Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hjärne ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppkallades 1804 efter lord Hobart, dåv. statssekreterare
för kolonierna.
Hobbema, Meyndert, holländsk landskapsmålare,
född i Amsterdam 1638, död i samma stad 1709, har
i två århundraden varit nästan alldeles bortglömd,
utom i England, der ännu i dag hans lätt räknade
mästerverk till största antalet befinna sig. Om
H:s yttre omständigheter känner man föga mer än att
han lefde och dog i fattigdom. Daterade målningar af
hans hand finnas från 1662; de äldre, som gå tillbaka
till 1649, anses kunna hänföras till förfalskningar,
eller ock är signeringen orätt tolkad. Hans landskap
höra till den holländska skolans yppersta skapelser;
ja han står som landskapsmålare må hända högst
af alla genom sin förmåga att framställa verkligt
förtrollande ljuseffekter, och han är oefterhärmlig
i luftperspektivet. H. var ej så melankolisk som
J. Ruisdael, hvilken troligen var hans lärare, utan
älskade sol och värme. Ett ämne, som han särskildt
tyckte om att framställa, var en vattenkvarn i den
ensamma skogen, med ett härligt perspektiv öfver
fält och kullar. Staffaget i hans taflor antages vara
utfördt af flere olika mästare, såsom Berchem, Adrian
v. d. Velde, Lingelbach, Wouverman m. fl. De flesta
och förnämsta af hans verk finnas, såsom nämndt, i
England, t. ex. i Sir Rob. Peels och Lord Grosvenors
samlingar samt i Nationalgalleriet. Tvänne bilder af
honom pryda grefve Moltkes galleri i Köpenhamn. Äfven
Sveriges nationalmuseum eger en tafla, betecknad med
H:s namn. C. R. N.
Hobbes [håbbs], Thomas, engelsk filosof och
naturrättslärare, föddes d. 5 April 1588. Den
motvilja för den skolastisk-aristoteliska filosofien,
som tidigt väcktes hos honom, medan han studerade i
Oxford, och som stärktes på en resa i Frankrike och
Italien, under hvilken han umgicks med åtskilliga
af samtidens lärde, ökades ytterligare, när han
efter sin återkomst började studera de grekiska
och latinska författarna. Han hyllade då ett slags
eklekticism och påverkades starkt af Bacon; men
studiet af Euklides bragte honom på den tanken att
använda den matematiska metoden på filosofien. På en
senare resa väckte umgänget med Galilei, Gassendi
och Mersenne hans intresse for fysiken. Utbrottet
af revolutionen (1641), från hvilken han genom
historiens exempel sökt afskräcka sina landsmän
medelst en öfversättning af Thukydides, föranlät
honom att s. å. bosätta sig i Paris, der han 1646 blef
lärare i matematik för prinsen af Wales (sedermera
konung Karl II). Till stuartarnas försvar skref han
der afhandlingarna De cive (1642), Human nature,
or the fundamental elements of policy (1650), De
corpore politico, or the elements of law, moral and
politic (s. å.) samt Leviathan, or the matter, form
and power of a commonwalth, ecclesiastical and civil
(1651). Efter sin hemkomst (1652) slöt han sig icke
till något bestämdt politiskt parti, utan sysselsatte
sig med utarbetandet af sin filosofi samt med studiet
af fysik och matematik. Han författade äfven en
historia i dialogform om borgerliga kriget i England
samt gjorde en öfversättning af Homeros. Död d. 4
Dec. 1679. – I allmänt filosofiskt afseende var
H. föga originel. I kunskapsteoretiskt afseende var
han ren sensualist och betraktade begreppen blott
såsom ord. För öfrigt hyllade han äfven en rent
materialistisk verldsåsigt samt förklarade äfven
Gud, om hvilken vi för öfrigt ingenting känna, vara
kroppslig och förnimmandet kroppsliga intryck. I sin
praktiska filosofi förnekade han friheten och lärde,
att det goda vore uteslutande sinlig njutning. Något
annat än denna hvarken kan eller bör menniskan
eftersträfva; och den eftersträfvar hon lika säkert
som en sten, hvilken släppes i luften, faller till
marken. Sin största betydelse eger H. som lärare
i naturrätt, inom hvilken vetenskap han är att
betrakta såsom Grotius’ närmaste efterföljare och
den konseqvente utvecklaren af flere sidor i dennes
läror. Menniskorna, lärde han, måste ursprungligen
tänkas hafva lefvat i ett naturtillstånd, då ingen
samhällsordning fanns, och då en hvar egde rätt till
allt. Men då i detta tillstånd en hvar blott tänkte
på att förvärfva sig så mycket njutningsmedel som
möjligt, så råkade man i strid med hvarandra, och
följden blef ett allmänt krigstillstånd, ett "allas
krig mot alla", i hvilket en hvar måste känna sin
existens oupphörligen hotad. Då nu ingen drift hos
menniskan är starkare än sjelfuppehållelsedriften,
hvilken i sjelfva verket utgör sammanfattningen af
alla andra drifter hos menniskan, så låg det i hennes
natur ett kraf att fred måste sökas. För detta ändamål
måste en hvar inskränka något af sin ursprungligen
gränslösa rätt, hvilket sker genom ett fördrag. Men
skall härigenom målet vinnas, måste fördraget
hållas. Naturen bjuder derför äfven detta. Genom
detta fördrag upprättas staten. Samhällsfördraget
ingås emellan samhällets blifvande medlemmar
inbördes och innehåller, att hvar och en af dessa
öfverlåter alla sina rättigheter till statens
öfverhufvud eller regent, med förbehåll att äfven
de andra till honom öfverlåta sina. All rätt måste
härvid öfverlåtas, så att folket, såväl i det hela
som dess särskilda medlemmar, blifver mot regenten
absolut rättslöst. H. förordar derför den oinskränkta
monarkien i hennes allra strängaste form. Regenten
eger att förfoga öfver sina undersåtars egendom och
lif, öfvertygelse och samvete. Han har rätt att,
om han så vill, förpanta, sälja eller bortskänka
sitt folk, mot hvilket han har idel rättigheter, inga
förpliktelser. Dock gör H., tvungen af de uppenbara
orimligheter, till hvilka konseqvensen skulle leda
honom, vissa modifikationer härutinnan. Skulle
regenten befalla någon att t. ex. sjelf döda eller
stympa sig, att uppträda såsom falsk angifvare mot
sig sjelf eller en nära anförvandt o. s. v., så är
det medborgarens rätt att vägra lydnad, enär ingen
kan genom fördrag dertill förbinda sig. Skälet till
denna folkets fullständiga rättslöshet gent emot
regenten ligger deri att endast regentens absoluta
makt kan gifva statsmakten nödig enhet och styrka
samt skydda för naturtillståndets återinträde. Skälet
åter hvarför samhällsfördraget måste tänkas ingånget
emellan statens blifvande medlemmar, ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
