Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Holberg, Ludvig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
huslärare hos en prest i Bergens stift och
biträdde honom derjämte i predikokallet. Efter
ett års förlopp hade han samlat så mycket, att
han kunde begifva sig till Köpenhamn, hvarest han
studerade franska och italienska samt 1704 tog
"teologisk attestats". Derefter måste han å nyo
taga plats såsom huslärare, hos en magister Smidt
(sedermera biskop i Bergen). Genom att läsa i denne
mans dagböcker från en utländsk resa intogs H. af en
sådan reslust, att han sålde allt hvad han egde samt
med sextio riksdaler i fickan seglade med en holländsk
skeppare till Amsterdam. Derefter besökte han Aachen,
men kunde derifrån endast med yttersta svårighet,
till följd af penningebrist, taga sig tillbaka till
Amsterdam samt vidare hem (1705). Efter en vinters
uppehåll i Kristianssand, hvarest han lefde på att
gifva språklektioner, begaf han sig till England. I
Oxford tillbragte han åren 1706–08, förtjenande sitt
uppehälle med att gifva undervisning i språk och musik
(flöjt, violin) och sjelf flitigt studerande. Sommaren
1708 återvände han till Köpenhamn, och sedan han gjort
ett misslyckadt försök att förtjena något på att hålla
föreläsningar öfver hvad han sett utomlands, begaf
han sig s. å., som guvernör för en Povl Vindings son,
till Dresden, men kom tillbaka redan 1709. Sistnämnda
år upptogs han i "Borchs kollegium" (se Borch,
Ole) och utgaf ej långt derefter sina första
skrifter: Introduction til de europæiske rigers
historie (1711), en verldshistoria i sammandrag,
och Anhang til de europæiske staters historie
(1713, ofullb.), en framställning af Tysklands,
Englands och Hollands statsrätt, bägge arbeten,
hvilka så till vida voro något nytt, som de meddelade
vetenskapens resultat i en lättfattlig form på
danska språket. Samtidigt utarbetade H. en vidlyftig,
på källstudier grundad "Kristian IV:s och Fredrik
III:s historie", hvilket arbete, ehuru det aldrig
fullbordades eller trycktes, skaffade honom plats
som "professor extraordinarius" vid universitetet –
utan lön. Med ett litet resestipendium anträdde han
1714 sin fjerde utländska resa, studerade derunder
ett och ett halft år i Paris och tillbragte vintern
1715–16 i Rom. Efter återkomsten till Köpenhamn måste
H. under den närmast följande tiden delvis lefva
af understöd, som plägade gifvas fattiga studenter,
ja till och med mottaga fattighjelp (20 riksdaler ur
Trinitatis kirkes fattigkassa). Emellertid utgaf han
ett moralfilosofisk-juridiskt arbete: Introduction
til natur- og folkeretten (1716; 1728–63 utg. i
fem uppl.) – äfven detta bildande epok inom den
dansk-norska literaturen, i synnerhet derigenom att
författaren till förtydligande af sina påståenden
anförde exempel ej endast från den grekisk-romerska,
utan äfven från den nordiska forntiden. H. utnämndes
till ordinarie professor 1717 i metafysik, 1720 i
vältalighet och 1730 i historia. 1737 öfvertog han
som "quaestor" vården af universitetets ekonomiska
angelägenheter, ett åliggande, som han, till stort
gagn för universitetet, skötte ända till 1751. Men det
var ej såsom akademisk lärare, utan som skriftställare
H. gjorde sin stora insats i folkets
uppfostran. Det förnämsta vilkoret för detta hans
stora värf låg naturligtvis i hans medfödda anlag: en
klar uppfattning af det verkliga, i lifvet ingripande,
jämte ett skarpt öga för ytligheten och dumheten
samt en egen lust att sätta sig mot all häfdvunnen,
men grundlös, på fördom hvilande auktoritet
– anlag, som torde kunna kallas företrädesvis
norska. Dessutom hade H. uppehållit sig långa tider
i Europas dåvarande kulturland och derunder umgåtts
fullt ut lika mycket med menniskor som med böcker,
hvartill hans många och långa fotvandringar gifvit
ypperligt tillfälle. Genom allt detta hade han
vunnit en allmänbildning, som visserligen hvilade
på humanistisk grund, men som upptagit den moderna
klassiska literaturens bildningsfrön och gjort dem
fruktbärande i en mångsidig, förståndsklar literatur
på modersmålet. Detta var något helt annat än den
väsentligen latinska och för massan af folket
ofruktbara lärdom, som, i norden och Tyskland,
framgått ur de genom reformationen återuppväckta
humanistisk-vetenskapliga sträfvandena, under det
att den andliga utvecklingen samtidigt på många
sätt hämmades af kyrkligt pedanteri, kälkborgerliga
ståndsfördomar och grof vidskepelse. För H. blef det
en hufvuduppgift att söka lyfta sina landsmän (danskar
och norrmän) upp till samma höjd af allmänbildning,
som han funnit i de vesteuropeiska kulturlanden,
att utbilda modersmålet till ett kulturspråk
genom en literatur, som kunde blifva af lika stort
inflytande på massan af folket som den franska och
den engelska, samt derigenom åt Danmark-Norge häfda
en sjelfständig plats bland verldens riken. Detta
blef hans lifs fullt medvetna mål, hvilket han
på åtskilliga vägar sökte att uppnå: som skald,
historieskrifvare och moralfilosof samt slutligen
genom storartade stiftelser. Men under striden mot
fördomar och ytlighet framträdde hos honom något,
om hvars betydelse han från början knappast var
medveten, men som dock blef hans förnämsta medel och
som gaf alstren af hans penna deras utmärkande prägel
samt deras bestående värde, humorn. I århundradena
före H. visade sig en egendomlig benägenhet att taga
äfven de allvarligaste saker humoristiskt-satiriskt,
t. ex. i reformationstidens stridsskrifter, i tal
och bref, icke minst konungarnas (Gustaf I, Karl
IX, Gustaf II Adolf, Kristian IV), i dagböcker
och memoarer (bergensaren Absalon Pedersens från
16:de årh., Leonora Kristinas "Jammers minde"
från det 17:de) m. m. Men den lärda bildningen och
främmande mönster hade trängt detta humoristiska
anlag tillbaka, så att det i den sjablonmässiga
literaturen framträdde endast sällan och matt,
allra mattast der, hvarest det snarast bort hafva
visat sig, i tidehvarfvets dramatiska forsök. Genom
H. bröt det slutligen med öfverraskande kraft fram
i literaturen och gaf ej allenast allt hvad han
behandlade en egendomlig prägel, hvari alla nordbor
igenkände något af sitt eget innersta väsende, utan
också skänkte åtminstone en del af hans skapelser
den eviga ungdom och den verldsbetydelse, som endast
verkligt klassiska arbeten kunna erhålla. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
