Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hofbeslagskonst ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Läsning för folket" och "Land och folk". År 1877
kreerades han, på grund af afhandlingen Kurze
übersicht von den alterthümern der åländischen
inselgruppen, till filos. doktor vid universitetet
i Jena. H. är, sedan 1872, korresponderande ledamot
af Vitt. Hist. och Ant. akad. 1864–82 har H. i
antiqvariskt syfte undersökt landskapen Nerike,
Vestmanland, Halland, en del af Södermanland
samt de åländska öarna och öfver dessa orters
fornlemningar afgifvit berättelser och beskrifningar
till Vitt. Hist. och Ant. Akad. Bland H:s skrifter
märkas: Södermanlands fanerogamer och filices
(1852), Allmogeord ur Vestra Nerikes bygdemâl (1861),
Edsbergs socken i Nerike. Historisk och antiqvarisk
beskrifning (1863), Nerikes gamla minnen (1868),
Sverige. Geografisk-historisk läsebok för hemmet
och skolan (tillsammans med Kn. Ljungstedt, 1870),
Förteckning öfver Nerikes fasta fornlemningar (1871),
Genom Sveriges bygder. Skildringar af vårt land och
folk (1872; ny, tillökt och illustrerad uppl. 1882),
Svenskt biografiskt handlexikon (1873–76), Skildringar
ur svenska folklifvet (1879), Några drag ur
det forna skogsbyggarlifvet i Halland (1881) och
Svenska folksägner (1882). H. har dessutom redigerat
"Sverige. Fosterländska bilder" (1876–78; bihang till
"Förr och nu"), och 1880 började han utgifva "Läsning
i hemmet för hvar dag i året. Illustrerad familjebok".
Hofbeslagskonst, konsten att, med kännedom om
fotens byggnad och lifsverksamhet hos hästar, åsnor,
muldjur och nötkreatur, tillreda lämpliga skor och
med dessa beslå dem, så att djuren kunna användas
för menniskans behof, utan att fotens normala
funktioner hindras. Inom de skandinaviska landen
är hufvudsakligen hästens fot föremål för denna
behandling, i dagligt tal kallad skoning. Med
skoning afser man att hindra bär-randens, eller
hofväggens nedre kants, afnötning, att förhindra,
att hästen halkar eller slinter, samt att upphäfva
eller minska en del fel, som förekomma i hofven, i
benen eller vid hästens rörelser. Konsten att genom
en jernskålla eller hästsko, fastspikad vid hofven,
förhindra hofhornets afnötning går ej längre tillbaka
än till 300-talet. För att skydda hofhornet mot för
stark afnötning nyttjade man i äldre tider sandaler
af bast eller läder, hvilka bundos om hofvarna. För
större hållbarhets skull fästes stundom plåtar
af brons, silfver eller guld vid sandalerna. Vid
skoning tillgår så, att man först aftager den gamla
skon och bortskär det öfverflödiga hornet, sedermera
förfärdigar eller utväljer skor, passande efter hofven
och för de ändamål, till hvilka djuret användes, samt
slutligen fäster den nya skon vid hofven. Skoningen
kan utföras af en eller två personer, af hvilka den
ene då håller upp foten. Utföres hon af en, står
hästen mera stilla, och hofslagarens arbete ökas ej
i nämnvärd grad. Då den gamla skon skall aftagas,
upphuggas först nitarna, eller de på hofväggen
befintliga omvikta ändarna af sömmen, hvarefter skon
med hoftången brytes från hofven.
Derefter afskäres med hofknif eller verkjern det
öfverflödiga horn, som till följd af skons närvaro
ej blifvit afnött. För detta ändamål kan man använda
hofknif eller ock s. k. verkjern, men i händelse
hofslagaren sjelf håller upp foten under skoningen, kan
han ej begagna det senare verktyget. Genom hofvens
utvidgning under djurets rörelser kommer bär-randen,
eller hofväggens nedre kant, att baktill gnida emot
skon, hvarför från dessa delar af bär-randen vanligen
är mindre horn att afskära än å tå-delen deraf. Sedan
man af hofsulan afskurit det lösa och murkna hornet,
nedskäres bär-randen så mycket, att den, då foten
hålles upp, kommer i jämnhöjd med yttre kanten
af hofsulan. Derefter borttages endast det lösa
hornet å strålen. Att bortskära det hela och friska
hornet från strålen är skadligt, emedan denna bör,
då hästen står på foten, vara i beröring med marken,
ty då blifver rörelsen mera elastisk, än om strålen
icke når marken. Likaså närma sig de bakre delarna
af hofväggarna hvarandra småningom alltmer och mer,
om man afskär det friska hornet från strålen och från
hörnstöden, eller de från hofväggen baktill emot sulan
omvikta delar, hvilka äro att betrakta såsom sträfvor,
som förhindra nämnda sammandragning. Genom afskärning
af det friska hornet å strålen och hörnstöden vid
skoning af hästar uppstår småningom den form hos
framhofvarna, som kallas hoftrång, och genom
hvilken hästens användbarhet i icke ringa grad
minskas. Enär med hästskon, som skall passas till
och fästas vid hofven, i främsta rummet afses att
förhindra bär-randens afnötning, bör den hafva samma
form som bär-randen, eller vara, om vi så få säga, en
konstgjord bär-rand. Bredden bör dock i det närmaste
vara dubbelt så stor som bär-randens och tjockleken
ungefär 1–1,5 cm. Å tå-delen af skons öfversta yta l.
hofytan brukar man urskåla hälften af skons bredd, på
det att ej foten vid sulans sänkning, då djuret stöder
på foten, skall tryckas emot skon eller stenar fastna
emellan hofven och skon. Nedre ytan eller markytan
förses nära yttre randen med en fåra eller fals,
i hvilken 6 till 8 hål göras för sömmen. Under den
årstid, då is ej gör det nödvändigt att förse hästskon
med hakar, böra sådana ej anbringas, emedan hofven
genom dem får en onaturlig ställning, strålen kommer
på makadamiserade eller stenlagda vägar ej i beröring
med marken, skon ryckes genom hakarna lättare lös och
skorna ega ej den varaktighet eller prisbillighet
som hästskor utan hakar. Då hästen skall användas
på is eller frusen mark, är det deremot nödigt att
förse skorna med hakar; den yttre af dessa brukar då
hvässas, och större söm, s. k. broddar, fästas i de
främsta sömhålen. Bättre är dock att fästa en hvässad
hake, s. k. grepp, i tån på skons markyta, emedan man
derigenom undviker att sönderspika hofven. Skor med
lösa hakar, hvilka kunna inskrufvas i skon, äro det
bästa s. k. vinterbeslag, ehuru tämligen dyrt. Sedan
skon passats till hofven, fästes den med 6–7 söm,
hälst valsade, s. k. amerikanska hästskosöm, hvilka
i allmänhet blifva billigare än de hittills vanligen
begagnade hästskosömmen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
