Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hoc est ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hock (engelsk förkortning af T. Hochheimer; se
Hochheim), engelsk benämning på rhenskt vin i
allmänhet.
Hock, sjöv. 1) Det längst akterut genom ryggbrädan
afstängda rummet på en rodd- l. segelbåt, der ofta
båtstyraren har sin plats. – 2) En med spjelor
försedd bur, stundom hönshock kallad, hvaruti
fjäderkreaturen hafva sin plats på ett fartyg.
R. N.
Hock, Karl von, friherre, österrikisk nationalekonom
och statsman, född i Prag 1808, studerade först
filosofi och nedlade sina filosofiska åsigter i
förstlingsarbetena Cholerodea (1830), Cartesius und
seine gegner (1835), Novellen und erzählungen
(s. å.) samt Gerbert oder papst Sylvester II und
sein jahrhundert (1837). Då han senare ingick på
ämbetsmannabanan, kastade han sig på nationalekonomi
och statistik samt skref på detta område sitt
hufvudarbete, Die finanzverwaltung Frankreichs
(1857). Såsom byråchef i finansdepartementet tog
H. betydlig del i de österrikiska finansreformerna,
och hans namn är fäst vid de vigtigaste
organisationer, som gjordes under ministern K. L. von
Brucks förvaltning.
1860 upphöjdes han i friherrligt stånd, och
1861 invaldes han i nederösterrikiska
landtdagen. Afslutandet af österrikisk-franska
handelsfördraget (1865) var hufvudsakligen hans
förtjenst. 1865 blef han ledamot af statsrådet
för det cisleithanska Österrike. Död d.
2 Juni 1869.
Hockohönsen. Se Hokkohönsen.
Hocuspocus. Se Hokuspokus.
Hoddmimes hult, Nord. mytol., kallas ett ställe, som
vid verldsbranden undgår Surts lågor. I detta hult
(skogsbacke) gömmer sig ett menniskopar, Lif och
Liftråse. Dessa nära sig af morgondagg, och från
dem härstammar det nya menniskoslägte, som skall
lefva efter Ragnarök. Om Hoddmime (hvilket betyder
"skattens Mime") är identisk med den i myterna
välbekante Mime är svårt att med visshet afgöra.
Th. W.
Hoddrofne, Nord. mytol., namnet på en hjort, som
omtalas i eddasången Sigrdrifumál, der det heter,
att Oden uppfann hugrunor af de droppar, som flöto
från Heddröpnes hjessa och Hoddrofnes horn. – Somlige
mytologer tro, att Hoddrofnes horn är detsamma som
Gjallarhornet. Namnet förekommer stundom felaktigt
skrifvet Hoddropne, Haddropne o. s. v. Enligt någras
antagande borde namnet rätteligen heta Hoddröpne
(skattdryparen). Th. W.
Hodell, Frans Oskar Leonard, dramatisk författare,
född d. 13 Aug. 1840 i Stockholm, kom från skolan på
ett apotek och aflade farmacie studiosi-examen 1858,
men ingick 1860 vid A. Selinders teater, der han
debuterade både såsom författare och skådespelare
i lustspelet Ett rum att hyra. Sedan tillhörde han
först Ladugårdslands- och derefter Södra teatern,
der han hade anställning såsom skådespelare och
literatör till 1870, då han öfvertog redaktionen
af skämttidningen "Söndagsnisse". 1881 blef han
egare af denna tidning. H. är en särdeles produktiv
lustspelsförfattare. Af de öfver hundra stycken,
som han skrifvit eller bearbetat för scenen, äro
följande de mest bekanta: En söndag
i det gröna (1861), Bort med stånden (1864),
Fabriksflickan (1868), Familjen Trögelin, Herr
Larssons pariserfärd, Kamrer Peterssons nyårsvisiter,
Syfröknarna (1868), Tre par skor (1881) samt
främst Andersson, Pettersson och Lundström (1866),
en bearbetning af Nestroys "Lumpacivagabundus",
hvilken i sin ordning framkallat flere imitationer,
och som ensamt i Stockholm uppförts mer än 300 gånger.
Hodegetik (af Grek. hodegein, visa vägen), vägledande
anvisning till bedrifvande af vetenskapligt studium
i allmänhet. – Hodegetisk, vägledande, förberedande.
Hodenosauni, "det långa husets folk", är det namn
som irokeserna sjelfva gifva sig. H. A.
Hodgson [håggsön], John Evan, engelsk genremålare,
f. 1831, började sina konststudier 1855 vid Londons
akademi och egnade sig först åt genremåleri. Mellan
1861 och 1869 målade han historiska scener, men
öfvergick sedermera till den etnografiska genren efter
att hafva företagit en resa till norra Afrika. Hans
arbeten på det sistnämnda området utmärka sig för
kraftig färg och träffande karakteristik. Bland H:s
mera kända taflor må nämnas Tjufskyttens häktande
(1857), Arabisk sagoförtäljare (1869)
och Ormtjusaren.
Hodie mihi, cras tibi, Lat., "i dag (gäller det)
mig, i morgon dig".
Hodkins Sjukdom. Se Leukadeni.
Hódmezö-Vásárhely, stad i ungerska komitatet Csongrád,
vid sjön Hod och Alföld-jernvägen. 50,966
innev. (1880), de flesta magyarer. Vin- och
trädgårdsodling. Boskapsskötsel.
Hodometer (af Grek. hodos, väg, och metron, mått). Se
Stegräknare.
Hoefer [höfer], Jean Chrétien Ferdinand, fransk
vetenskapsman och literatör, af tysk börd,
f. 1811, anställdes i början af 1830-talet
såsom handsekreterare hos V. Cousin, blef
medicine doktor 1840 och sysslade en kort tid
med medicinsk praktik, men egnade sig derefter
uteslutande åt författareverksamhet. Med förkärlek
vände han sig åt naturforskningens historia och
förvärfvade förnämligast genom sin Histoire
de la chimie (1842–43; 2:dra uppl. 1867–69)
ett högt aktadt namn. Dessutom utgaf han en
mängd kortare historiska öfversigter af kemiens,
fysikens, botanikens, zoologiens, astronomiens
o. s. v. utveckling (1872–74). Förnämligast af
ekonomiska skäl sysselsatte han sig vid sidan af
dessa rent vetenskapliga forskningar med omfattande
literära arbeten. Sålunda redigerade han den på
firman Didots förlag utgifna "Nouvelle biographie
générale" (1851–66, 46 delar), öfversatte utländska
vetenskapliga arbeten, bland dem Berzelius’ stora
kemi ("Traité de chimie de Berzélius", 1845–50),
samt utgaf en mängd läroböcker och lexika öfver olika
ämnen. Hans La chimie enseignée par la biographie
de ses fondateurs (1865) är öfversatt på svenska
under titeln "Kemiens grundsanningar, framställda, i
lefnadsteckningar af dess heroer", 1870. H. dog 1878.
R. T-dt.
Hoeks [huks], Holl., "metkrokar", kallades grefvinnan
Margaretas af Hainaut anhängare i striden (omkr. 1350)
mot hennes son
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
