Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hoc est ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
har. 494 innev. (1881). H. bildar med Håstad ett
konsistorielt pastorat af 2:dra kl., Lunds stift,
Torna kontrakt.
Hoc est, Lat., "det är", det vill säga.
Hoch, T., skål (toast); lefve! hurra!
Hochberg l. Hachberg, tysk markgreflig slägt,
uppkallad efter borgen Hochberg vid Freiburg, i
Breisgau, var en sidolinie af badensiska furstehuset
och stiftades af markgrefve Herman IV:s af Baden
yngre son, Henrik I (d. 1231). Efter dennes sons död,
1297, delade sig slägten i två grenar, H.-Hochberg
och H.-Sausenberg, af hvilka den första utdog 1418
och den andra 1503. Alla besittningarna tillföllo
Baden. Namnet H. återupplifvades på 1700-talet,
då markgrefven, sedermera storhertigen af Baden
Karl Fredrik (d. 1811) hos kejsaren utverkade titeln
grefvinna af H. åt Luise von Geyersberg, med hvilken
han sedan 1787 lefde i morganatiskt äktenskap. 1817
erhöllo deras barn arfsrätt till badensiska tronen
efter den legitima linien, och 1830 blef deras äldste
son, Leopold, storhertig (1830–52).
Hoche [åsj], Lazare, fransk general, f. 1768,
blef vid 14 års ålder stalldräng i kungliga stallet
och var vid revolutionens utbrott sergeant vid
ett gardesregemente. 1792 befordrades han till
officer och skickades snart ut mot republikens
fiender. Sedan han utmärkt sig vid åtskilliga
tillfällen och blifvit befordrad, utnämndes han efter
det hjeltemodiga försvaret af Dunkerque 1793 till
divisionsgeneral och fick kort derefter s. å. befälet
öfver Moselle-armén. Han lyckades såväl att organisera
denna armé som att vinna Rhen-linien och fick till
följd deraf snart befälet äfven öfver Rhen-armén. De
hastiga framgångarna gjorde honom misstänkt hos de
makthafvande, hvarför han fängslades och hölls
inspärrad, tills han d. 9 Thermidor år II (d. 27
Juli 1794) befriades. Han skickades då till Vendée
och kunde, efter stora ansträngningar, d. 15 Juli
1796 anmäla för direktoriet, att inbördeskriget var
slut. Efter en misslyckad expedition till Irland
sattes han i spetsen för Sambre- och Meuse-armén,
gick öfver Rhen vid Neuwied d. 18 Apr. 1797 och
trängde österrikarna tillbaka, då underrättelsen
om fredspreliminärerna i Leoben satte en gräns
för hans framgångar. S. å., d. 18 Sept., afled
han, sedan han afböjt krigsministerplatsen. –
H. var en utmärkt soldat och härförare,
tapper och mensklig, med oaflåtlig sträfvan att
afhjelpa bristerna i sin uppfostran. Han saknade
dock ingalunda äregirighet. Jfr Cl. Desprez:
"L. Hoche, d’après sa correspondance" (1858).
C. O. N.
Hochheim, stad i preussiska regeringsområdet
Wiesbaden (Hessen-Nassau), nära Main. 2,699
innev. (1880). Staden är ryktbar för det rhenska vin
(Hochheimer), som erhålles i trakten.
Hochkirch (Hochkirchen), by i sachsiska kretsen
Bautzen, 10 km. öster om Bautzen, bekant genom slaget
d. 14 Okt. 1758. Med omkring 65,000 man österrikiska
trupper anföll fältmarskalken Daun kl. 4 på morgonen
den i en ofördelaktig ställning stående, omkr. 42,000
man starka preussiska armén under Fredrik II:s
eget befäl och tillfogade denne ett nederlag,
som skulle blifvit än större, om preussarna icke
utfört ett synnerligen vackert återtåg och Daun icke
underlåtit att förfölja dem. Preussarna förlorade
i slaget 9,000 man och 101 kanoner jämte fanor
och tross. C. O. N.
1. Hochschild, Johan Henrik, ämbetsman, juridisk
skriftställare, född 1711 i Viborg, i Finland,
blef, efter att hafva beklädt åtskilliga underordnade
tjenster, 1761 rådman i Stockholm och 1768
ordförande i Norra förstadens vestra kämnärsrätt.
Död d. 18 Dec. 1776. Vid 1769 och 1771–72 års
riksdagar var H. fullmäktig för Stockholms stad i
borgareståndet. Han utgaf: Utkast till historisk
beskrifning om Svea rikes äldre landskapslagar samt
stads- och landslagen (1775), hvarjämte han öfversatte
Beccarias skrift "Om brott och straff" (1770).
2. Hochschild, Karl Fredrik Lotharius, friherre,
svensk-norsk utrikesminister, den föregåendes
sonsons son, född i Köpenhamn d. 13 Sept. 1831,
blef student i Upsala 1848 och började redan 1849 sin
diplomatiska bana, såsom attaché i Wien. 1853 blef
han andre sekreterare i Kabinettet för utrikes
brefvexlingen, 1855 t. f. legationssekreterare i
London, 1856 förste sekreterare i Kabinettet
och 1858 legationssekreterare i London. Han var
1861–63 chargé d’affaires i Turin och 1863–65
ministerresident i Florens samt 1865–66 envoyé
i Berlin och 1866–76 i London. Sistnämnda år
blef han, på egen begäran, försatt i disponibilitet.
1880 ingick H. såsom utrikesminister i den af grefve
Arvid Posse då bildade ministèren. H., som vid
1859–60 och 1865–66 års riksdagar var ledamot af
ridderskapet och adeln, är sedan 1877 ledamot af
riksdagens första kammare för Malmöhus län.
Hochstetter, Christian Ferdinand von, tysk mineralog
och geolog, f. 1829, ledde 1853–54 den geologiska
undersökningen af Böhmerwald samt 1855–56 af
Erzgebirge och närliggande berg i Böhmen, hvarefter
han 1856 blef docent vid universitetet i Wien. 1857
inskeppade han sig för att deltaga i fregatten
"Novaras" verldsomsegling, men skilde sig från
expeditionen på New Zealand, der han undersökte
kollagren, kopparfyndigheterna, guldfälten, vulkanerna
och de varma källorna. Återkommen från denna resa,
offentliggjorde han resultaten af sina forskningar
i flere vetenskapliga arbeten, bland hvilka märkas
Neuseeland (1863), Topographisch-geologischer atlas
von Neuseeland (s. å.), Geologie von Neuseeland
(1864), Paläontologie von Neuseeland (s. å.) och
Geologische beobachtungen auf der Novara-reise
1857–59 (1866). 1860 öfvertog han professuren i
mineralogi och geologi vid polytekniska institutet
i Wien, och 1874 utnämndes han till hofråd. Utom
redan nämnda arbeten har H. utgifvit: Karlsbad,
seine geognostischen verhältnisse und seine quellen
(1856), Geologie des östlichen theils der europäischen
Türkei (1870), Ueber den Ural (1873), Geologische
bilder der vorwelt und der jetzwelt (s. å.), Die
erde nach ihrer zusammensetzung, ihrem bau und ihrer
bildung (1875), Asien, seine zukunftsbahnen und seine
kohlenschätze (1877) m. fl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
