. understödde
Adolf Fredriks fordran att riksdag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
